Ang. 1:a maj

Posted by KNV | Analyser | fredag 30 april 2010 16:49

1:a-maj-demonstranter kan suga mitt extroverta fortplantningsorgan

Jävla idiotförstamajhelvete. Imorgon tror den halva av sveriges befolkning som tycker att röd är en finare färg än blå att de kan gå ut på gatan och förändra nått. Skitsamma om de är arbetslösa, arbetare, akademiker, hippies, idioter, bajare, fula, höginkomsttagare, fattigpensionärer, esteter eller studenter, en dag om året enas pöbeln under en och samma (nä förresten, snarare ett hundratal olika) flagg för att känna att de kan dricka folköl på gatan och gömda av folkhopen smyga upp en spliff. Jävla låtsasrevolutionärer. Samtidigt som borgarasen står och garvar åt den illaluktande folkmassan och konsumerar lika friskt som vilken dag som helst. Första maj är ungefär som att heja på GAIS, det är lite gulligt sådär, men i grund och botten totalt jävla döfött. Inför dödsstraff på palestinaschalar för fan så kan vi rada upp alla äckliga, engagerade, människor bredvid brackorna, lägga an och låta blodet flyta. Nej, varken socialism eller demonstrationståg är lösningen på den nyliberala satan som härskar och söndrar våra liv. I ren protest ska jag jobba ett 24-timmars-pass för att sedan gå ut och strypa alla av sprit och andra droger däckade så kallade radikala med mina bara händer. Jag hatar dem fan lika mycket som jag hatar Kent. Ett odemokratiskt samhälle ska krossas med odemokratiska medel, och då funkar inga pacifisttjafsfasoner och nödrimmande slagord. Det finns helt enkelt två vägar vi kan välja att ta, antingen så startar vi en total konsumtionsbojkott och landsomfattande strejk, eller så skiter vi i allt och låter skiten förtvina och självdö. Terrorism är i det här fallet the lesser of two evils. Det behövs lite utrensning om den här jävla världen ska ha en chans, börja med alla pissliberaler och fortsätt sen med alla som tror att det räcker med att några timmar om året störa kollektivtrafiken. Fyfan vad jag spyr på detta påhitt som får folk att tro att de faktiskt bidrar med någonting. Jag hatar första maj så mycket att jag saknar ord.

I normala fall hade jag gladeligen sällat mig till tåget och låtit skiten just självdö, men då det skulle innebära att jag blir tvungen att befinna mig bland det avskyvärdaste av det avskyvärda, det vill säga andra människor, så istället samlar jag karmapoäng och ansluter mig till den ännu mer patetiska horden av folk som inte tågar. Det enda jag skulle kunna uppskatta är om det dödades några poliser, men det lär väl knappast hända.

(Ber om ursäkt för överskridandet av en-post-om-dagen-principen, men det bör ju vara rätt dag liksom…)

Possibly related posts: (automatically generated)

Män alltså, fyfan vad vi är bra

Posted by KNV | Analyser | fredag 30 april 2010 0:01

Ja, det finns helt enkelt en anledning till att män sitter på de högsta posterna i samhället, för maken till problemlösare är svår att hitta.

Julen år 1994 höjde H&M ribban för utmanande reklam när en tämligen yppig fröken vid namn Anna Nicole Smith (ses i helvetet) fick agera ansikte utåt för deras vintriga kollektion av spetsprydda underkläder. Bilderna på denne lättklädda donna fick bilförare (om jag får ge en fördomsfull gissning, framförallt manliga sådana?) att köra av vägen då deras blickar dröjt kvar en aning för länge vid dessa reklampelares budskap och de välpumpade juver som framförde detsamma.

Detta fick, inte helt oväntat kanske, många att ifrågasätta denna typ av exponering av kvinnor poserande i ställningar med klar sexuell anspelning, modeller vars kroppar kanske inte helt representerar gemene kvinnas dito. Nåväl, nu är jag väl personligen snarare omoralens väktare mer än någonting annat, så jag ska inte dröja mig kvar längre vid den här typen av objektifierings vara eller icke vara. Som kristdemokrat accepterar jag överhuvudtaget inget snusk. En motion om obligatorisk burka för alla kanske skulle vara något, då slipper vi att överhuvudtaget behöva bevittna våra medmänniskors vedervärdiga anleten. Det ska jag fan tipsa Obersturmführer Hägglund om.

I vilket fall som helst, och rätta mig gärna om jag har fel, så väcktes någon form av debatt rörande uppmuntrande av skeva skönhetsideal sprunget ur olika reklamkampanjers vilja att spela på människors osäkerhet och frustration, och någon viss attitydförändring kunde börja anas (hehe ofta kofta, vi korkade  vita män kommer fortfarande att vara masters of the Universe så hoppas inte för mycket. I ditt arsle). Jobbigt läge som fan liksom. Kan vi inte få titta på tuttar längre eller?

Så, idag, 16 år senare, upptäcker jag i alla fall att väggarna till kurerna på spårvagnshållsplatserna i staden på g pryds av reklam från Dove (jaja, ursäkta lite produktplacering). Det som skiljer detta budskap av konsumtionsivrande från först nämnda är att de fyra modellerna som ska sälja brun-utan-sol, eller vad i helvete för skitprodukt det nu handlar om, är att de, antar jag, ska representera någon form av ”vanlig” kvinnokropp. Naturligtvis iklädda BH och trosor. Det som är så jävla awesome med det här är själva faktumet att nu kan gubbslem, exempelvis undertecknad, drägla helt öppet över halvnakna kvinnor i reklam med klart sexuella undertoner. Och samtidigt låtsas slå ett slag för jämlikhet. Jag är stum av förundran inför mitt eget köns driftighet att vända ett till synes stort bakslag till en jävla succé, och även rätt förundrad över att det kan finnas en enda människa som på allvar fantiserar om att pattknulla ett jävla härke som Anna Nicole.

Nu har jag ju dock anammat en mer kristet konservativ ideologisk ståndpunkt där jag lever i ett strikt monogamt on-and-off-förhållande med en svartsjuk fröken höger, det vill säga sporadisk masturbation där utsvävande fantasier straffas med prygel, så min enda kommentar till det här spektaklet får väl helt enkelt bli

”spräng skiten. Allt.”

Possibly related posts: (automatically generated)

Inlägg i genusdebatten, kukar och fittor…

Posted by JSS | Analyser, JSS | torsdag 29 april 2010 0:01

Det har ju varit ett jävla gnällande om vad man får inte får kalla könsorgan, vad som är negativt värdeladdat och så vidare. Den svenska rädslan för ord är en ständig källa till roelse och förskräckelse.

Exempelvis vräktes det förra året ut att mödomshinnan (vilken vissa hävdar icke existerar och vissa får pengar av socialstyrelsen för att operera tillbaka) numera heter slidkrans. RFSU bedrev kampanj i skolor om att barnen inte får säga kissemurra, fitta eller dylikt utan att det ska heta snippa. Kuk, drule, dolme och liknande ord är definitivt inte ok, det heter, dock med viss tveksamhet, snopp. Rabiata genusterrorister hävdar att könet sitter i huvudet och inte mellan benen, naturvetarna sliter sina glesa skägg härvidlag och snörvlar ur sig något om biologisk indelning och vad lingvister tycker om att de genusförtryckande orden han och hon ska bytas ut mot ”hen” vågar jag inte ens tänka på.

Som vanligt råder allmän kissnödighet i Svedala. Så fort nån eller några bortskämda stackare (läs: rika vita jävla medelklassmedborgare i ett av världens rikaste länder) hävdar sig vara kränkta eller gud förbjude: förtryckta!, så blir det givetvis ramaskri och vederbörande skall blidkas med någon form av larvig reform, allmänt påbud eller lagstiftning som ändå inte på något sätt förändrar den hierarkiska strukturen som problemet ofta mynnar ur. Och det är väl inte så konstigt eftersom det i stort sett alltid är samma heterogena lilla elit som påbjuder reformerna, påbud eller lagstiftningarna för att ur ett populistiskt perspektiv vara de kränkta till lags. Givetvis pratar jag om vita, medelålders månniskor ur den övre medelklassen. Och ett av de populäraste (och enklaste) sätten att vara till lags är just att gå ut med eller sanktionera kampanjer för att byta ut ord. ”Vi förbjuder folk att säga neger, då försvinner rasismen!”, ”vi byter ut kåkfarare mot intern så stigmatiserar vi inte dömda brottslingar!” ” Vi påbjuder att man byter ut han/hon mot hen så försvinner det patriakala förtrycket!” och så vidare. Visst, ord har makt, men inte mer makt än man tillskriver dom, precis som monetära medel egentligen!

Det är jävligt löjligt egentligen och förbannat naivt också. Men å andra sidan så är ju vi svenskar både sjukligt bekväma och otroligt kissnödiga och nervösa. Går vi med i en facebookgrupp så känner vi oss som rebeller från Sierre Leone och om någon annan kissnödig jävel känner sig kränkt så gör vi allt för att vara gråtfjanten till lags.

Så, för att återknyta till inledningen så fick jag idag höra det bästa förslaget till vad man egentligen ska kalla kukar och fittor, en underbar kompromiss som både tilltalar genuspöbeln, de oroliga biologerna och alla stackare som är livrädda för ords värdeladdningar, nämligen de helt värdeneutrala orden: introverta- respektive extroverta fortplantningsorgan.

Nu är jag förvisso övertygad om att det finns några (antagligen flera) rabiata jävlar som kommer känna sig kränkta av det också. Mer tilltro till det svenska folket än så har jag inte.

Possibly related posts: (automatically generated)

Krigsförklaring!

Posted by DPK | DPK | onsdag 28 april 2010 0:01

Nu har det börjat.

Vanvördigheten hos de politiska partierna.

Först ut var tant Maud och hennes bondeförbund, förlåt jag menar Centerparti.

Trots en tvivelsutan glasklar anvisning på min brevlåda om att reklam å det bestämdaste undanbedes, knölade någon icke läskunnig spastiker ner detta partis propaganda i min brevlåda.
För om det inte är en analfabet som sprider denna propaganda, kan jag enkom ta det som ett frontalangrepp på min åsiktsfrihet, som Centerpartiet nonchalant för svensk lagstiftning medvetet utsätter mig för.

Omgående skall jag ta itu med detta påhopp på min person, och omgående begära en skriftlig ursäkt från avsändande organisations ledare.

Det kommer bli en kul sommar tror jag…


Possibly related posts: (automatically generated)

Globaliseringskritik

Posted by DPK | Analyser, DPK | tisdag 27 april 2010 0:01

Smaka på ordet – globalisering.
Låter fullkomligt späckat med empati och humanism. Ett så kallat positivt laddat ord, det där global…

Förut sa våra framstående politiker oftare ”internationell” när de skulle blåsa rök upp våra stolsgångar. Men eftersom ordet antyder att det är relationer mellan nationer, har det ordet helt enkelt blivit omodernt. För inte fan är Microsoft, Nokia, Sony, Apple eller McDonalds nationer, nej de är globala företag, som skiter ganska hårt i vilka länder de agerar, så länge alla på jorden konsumerar deras produkter och varor.

Eftersom dessa kapitalstinna intressen i allt större omfattning styr världens gång, blir ordet internationell blott ett minne av tiden då politiken ensamt styrde världen.
Så varför har vi en globaliseringskritisk rörelse i världen då?
För det måste väl vara bra att jorden krymper så att information, varor och tjänster snabbare kan nås av alla på jorden!

Nej, så enkelt är det inte, även om liberala och kapitalistiska krafter försöker påskina att globalisering är just det. För ska vi hårddra en linje, så måste jag säga att hundskit är och förblir hundskit, även om någon döper om det till paté.
Globaliseringen i dess nuvarande form handlar inte om informationsutbyte eller mer jämställda globala villkor för de olika folken på planeten. Det handlar om möjligheter att tjäna pengar för företag.
Internet som skulle bli ”the information superhighway” blev världens största postorderkatalog (för att låna ett citat från Noam Chomsky).
Samtidigt har våra folkvalda parlament runt om i världen tvingats ner på knä för att rädda sina respektive nationella näringar, och lagt sig platt för korporativismens hunger. Utan att blinka fördömmer FN till exempel Kinas hantering av de mänskliga rättigheterna i Kina, men samtidigt är det helt ok att alla stora företag förlägger sin produktion till just samma land som inte respekterar sitt egna folks rättigheter.
Det är detta som är den riktiga globaliseringens rätta ansikte. Fryst Nordsjöfisk som fångas mellan Skottland och Norge skeppas till Kina för att processeras, innan den kommer tillbaka till våra frysdiskar i Skandinavien. Mobiltelefoner som anspelar på finsk eller svensk kvalitetsstandard fabriceras i Kina. Hypokondriker i Norden tror sig lida av Omega 3- brist, och smäller glatt i sig fiskolja stulen från haven utanför det ockuperade Väst Sahara. Detta är globaliseringen idag.

Så när liberala media går ut och mumlar om den globaliseringskritiska rörelsen, menar de egentligen folk och organisationer som inte ställer sig bakom brott mot mänskliga rättigheter eller orättvisa handelsvillkor.
För hur trovärdiga är vi västliga demokratier, när vi glatt tillåter och därtill konsumerar produkter som skapas i militärdiktaturer eller länder som lyder under så kallat auktoritärt styre?

Det krävs minimal ansträngning för att du ska se att jag har rätt. Gå runt i ditt hem bara och kika på var dina prylar är producerade någonstans. Ställ dig sedan frågan varför de är producerade där.

Globaliseringen idag är inget annat än ett evigt återkommande förskottsuttag av lönen, fast i detta fallet kallas lönen energi och klimat, som de pengahungriga hämtar ut förskott på.
Globaliseringen har gjort att vi i västländerna måste skapa ett helt nytt system för att mäta välståndet, då BNP (bruttonationalprodukten) beräknas på faktiska tillgångar och fysisk produktion, vilket vi allt mindre besitter i västerländska demokratier. Vi har stora likvida tillgångar, men hur beräknar du värdet på tjänstesektorns arbete? 
En klippning av en gräsmatta kan tinga ett par hundra kronor i värde på sommaren, men vad är värdet på en klippning av en gräsmatta i januari? Vidare hur ska vi kunna beräkna BNP på en sektor som har en hysterisk konkurrensutveckling?

Så det som gör mig harmonisk är att den nu pågående globaliseringen knyter sin egen snara. För när den ekonomiska makten flyttar ut från västvärlden, och till de länder som faktiskt har värdet av produktionen, kommer en ny och mer rättvis globalisering komma likt ett brev på posten.

Possibly related posts: (automatically generated)

Spritkulturnatt

Posted by RLS | RLS | måndag 26 april 2010 0:01

I förrgår var det den beryktade kulturnatten. Till en början kände sig undertecknad en smula intresserad då Stockholm stads alla museum och diverse kulturella etablissemang bjöd till och anordnade minst sagt påkostade evenemang. Detta hör ju som sagt till ovanligheterna och ett visst behov av att bevittna så kallad ”kultur” infann sig efter att ha läst programmet för aftonen.
Detta var dock innan jag faktiskt anlände till staden…

Efter att ha anlänt och bevittnat en av ”borgarmyskulturkoftor” fylld medborgarplats började modet att sakta omvandla sig till missmod.  Om detta nu kommer sig av ett tvångssymptom grundat i en ovilja att vara som alla andra eller ett förnuftigt hat för pretentiösa former av kultur låter jag för tillfället bli att spekulera i.

Det tog dock ett tag att komma överens med tanken att inte beblanda sig i den kulturella natten men med lite hjälp av Jägermeister, öl whisky m.m. kan de flesta trösklar överskridas, alternativt bestiga berg. Efter att ett ovisst antal av dessa drycker förtärts kunde jag dock konstatera att även om jag då och då fick vissa anfall av spontanitet och en viss vilja att ändock faktiskt bege mig ut från krogen jag befann mig på för att beblanda mig med den kulturella natten var det vissa element som hindrade dessa idéer att omsättas i praktiken, bland annat tyngdlagen. Även fast vi på kommandot.se ofta har haft en tendens att utmana och tänja på en hel del lagar och regler har vi tyvärr fortfarande inte lyckats bryta mot en av de jävligaste lagarna. Återigen; Tyngdlagen.  Däremot har den hjälpt oss att bryta andra saker, det vill säga; ben i kroppen, men nog om det.

Kort sagt. Blir man för full kan man inte stå upp, kan man inte stå upp kan man dessutom inte gå, kan man inte gå, kan man ej heller gå på kulturnatten.

Ett litet kreativt försök till att vara kulturell gjordes dock i form ut av en skulptur.
Jag kallar verket: ”Ovilja till bättring rättfärdigat med hjälp av uppskattning för spritkultur”



Possibly related posts: (automatically generated)

McDonalds – ett klimatsmart val?

Posted by JSS | Analyser, JSS, Mat & Dryck | söndag 25 april 2010 0:28

Jag och mina avkommor lunchade på Mammons kulinariska högborg – McDonalds. Varför just där är irrelevant, vad som jag där fann är desto roligare.

Att McDonalds har sållat sig till klimatsmart-hysterin torde väl alla veta. Klimatsmart är ju ett av de bästa säljargumenten nuförtiden, ”Klimatsmart” är nyckelordet framför alla andra när man gör reklam. Falskheten i ordet skiner för det mesta igenom – mer eller mindre. Oftast är det ganska sorgligt eftersom så många människor går på det, men ibland lyser dumheten så väl igenom att det blir riktigt roligt. Som på McDonalds.

Så här ser engångsunderlägget på brickan ut:

Noterar särskilt ett textavsnitt:

Notera nu hur vårat bord såg ut (efter 1 st fader, 2 st avkommor av mindre format):

Engångförpackningar, engångsförpackningar och åter engångsförpackningar…

Slutligen hade McDonalds en liten illustration som visar vad miljöförstöring ställer till med (min fem-åring skakade på huvudet):

För er som inte förstår det klockrena budskapet: om skräp kommer ut i naturen kan en liten fågel få det över huvudet (i alla fall om det är en mugg) och då kommer de andra små fåglarna garva näbben av sig åt honom/henne. Detta kommer resultera i att den första lilla fågeln blir väldigt ledsen. Vad den ledsamheten kan leda till framgår inte, men en naturlig följd i McDonalds anda vore väl att sälja fågelfrön med anti-deppressiva piller i. Detta är vad resultatet av miljöförstöring blir. Tack McDonalds för att ni upplyser oss.

Possibly related posts: (automatically generated)

Masshysteri och pedofili

Posted by JSS | Analyser, JSS, Utrikesnyheter | lördag 24 april 2010 9:40

Våra barn tycks vara sårbara från alla håll. Under större delen av nittio-talet vällde det in rapporter om sexuella övergrepp från förskole-väsendet, inom katolska kyrkan tycks det vara kutym att våldföra sig på barn, och nu har pedofilihärvor börjat nystas upp inom scoutrörelsen också. Vad säger det här om samhället?

I Oregon i USA har scoutförbundet dömts till att betala  18.5 miljoner dollar (133 miljoner kronor, jmfr med det högsta belopp som någon betalats ut i Sverige för övergrepp mot ett barn, 200. 000 kronor) till en nu vuxen man som utsatts för sexuella övergrepp av sin scoutledare. Tydligen är detta ingen ny företeelse, scoutledaren ifråga är dömd tre gånger tidigare för sexuella övergrepp mot pojkar. Hur han kan låtas fortsätta som scoutledare är för mig en gåta. Det stora med just den här domen är att scoutrörelsen nu tvingas lämna ut alla uppgifter som rör sexuellaövergrepp inom rörelsen. tidigare har man gjort upp i godo då anklagelser har framförts. Och det är tydligen en hel del. Scouterna ser uppenbarligen små pojkar och flickor som luder som kan betals för att ta skeden i stjärten och hålla käft.

Det är absurt, vissa saler ska man inte kunna betala sig ur. Inte för att jag förordar häxprocesser här men det är viktigt att sånt här utreds. Särskilt inom samhälls- medborgarinstutioner av olika slag, som scoutrörelsen, Så fort anklagelser och misstankar framförs så bör omfattande, och öppna, utredningar tillsättas i syfte att fria eller fälla och framför allt sakligt informera. Ingenting hindrar ju att man fortsätter anonymisera misstänkta individer (”oskyldig till dömd” är ju den enda skyddsmekanismen medborgare har mot rättstaten, även om den inte fungerar till fullo) men utredningarna måste ske öppet och ALLTID när anklagelser framförs. Dels för att förhindra häxprocesser och lynchmobbar, vilka är oundvikliga när man inte kan lita på att rättsväsendet skyddar oss och våra avkommor, men framför allt för att vi föräldrar inte ska behöva bli totalt paranoida och gömma våra barn i garderoben eller utbilda dom i diverse stridstekniker (det sistnämnda bör man förvisso göra ändå, men syftet ska vara överlevnad när civilsationen går under, inte för att behöva värja sig mot pedofiler på dagis).

De senaste tjugo åren har det rasat in pedofil-rapporter från alla håll och kanter, det är pedofilhärvor hit och dit, det är präster, dagisfröknar, scoutledare, skumma släktingar , lärare osv. Men det är alltför sällan vi hör om fällande domar (förutom när det är 27-åriga kvinnliga lärare som lärt 14-åriga pojkar lite för mycket om biologi, där rapporter media ALLT) och omständigheterna däromkring. Luddigheten i informationsflödet gör att både vi föräldrar som redan är samhällsfientliga och de (blåögda) föräldrar som tror att staten är likställt med Gud (Allah, Jehova, Bob, you name it) gör gemensam sak och blir konspirationsteoretiker. Om tanken är att ena anarkister (med barn) och borgare (med barn) inför en gemesam skräck så lyckas man, men jag betvivlar att det är syftet. Kontentan av alla dessa rapporter  (utan uppföljning) samt att man får höra om hur det ”görs upp i godo” är att vi föräldrar misstänker allt och alla. Vågar jag lämna barnen på dagis? Vågar jag lämna dom utan uppsikt på fotbollen? Ska lilla Gertrud verkligen få gå på scouterna? Att låta dom konfirmera sig eller bli korgossar finns ju inte ens med på listan över alternativ, även om jag skulle varit religiös.

Rapporteringen kring övergrepp på framför allt institutioner och liknande måste bli seriösare. Om samhället är intresserat av att fortsätta fungera och verka för trygghet (ja jag vet att det är floskler, men det är floskler som våra makthavare vräker ur sig) så måste man ge sina medborgare relevant information, varna vid behov och lugna när faran är över. Sådär som en duktig fåraherde ska vara. Den svenska staten är ingen duktig fåraherde. Den ”tredje statsmakten” är en ännu sämre fåraherde (särskilt eftersom man frånsäger sig ansvar för flocken). Den här frågan gäller inte bara pedofili, den kan läggas på haussen kring vulkanaskan från Island, akrylamid i chips, fågel- och svininfluensorna, invandring eller vad som helst annat som medborgarna i det här fåniga landet är livrädda för. Men just pedofili är väl den frågan som det märks mest i. Pedofilrapporter skakar om hela befolkningen och skapar alltid massoroligheter, särskilt hos föräldrar.

Vad syftet är med att konstant försätta flocken i panik förstår jag inte, men det handlar säkerligen om någon härskarteknink eller bara total inkompetens. Vad anledningen än är så urholkar det tilltron till samhället i stort vilket innebär att vi inte är långt ifrån medborgargarden (har i och för sig redan dykt upp, bl a i Skåne), masshysteri och paranoia. Alla reagerar olika inför hot, men en sak är säker: att sprida hysteri och oro spelar bara extrema grupper i händerna. Jag väntar med halvt road spänning på hur Sverigedemokraterna nu ska börja fördöma scoutrörelsen.

Jimmie: ”Det är med sorg i hjärtat jag tvingas meddela att min gamle mentor farbror Bosse lämnar partiet, han tillhör uppenbarligen en annan ras och en annan religion och kan därför inte sållas till vara renrasiga (sic) led. Vi håller oss inom familjen, alternativt till husdjur”

Bosse: ”Tusan också, jaja, jag får väl vända mig till Göran, hos KD håller man fortfarande min sort bakom ryggen”.


Possibly related posts: (automatically generated)

The Secret of Monkey Island: Special Edition

Posted by RLS | Konsol & Dataspel | fredag 23 april 2010 4:11

The Secret of Monkey Island: Special Edition (PC)

Den som aldrig spelade The Secret of Monkey island när det begav sig (1990) är förmodligen inte en komplett människa idag. Denna frustrerande kulturskatt var länge djupt rotad i mångas barndomsminnen och i princip alla som kommer ihåg det minns det med värme och kärlek. Detta trots att problemen var nästintill sadistiska och problemen ibland kunde upphöja definitionen ”ologisk” till en icke tidigare skådad nivå.


Denna typ av så kallade problemlösningsbaserad äventyrsspel hade sin storhetstid mellan 1987 (då spelet Maniac Mansion kom) och 1998 (Grim Fandango kom att bli det sista) för att därefter nästintill helt försvinna från spelmarknaden. Nu när åttiotalisterna väl har växt upp och det har börjat anses mer socialt accepterat att spela spel har en uppsjö av återutgivningar, remakes och dylikt har marknaden dock börjat blomstra igen med bland annat begåvade studior som Telltale Games som skapar nya spel av typen, dock ofta i kortare episodinriktade format (Sam & Max, Tales of Monkey island, Strong Bad, Wallace & Gromit, Bone m.m.).


När det gäller just The Secret of Monkey island: Special Edition (2009) så är det en komplett remake med ny handritad grafik i hd, röstskådespel,  fullt orkestrerad musik och justeringar av gränssnittet samt ett nytt ”hint”-system. Första tanken som for igenom mitt huvud när jag hörde om det var att om någonting är dött och begravet ska man inte gräva upp det och återuppliva det. Det har ofta en tendens att lukta en smula illa.
Jag blev dock glatt överraskad när jag fick chans att spela det. Det märks att de som varit inblandade i projektet brydde sig om originalet och har i princip bara gjort de justeringar som kan gagna det. Att äntligen få röstskådespel till replikerna blev faktiskt även det riktigt bra. Det låter precis som man föreställde sig att det skulle göra på den gamla goda tiden. Deras nytolkning av grafiken är smart och innovativ.


Man kommer ju gärna ihåg saker från förr på sättet det kändes när det begav sig och att återvända och upptäcka vilken föråldrad skröplig dynga det var kan ofta vara i form av en plågsam chock. Summan av kardemumman är i alla fall att det är precis så här man ska göra remakes. Det känns precis som om man spelar originalet fast man slipper den sura eftersmaken av föråldrad, pixelerad grafik och blippbloppigt midi-ljud. Det enda jag skulle kunna invända mot är dock att det ”förbättrade” gränssnittet inte var speciellt förbättrat utan en aning tvärtom, men det är ingen större skillnad. Det är en sann glädje att få återvända till Monkey Island i denna lysande tappning, vid det här laget har man ändå glömt bort lösningarna på hälften av problemen. För er som aldrig spelat det: -Köp köp köp!!!

Slutsats: Monkey island lever igen.

Possibly related posts: (automatically generated)

Ode till misär.

Posted by DPK | DPK | torsdag 22 april 2010 0:01

En längre tid har jag varit inne i nostalgins land.
Troligtvis är det någon ålderskris, för jag har hört att sådant ska drabba oss medelålders. Så nu har jag varvat mina statsfientliga studier med rap från mitt älskade Majorna.

Artisten kallar sig för Roffe Ruff, och döljer sig bakom mask för att inte röja sin identitet. Rykten surrar om att det är en av de forna medlemmarna från bandet USCB Allstars, men jag gissar bara att den innersta kretsen vet.
Jag bryr mig egentligen inte.
Det viktiga är att denne Roffe Ruff har fångat min ungdoms Majorna på alla punkter.

Jag kan för mitt inre öga se hur man hasade sig iväg till NU-Service på Mariaplan för att köpa folköl. Hur lodarna utanför bolaget på Jaegerdorffsplatsen tillhör kulisserna från måndagmorgon till lördag eftermiddag.
Jag minns hur äckliga mina snabbmakaronsmiddagar var när jag kokat dom på min trinett på Carnegiegatan.
Jag minns alla dessa timslånga promenader från Järntorget hem på fyllan.
Jag kommer ihåg panikstädningarna av lägenheten på Svanebäcksgatan när man haft fest när morsan var bortrest. Jag kunde finansiera en hel öl-inköpsresa till Fredrikshavn med tomburkarna efter min 17-års dag.

Doften från Majorna sitter lagrad i hjärnan trots att det snart är ett decennium sedan jag flyttade därifrån. Stanken av rutten tång, kattpiss och avgaser är lukten av hemma för mig. På samma vis blir jag nostalgisk när jag ser sönderklippta hänglås, vilket jag alltid såg varje gång jag var på vindsförrådet. (Socialgrupp 3 trodde tydligen att jag förvarade svenska guldreserven bland mina gamla skeva cymbaler och avlagda kläder, och systematiskt klippte in sig i mitt vindsförråd.)

Sedan känner jag nästan saknad över att polisen inte alltid övar krypkörning när de passerar mig på stan, vilket de kroniskt gjorde runt alla yngre personer under 80 och 90-talet i Majorna. Mest var moppe-kidsen vid Mariaplans korva utsatta, men inte ledsnade kidsen på att hänga där 7 kvällar i veckan ändå.

Tack Roffe Ruff för att du på ditt svarta vis hyllar stadsdelen jag kallar hemma.

414 for life…

Possibly related posts: (automatically generated)

Nästa sida »
soccerine Wordpress Theme