… i skivbacken.

I ren besvikelse över att min förkylning inte var svininfluensan, tröstar jag mig själv med att dyka på djupet i min eklektiska phonogramsamling och en del avlagda CD:s får också vara med.
Gladast blev jag över återträffen med en viss Herr Glenn Danzig, både i soloformat likväl som frontman i Misfits. Men inte blev jag besviken över gamla knastriga vinylalster med Cock Sparrer, Madness eller Dead Kennedy’s för den delen.
Det som höjer mina ögonbryn är de delar av samlingen som har varit mina sidospår från den skramliga rocken och punkens ledstjärna.
Vad tänkte jag när jag gick och köpte KRS One eller Les Negresses Verts? Eller min relativt överdrivna samling med Venom, Mercyful Fate och liknande så kallad ”satanist-hårdrock” från 80-talet? För att inte tala om de tolv, idag hånskrattande, vinylerna med industrisynth?
Nåväl, jag tolkar spretigheten som att jag har öppna öron för vilken musikalisk kulturyttring som helst så länge den är skapad med själ och hjärta.
Turligt nog lyser alla former av schlager, svensk pop och dansband med sin stora frånvaro. Puuuuuh!

Fast nu ska jag sjunka ner på soffan och avnjuta Minor Threat:s Complete Discography, som en hyllning till Jesus Bronsons partiella självstympning och nya livsstil.