Hat är en bekväm och förnumstig känsla. Framför allt eftersom det med sina täta förbindelser med fördomar ofta kan användas som svepskäl för att inte beblanda sig med vissa individer eller företeelser. Och det är ju inte särdeles PK.
Det är dessutom dålig PR och demoraliserande för oss sanna misantroper som faktiskt hatar fördomsfritt. Jag kan med handen på hjärtat sägs att jag inte gör någon åtskillnad på nationalitet, ras, religion eller politisk åskådning. En idiot är alltid en idiot. Och vad mig anbelangar så finns det drygt sex miljarder idioter i det kända universum. Och jag hatar dem alla mer eller mindre. Jag tänkte här lyfta fram tio vitt skilda individer som jag hatar, just bara för att de finns och existerar, och ge dem varsin avhyvling.
Vi börjar med att sparka in en öppen dörr:
Fredrik Reinfeldt
Att han är moderat tillika statsminister tänker jag inte fördjupa mig i ett dugg, det får andra göra. Jag går direkt på personangrepp istället. Till att börja med kan ju nämnas att denna hemoröjd på min mentala ringmuskel inte bara ser ut som en hybrid mellan en våldtagen hundvalp och ett stolpiller, hans retoriska förmåga har även samma effekt som laxermedel och kikhosta på samma gång. Det är med andra ord en ytterst obehaglig och kväljande upplevelse att höra människan tala. Fredrik, jag hatar dig bara för att du är just du.
Paulo Coelho (med beteckning på -ho)
Att en sådan illitterat söndagsfilosof ens får tillåtas vandra runt i ett par mockasiner övergår min fattningsförmåga. Att han dessutom lyckats med konststycket att på fyllan och villan kräkas ur sig 26 stycken så kallade böcker som sålts i 86 miljoner exemplar kan endast förklaras med att hans visdomsord är bekvämare att torka sig i ändalykten med än Blåvitts eget dasspapper. Dock är jag övertygad om att Blåvitts varudeklaration inbjuder till betydligt djupsinnigare läsning än herr Coelhos.
DPK
Inte så mycket för att han har försökt ta livet av mig eller envisas med att gå i gymnastikskor som det faktum att han inte har lagat chiligryta åt mig på flera dagar. Mina smaklökar håller sakta på att återhämta sig, vilket är en minst sagt obehaglig upplevelse som jag håller herr DPK högst ansvarig för. (detta kan och bör uppfattas som en illa dold uppmaning till DPK att bjuda mig på chiligryta igen och helst så snart som möjligt).
Olle Ljungström
Mannen som gav kissnödigheten ett ansikte. Ljungströms ena stortå är mer pretentiös än hela Svenska Akademien tillsammans (och då räknar jag även in Horace Engdahls fru Ebba Witt-Brattström, som förvisso är ganska rolig). Frågan är om det ens är möjligt att ha större tankar om sig själv. I det djup som dväljs i fanskapets innersta kan inte ens ett spädbarn drunkna. Att lyssna på och sedan analysera hans låttexter kan närmast jämföras med att äta en burk kall majs, gå och skita och sedan sortera ut de osmälta majskornen ur fekalien. Fullständigt onödigt och makalöst dumt med andra ord.
Bob Hansson
Karln ser ut som kåt gammal farbror, och är definitivt det också. Vad man kan säga om hans poesi är… ingenting. Den är obefintlig. Nada. Varför mänskan kallar sig poet är en gåta. Är det för den löjliga halsduken månne? De mongoliska ansiktsdragen? Eller bara för att han vill imponera på 14-åriga emo-flickor kanske? Svaret på frågan kan endast finnas bakom Hanssons sömniga skånska inavelsblick, om ens där. Skriver man en bok om Gunnar som sitter vid sitt köksbord och stirrar i väggen, så kan man ju knappast ha tillstymmelse till fantasi.
Bob Geldof och Bono
Två i en. Samma skit, olika namn. Förvisso har väl Bono gjort betydligt mer än Geldof, men å andra sidan så är han tio gånger drygare också. Dessa herrar har klappat sig själva på axlarna i sådan utsträckning att det är ofattbart att de båda inte har antagit formen av flaskor. Bono inte bara bräker ur sig något han har mage att kalla sång i världens mest överskattade musikgrupp, han missar heller aldrig ett tillfälle att iförd några utav sina smaklösa solglasögon skrävla vitt och brett om att han minsann är frälsningen för hela Afrika, han och ingen annan amen. Vad han egentligen har gjort förutom att ha nästlat sig in hos diverse politiker och FN-organ kan ingen riktigt veta. Opinionsbildare säger vissa, men den enda opinionsbildning idioten lyckas med när ha väl öppnar käften utanför scenen är att fler människor får upp ögonen för vilket självupptaget jävla svin han faktiskt är. Om vi ska nämna Geldof då, vem säger du kanske? Ja, just det. Pajasen har skrivit en enda låt ”I don´t like mondays” med det urusla bandet Boomtown Rats. Och den jävla låten har han envisats med att spela om och om igen i 25 års tid. Den gamle pundaren tror fortfarande att han faktiskt gjorde något bra när han initierade till Live Aid-galan 1985, en merit han har försökt leva på sen dess, och uppenbarligen lyckats med eftersom det inavlade engelska kungahuset har förärat svinet med titeln ”sir” vilket är en förkortning för Surely Incapable of Realism. Jag föredrar att citera en viss engelsk drottning här: ”Off with their heads!”
Göran Hägglund
Egentligen borde det stå Svenska folket här. Att ni (skyll inte på mig, jag brände min röstsedel) som röstade kan vara så otroligt naiva och inavlade i erat samhällsengagemang övergår min fattningsförmåga. Att låta en borgarbracka som är före detta sektmedlem få ta rollen som SOCIALMINISTER är antagligen ett av dom dummaste djävla påfund som den Svenska väljarkåren har utsatt sig själva för sedan… ja jag vet inte, så dumt är det. Eller är det bara så att ni inte bryr er ett skit om vård, skola och omsorg. Tja, skyll er själva när ni döms till evig förbannelse och skärselden för att ni åkte till Danmark för att göra abort. Eller varför inte försöker få ut pensionen från PPM och får reda på att pengarna visst gick till att göra missionsresor hos samerna i norra Lappland, ELLER ni går till Förskingringskassan eller Soc och blir skrattade rakt upp i ansiktet för att ni är okrisliga dagdrivare som inte sökt arbete. För sjukdom (särskilt psykiskt sådan) kan ju alltid fördrivas med lite handpåläggning och några hundra Ave Maria.
Jan Guillou
Kan man vara mer kåt på att leva upp till machomyten än denna fjolliga författarposör? Född borgare, check. Skrävlar om sin svåra barndom, check. Kommunist när han var ung, check. Jagar för att kompensera sin icke existerande manlighet, check. Småväxt, check. Kallar sig feminist men missar aldrig ett tillfälle att hävda sig på kvinnors bekostnad, check. Uppträder alltid i jägarväst men har välmanikyrerade små korvfingrar, check. Har skrivit två böcker vars titlar börjar med Grabbarnas…,check. Osv osv. Jag tänker inte orda om Guillos författarskap, karl kan säkert skriva, även om han inte väljer särskilt intressanta ämnen att skriva om (om man inte är en blekbröstad karlslok som saknar sin manlighet). Det som stör mig är att narcissisten hör till en kategori män som imponeras av sin egen penis och hemma i den bekväma IKEAsoffan drömmer sig bort och tror att bara det faktum att dom dricker whiskey, röker cigarrer och har en kuk gör att dom är likvärdiga med ambulerande skogshuggare, skyttegravssoldater och diverse andra RIKTIGA macho-gubbar. Han sitter där med sina söta små prinskorvsbeprydda händer och kramar sin slaka gubbkuk i tron att det är en motorsåg, dieselmotor eller en automatkarbin. Det som alltid kommer att skilja dessa fåntrattar från de män som dom drömmer om att vara är att medans lille Guillou önskar att han är Sergeant Koskela i finska vinterkriget, så drömmer Sergeant Koskela i finska vinterkriget om att han är vem som helst utom Sergeant Koskela i finska vinterkriget. Vissa samlar på verktyg och hänger upp dom på väggen som trofeer, andra använder verktyg och vill definitivt inte se dom när arbetsdagen är slut.
Mig själv
En försupen och arbetsskygg djävla dysterkvist som är betydligt bättre på att fördärva mig än faktiskt få något vettigt gjort. Romantiken om den lidande konstnären är en rosaluddig myt som hör hemma i litteraturen. Verkligheten är i själva verket bara patetisk och deprimerande. Jag är fyllot på parkbänken, varken mer eller mindre. Dock trivs jag rätt bra med det, hycklare som jag är..
