Det så kallade flowet har infunnit sig

Posted by KNV | KNV, Musik & Konserter | tisdag 24 augusti 2010 0:01

Punk, lagom (!) mycket öl och en ovanligt nöjd KNV. Vad har hänt?

Livet alltså… En enda stor hög med skit. Illaluktande, kladdigt och med färgtoner som för tankarna till 1940-talets Tyskland. Fördelaktligen upplevt ensam, sittandes ner i en för ändamålet anpassade fekalieinrättning, tummandes i en gammal sönderläst Galago eller liknande lektyr, vårdandes hemorrojderna. Vi tvångsmatas som bekant dagligen med skit, låter det passera hela systemet med strupe, magsäck, blodomlopp, njurar, lever, tarmar, för att slutligen spola ner avskrädet i det avlopp vi kallar samhället och låtsas som att det aldrig har existerat. Jävla skit-skit.

Men vänta nu, håll i hästarna och backa bandet! Jag var ju nästan glad ju…

Har ni någonsin stannat upp, stirrat ner i toastolen och verkligen betraktat resultatet av det oundvikliga? Mitt i högen av skit kan man ibland, likt majskorn, upptäcka små ljusglimtar i ett liv som då och då rinner på ganska så bra. Flowet. Da flow. Flytningarna. Flowet med stort F!

Men vadan denna plötsliga munterhet? Har jag plötsligt tröttnat på att vältra mig i självömkan och fiska sympatier från de stackare som råkat bli utsatta av min självcentrering? Kort sagt, ja.

Men flowet var det ja. Och punk. Och en och annan öl. Som av en händelse strax efterföljande KCB av saker som är bäst i världen. Punkkarnevalen gjorde i helgen sveriges alla crustnackar lyckligare än små barn på julafton, ett arrangemang som jag tyvärr var tvungen att avstå ifrån (jävla jobb). Trodde jag. Men vad kom emellan? Flowet for helvede! Jobbstart uppskjuten!

Detta besked ställde ju dock vissa saker på ända. Hur fan skulle jag ta mig ut på obygden 60 mil bort med ett varsel på mindre än ett halvt dygn?  Hur skulle jag betala för inträde? Ja hurfan tror ni? Flowet fixade in mig på en sista plats på bussresan som gud glömde (senare omdöpt till discharter, fan, inte ens punxen i göteborg kan undvika ordlekar…) som ordnade transport i stort sett dörr till dörr. Sweet ass motherfucker som fan ju! Biljett bytte jag till mig i utbyte mot kökstjänst hos folkkökens okrönte mästare Automat. Om möjligt ännu mer sweet ass, med undantag att jag högaktningsfullt härmed lovar att aldrig någonsin mer i mitt liv hacka en chili. Arbetsmoralen bidrog även med att min nuförtiden alltmer stegrande alkoholkonsumtion faktiskt fick hållas i schack en aning och spelningarna faktiskt både bevittnades, dokumenterades och blev ihågkomna. Med andra ord, första ölen dracks klockan åtta på kvällen istället för klockan åtta på morgonen. Bra skit, det där att inte vara aprak jämt. Men så kommer vi till det där med musiken då, vilket ändå är vad som används som ursäkt för att under några dagar vid liknande sammanhang dricka en himla massa sprit och undvika allt vad dusch och klädbyte heter…

Ja, det finns inte mycket att orda om. Fyhelvete vilken grym festival de lyckats ordna till. Vad de kan, punxsen. Jag är bara glad att de är anarkister och inte KDUare, för då hade tamejfan hela svenska folket närvarat vid gudstjänsten var-jävla-eviga söndag. Allt var asabra, det går inte att formulera det på annat sätt.

Banden får 100 kollektiva och välförtjänta nitar av 100 möjliga

Ödmjukt vill jag också be Extinction of Mankind om ursäkt för min sågning av deras framträdande på Punk Illegal, för det kan ha varit bästa spelningen på hela Punkkarnevalen. Eller om det var Wolfbrigade? Eller Misantropic? Eller Beyond Pink? Eller? Eller? Eller?

Det enda jag sörjer lite är att jag missade Desperat och var tvungen att höra dem på håll. Chili-jävlar…

Ja, det är väl bara att njuta av KNVs DIY-version av live-DVDn. För fler videos, gå för fan in och prenumerera på min eminenta tub-kanal så slipper ni missa de nyaste klippen av sveriges mest flowiga kameraman. http://www.youtube.com/user/dodskniven

Och ja, det var ett hot.

Possibly related posts: (automatically generated)

The Walking Dead

Posted by RLS | Litteratur | lördag 21 augusti 2010 20:09


The Walking dead nr. 1 – 76
utgiven av Image Comics

Jag är nyfrälst. Detta av något i vår tid så fruktansvärt uttjatat som zombies. Efter att nu ha läst nummer 1 till 76 av Robert Kirkman och Charlie Adlards pågående samt prisbelönta serie ”The Walking Dead” kan jag blott konstatera att det är något av det bästa jag läst sedan ”Preacher” och ”Y – The Last Man”.

Ni vet storyn redan. Plötsligt går världen under och befolkas av smittbärande människoätande zombies. Det är dock de hjärnätande gullegosingarna som står i fokus utan hur människor samarbetar och klarar sig tillsammans under svåra omständigheter. Det har gjort otaliga gånger förut men sällan så väl. Det bör dock nämnas att huvudpersonen och landsbygdpolisen Rick vaknar upp på ett sjukhus efter att ha legat i koma en längre tid . Detta mest som en oskyldig liten flört med filmen 28 dagar senare.

Jag upptäckte denna serie genom att ha läst Garth Ennis zombieserie ”Crossed” som på vissa internetforum jämfördes som en sämre version av just ”The Walking Dead”, vilket jag faktiskt är beredd att hålla med om. Ennis är förvisso en hyfsad historieberättare som ofta behandlar relationer mellan människor men allt för ofta faller han dock offer för sin strävan efter att äckla samt hans frekvent återkommande allt för stereotypiska macho-ideal. Kirkmans berättarstil grundar sig däremot karaktärernas utveckling och trots att världen är befolkad av zombies är det människornas känslor och agerande gentemot varandra som helt och hållet står i fokus.
Andra jämförelser som bitvis kan göras är med TV-serien ”Jericho” (Om den hade varit genomgående bra och inte så förbannat amerikansk), nya versionen av ”Dawn of the Dead”, filmerna ”The Road” och ”Children of men”och så klart mästerverk som tidigare nämnda serier ”Preacher” och ”Y – The Last Man”.

Det bör dock även nämnas att författaren inte daltar med sina huvudpersoner utan det är en ordentlig åtgång på dessa som stundtals  brutalt offras och råkar ut för diverse öden både oväntat och ofta. Detta gör serien olidligt spännande då man måste fortsätta läsningen snarast för att se hur det går för de man personer man faktiskt har fäst sig vid. Det kan också nämnas att undertecknad inte kunde lägga ifrån mig serien utan sträckläste dessa ca 1672 sidor på ett dygn utan att lyckas med att åstadkomma så mycket annat än att kissa och koka kaffe.

Serien är dock i början lite trevande och hittar inte riktigt formen förrän ungefär vid nummer 6, Detta är dock helt förståeligt då manusförfattaren Kirkman i princip aldrig har gjort något så seriöst tidigare i sin karriär, dock är han väldigt öppen om det i sina läsarspalter och tar även råd från läsare och erkänner vissa berättartekniska misstag. Ett exempel är att han beskriver det som att människorna faktiskt har tappat tideräkningen ett år efter zombievirusets utbrott, detta ber han dock läsarna om förlåtelse för då han erkänner att de flesta klockors batterier faktiskt håller längre än så. I övrigt finns det i princip inga misstag att reta upp sig på och serien håller en jämn och otroligt hög nivå. Även tecknaren Charlie Adlard känns lite trevande de första numren men håller därefter även han en mycket hög nivå på tecknandet och kan jämnföras med proffs som exempelvis Steve Dillon.

Denna serie kommer jag garanterat att läsa till sitt slut. Rita snabbare för helvete!

9,7 brains av 10 brains – Den ultimata zombieberättelsen.

Serien har blivit så hyllad att den även har adapterats till TV-serie, vilket ej ofta händer seriösa serier av denna typ, denna har dock inte undertecknad sett och ska därför ej heller uttala sig om.

Vi kan när vi vill.

Posted by DPK | Kultur & Recensioner | torsdag 24 juni 2010 0:01

Synd bara att det är så sällan.

Eder högt ärade, eller nja, er relativt kända, eller nej, er favoritdödspunkare har varit på festival. Tillsammans med herr Dödskniven och herr MNG, vilket KNV tjallat om tidigare, och bedrev subversiv verksamhet under festivalen kallad West Coast Riot.
KNV lämnade en utomordentligt fantastisk recension, men eftersom han är lite lam i tassen missade han att nämna att Jello Biafra himself stod på scenen med sitt nya band, the Guantanamo School of Medicine. Å dra åt helvete vilket röj det var.

Alla ska vi någon gång i våra skamliga liv konfronteras med punk, och allt som oftast dyker Dead Kennedys upp som en introduktion. För vem har inte någon gång i berusat tillstånd stått och skrålat (eller upplevt) ”Too drunk to fuck”?
Dra mig baklänges vad med bra musik som fullkomligen rann ur Jellos hjärna en gång i tiden. Och slut är det ännu inte.
Med en ny platta i bagaget är han precis lika stenhård som alltid. Trots dryga 5 decennier under bältet. Han står och skickar skrevsparkar åt tangentens alla riktningar, och ve den politikern som går i klinch med honom.

In på scen kommer Jello Biafra farandes i läkarrock och blodiga handskar, och sparkar av låten ”Strenght through shopping”, och lejonparten av publiken hinner inte förstå vad som händer.

10 sekunder in i första låten börjar en del rutinerade punks och även en del av den nya generationen förstå att detta är på allvar. Nu är det slutkompromissat. Här kommer politisk punk när den fullkomligen strålar av styrka.

På slutet av konserten ger han dock in för trycket om klassikerna, och ”Holiday in Cambodia” smög sig in på play listen, och extasen var total.
Jag kan bara säga att han var solklart bäst på hela Westcoast. Utan konkurrens….
12 dödsknivar av 5 möjliga.

 

Sedan, eftersom jag är en dissident, gav jag mig på missionen att förklara för konstapel-asen att de blott är Aristoteles väktare tillika lakejer. Jag fick lägga på en massiv fjäskoffensiv för att få till ett foto-op, men de blånekade. Nåväl, jag är utrustad med historiens bästa maka, som nekandet till trots tog hon foto på mig i slang med byling-trynena.

De lyckades härda ut med mig i alla fall 15 minuter innan jag med ett hånleende i mungipan tog mig från platsen. Eder dödspunkare undkom lagens lama arm även denna gång.

Vidare vill jag ge en eloge till Fredrik Hellman, som ödmjukt ställde upp på lite party med oss KCB:are. Damn vad Bruket rockade!

Possibly related posts: (automatically generated)

Skatepunk + asfalt = fest. Också

Posted by KNV | Musik & Konserter | måndag 21 juni 2010 0:43

Jahaja, efter några dagars bakisångest efter punk illegal var det i torsdags dags igen. Efter en snabb frukostöl var det bara att ta sig till frihamnen och west coast riot, vilket visade sig vara överraskande bra.

Skinheads, nitpunkare och rosahåriga fjortisar enade i kärlek för både ny och gammal nostalgi i kombination med dyr plastmuggsöl är det omöjligt att inte bli lite glad av. Att en massa goa vänner var där gjorde ju inte saken sämre. Kommandots KNV, MNG och DPK var där och representerade, på ett ovanligt städat vis tror jag mig till och med minnas. Kompletterande bandrecensioner får de väl slänga upp om de har lust.

Bruket

Alltså, DPK och MNG har ju hypat detta band till förbannelse. Efter att ha sett dem live kan jag bara stämma in i hypen, för det var sjukt bra. The Hives (ursäkta en uppenbar referens…) var en gång i tiden ett ösigt punkband, men Fagerstas största rockstjärnor heter numer och för alltid Bruket. Bedöm själva.

5 solklara knivar av 5 möjliga

Dillinger Escape Plan

Det finns inte så mycket att säga egentligen. Meckig amerikansk machohardcore och en bodybuildardvärg på sång var väl festivalens kanske mest otippade band, men de lyckades vara oväntat tralliga och faktiskt rätt bra. Dock kändes deras, enligt ryktet, farlighet en aning överdriven.

De får väl 3.5 steroidinjektioner av 5 möjliga

Invasionen

Dennis Lyxzén är, oavsett vad JSS säger, faktiskt Gud. Allt han rör vid blir till guld. Oavsett om pop är värre än att bajsa på sig så går det inte att inte älska Invasionen. Olyckligtvis fick jag bara med öppningslåten som kanske var minst ös på hela spelningen, men fysatan vilket röj det var sista kvarten.

9.5 popsnören av 10 möjliga

The Specials

Ungefär här dippade blodsockret så lågt att det blev outhärdligt. Tydligen var det en av de bättre spelningarna, men jag såg för lite för att kunna ha en åsikt. Tyvärr. Maten var rätt äcklig dock, men plus för vegananpassning.

Bad Religion

Gubbar kan. Även om det kanske framförallt handlar om nostalgi så kommer jag alltid att uppskatta höra gamla dängor som är på riktigt. Det var blandade omdömen i efterhand, men personligen så tycker jag att de är värda 4 kullager av 5 möjliga. Tyvärr ville de bästa låtarna inte riktigt ladda upp sig…

The Hives

Jag ska inte säga så mycket med risk för att förstöra stämningen för vissa… Jag gillade det inte i alla fall. Betyg utgår.

Bonusrecensioner

Trots att fredagen av förklarig anledning var en aning seg till en början så kände sig KNV och MNG tvungna att ta sig till Henriksberg för en ny dos Bruket. Efter några pilsner så hamnade humöret upp några snäpp och upp på scen klev

Bomfors

Alltså, det var egentligen inte så jättebra ärligt talat, men charmen när de öste på den gamla skolans tvåtaktspunk är svårslagen. De får 4 jeansvästar av 5 möjliga.

Vänsternäven

För att inte vara alltför taskig här så är jag istället tyst. Det enda som var i närheten av att vara underhållande var att ordet ”borgarsvin” var frekvent använt (spelningen lämnade vi efter tvåånhalv låt för en rökpaus modell längre).

Bruket, igen

Jag har varit på många bra spelningar i mitt liv. Jag har blivit positivt överraskad av band tidigare. Jag har lyssnat på band i extas och nästan kommit i brallan, men ALDRIG har jag vart på en bättre spelning än Bruket på Henrikbergs lilla punkscen. Den intensiteten och inlevelsen går inte att slå, plus att de är rätt snygga att glo på. Hade jag vart en aning mer homofob hade jag lätt sagt att jag ändå skulle kunna tänka mig att ligga med hela bandet. En miljard poäng är inte ett för högt betyg. I love you!

Bonusvideo från första spelningen


Possibly related posts: (automatically generated)

Punk + lera = fest

Posted by KNV | Bildspecial, Musik & Konserter | måndag 14 juni 2010 0:01

Sent i torsdags kväll fick jag ett samtal av det lite ovanligare slaget. Det var döden som ringde och bad om tak över huvudet. Självklart då jag är, om än en aning selektiv, humanist, och så dröjde det inte länge innan en röd järnhäst dundrade in på min gata och ut ramlade fyra för klimatet ej anpassade punkare med famnarna fulla av öl, barnstolar och vattenmelon. Anledningen till den geografiska förskjutningen var såklart den fina, och snart även anrika, traditionen Punk Illegal med tillhörande tältningsäventyr och en nederbörd som inte riktigt gjorde det förstnämnda till en helt lämplig aktivitet.

Men slutet gott, allting gott som det heter i sagorna. 12 timmar senare, efter lite resning (av tält då så klart), fruktstund och en och annan sipp rusdryck så var det dags att i bästa gangsta-hiphop-manér ta sig an en 48 timmar av den bästa musik världen har uppbådat, dödspunk. I sann elitistisk och musikfascistisk anda så känner jag mig då nödgad att reda ut för er alla vad som var bra och vad som var dåligt.

Riistetyt

Mangel från helvetet. Eller Finland. Vissa skulle hävda att det egentligen är samma sak, men onekligen så blir det bra. Inte som fan, men bra. Keepin it oldschool yo!

3 guns n´roses-medlemmar av 5 möjliga.


Texas terri bomb

Ösigt och skramligt brukar vara en vinnande kombination. Inte min favorit alla gånger, men det ar ändå en spelning väl värd att bevittna.

3 one hit wonders av 5 möjliga

Extinction of mankind

Trots fantastiskt bandnamn och höga förväntningar var det ingen höjdare direkt. In crust we trust jaja visst, men när det börjar låta som en traktor tankad på gröt så blir det inte vidare kul. Men det verkade jag å andra sidan vara ganska ensam om att tycka.

1.5 öl för mycket av 5 möjliga

Vicims

Victims må vara världens bästa band, men även de bästa kan ha en dålig dag. Av de hundra miljarder gånger jag har sett dem så var det här definitivt i bottenskiktet. De avslutade i alla fall med att röka av This is the end sjukt bra vilket väl får dra upp betyget ett snäpp.

4 Terror på Elm street av 10 möjliga

Av en slump så råkade jag visst ha kameran på filmläge i fickan så det är helt svart och ljudet är välan sådär, men håll till godo för jag slänger med den. Jag är så snäll.

Doom

När jag sent på natten i stort sett gett upp, kände mig folkskygg och bitter över det mesta så var det nåt som hände. Doom var först i raden av band som kom och räddade en festivalstämning som var på riktigt god väg att gå åt helvete. Crust som det var menat att låta. Gubbar kan tamejfan ibland. Och Police bastards är fortfarande världens bästa vi-hatar-snuten-låt. Nuf said.

9 illaluktande dreadlocks av 10 möjliga

El banda

Helgens stora (och för mig okända) överraskning. Efter några minuters konfundering över vilket jävla språk det egentligen var de snackade (polska blev jag upplyst om) började jag fundera över hur sångerskan kunde röja runt på scenen så pass mycket som hon gjorde med tanke på att hon hade ena benet i gips. Jaja, det har ju inte så mycket med själva spelningen att göra, men fysatan vad bra det var. Alltså, det var ju inte så hårt egentligen (och så är det ju, hårt = macho, macho = bra), men det var sjukt hårt. Eller, lyssna själva istället. Jag tror inte att majoriteten höll med mig riktigt så omdömet kanske var lite sådär

5 nerspydda nitjackor av 6 möjliga

From ashes rise

Ptja, sista bandet, högsta förväntningarna, och hur slutar det? Fantastiskt såklart. Det är lite märkligt att ett band som har typ 8 sjukt jävla idiotbra låtar och resten av materialet lite halvmediokert lyckas med att bara spela bra låtar. Det går inte ihop för mig. Men bara för att inte vara alltför jävla positiv måste jag gnälla lite på att de gjorde nog den fetaste öppning i musikhistorien (överdrifter är alltid skoj) bara för att inte kunna backa det in i det sista. Så ja, antiklimax eller ej, bästa ljudet och bästa spelningen på hela helgen, tveklöst.

10 blottade könsorgan av 11 möjliga

Nog var jag på en och annan spelning till, men nu orkar jag inte mer. Att jag är sämst i världen på att recensera musik gör det hela ju inte bättre

Nu i efterhand känner jag mig en anings mörbultad, paranoid och slö i skallen, så är någon av annan uppfattning så varsågod. Internskämt och annat liknande är ju mest underhållande för de invigda, alltså ska jag inte dra några historier om vad som egentligen hände, men jag vill tacka de fina vänner som gjorde det hela till en helt klart skojsig tillställning, och stort tack till Punk Illegal och Nätverket ingen människa är illegal för beundransvärt arbete och en välarrangerad festival. Edge for life, A.N.A.B (eller hur var det nu…), kasta borgarna i papperskorgarna och allt vad det nu var.  Peace Yo!

Bjuder på lite blandade bilder på misären också och hoppas på att ingen känner sig outad. Men tur för dem så villes det inte laddas upp något mer nu… en vacker dag kanske

Possibly related posts: (automatically generated)

Speldagboken: Hemma med brutet ben

Posted by RLS | Konsol & Dataspel, RLS | fredag 11 juni 2010 1:44

(Försenad artikel ifrån sammansmältningen av kommandot.se och autoexecute.se.
Egentlig uppföljare till artikeln: http://www.kommandot.se/wp/?p=2898)

På grund av en liten smärre alkoholrelaterad olycka har jag förpassats till min lägenhet i ungefär 6-7 veckor framåt (Jul & nyår inräknat). Detta förhindrar helt mina normala göromål och jag är i stort sett oförmögen att röra mig mer än ca 4 meter i taget. I övrigt är det mycket svårt att sova då benet värker något infernaliskt vilket ger mig en massa vaken tid. För att genomlida detta har jag införskaffat (och dammat av) en stor mängd spel för att fördriva tiden.

Tisdag:
Skrev ut mig själv från sjukhuset på grund av uttråkning trots att doktorn insisterade på att läget var mycket allvarligt och jag borde ligga kvar. Anlände mer eller mindre i ett stycke till min lägenhet efter en extremt ostadig bilfärd. Installerade Steam på min laptop och installerade en massa spel som fungerar på svagare datorer. Fick besök och hjälp med att göra lägenheten (och platsen runt den stationära datorn) handikappsäker.

Onsdag:
Ensam och sängliggandes med enstaka forcerade toabesök. Spelade igenom det underbara pusselspelet World of Goo igen. Saknar dock fortfarande en del OCD-flaggor men i övrigt måste jag nog inflika att det är på tok för lätt. Ge mig en uppföljare nu! Spelar därefter lite Crayon Physics Deluxe men blir uttråkad (och vansinning på musiken). Efter det  införskaffar jag den nya Diablo-klonen Torchlight och kör min karaktär till level14. Blir inte klok på vad jag tycker om spelet och inte heller varför jag spelar det. Det hela känns en aning meningslöst, och av någon anledning så känner jag mig en smula idiotförklarad som spelare men det är lik förbannat svårt att sluta spela.
-Titta, ett monster *pang*. Plundra liket. Titta, ett till monster! *pang*. Plundra liket. Titta, tio monster! *pang*. Plundra liken. Fickorna fulla. Tillbaks till stan. Köp & sälj. *Var god repetera*. Nåväl, det är ju i alla fall inte fult eller tråkigt… Fast inte speciellt kul eller snyggt heller. Jag skulle kunna tänka mig att spelet förmodligen fyller sitt syfte mer på en monoton arbetsplats av typen kontorslandskap då vilja till att arbeta inte infinnes. Lite den funktionen som Ms/Röj eller patiens har alltså. Därefter blir det klassikern Broken Sword 2 (som jag aldrig har klarat helt) i någon timme tills jag fastnar och sedan det charmiga indie-äventyret Samorost 2 (igen) och blir även där vansinnig då jag verkar ha glömt en stor del och vägrar kolla upp lösningar på nätet. Spelar även lite Risk 2 och får tokstryk av datorn och sen tror jag att jag somnade en timme.

Torsdag:
Börjar stundtals ha lite mindre ont och kan i perioder sitta upp vid min stationära dator med benet uppstagat av soffkuddar. Installerar ett gäng spel från Steam.
Jag börjar med det polskutvecklade The Witcher (baserat på Andrzej Sapkowski´s fantasyböcker) och upptäcker snabbt att allt inte står rätt till vad gäller de engelska röstskådespelarnas insatser och beslutar mig därför att köra spelet på polska med undertexter. Det hela låter oerhört mycket bättre och det är först då som jag  förstår hur trött jag egentligen är på det engelska språket. I övrigt verkar spelet faktiskt rätt hyggligt och hyfsat atmosfäriskt och känns inte alls lika generiskt och stereotypt som det faktiskt borde kännas. Spelar igenom den första timmens tutorials och ett antal quests efter det. Jag gillar det skarpt. Känns som att det ligger vissa fräscha ideér begravna här, men jag kan såklart ha fel än så länge.
Därefter blir det svenskutvecklade Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena från numera sorgligt insomnade Starbreeze studios. Spelet ifråga är egentligen två spel i ett och innehåller Escape från Butcher bay från 2004 med uppdaterad grafik och det nyare Assault on Dark Athena från 2007. Jag har under åren hört mycket god kritik angående dessa spel och berömmet visar sig vara välbefogat. Vin Diesel brummar fram såna där gutturala dräpande kommentarer som bara han kan och känslan av att spela en av hans filmer infinner sig på ett behagligt och långt ifrån krystat sätt. Riddick är precis så brutal som man kunde vänta sig och på något sätt är det riktigt mysigt att gå och bryta nacken av vakter, sticka in skruvmejslar i folks ögon och allmänt bara smyga runt i skuggorna och ge upphov till odödliga oneliners. Det är enligt mig här Riddick kommer till sin rätt, inte på bioduken. Mycket godkänt och kompetent.
Sedan blir det några timmar med Borderlands och jag lyckas hitta rätt hyggliga medspelare, förutom en dansk som vägrar stänga av sin mikrofon samt tv så vi andra blir tvungna att lyssna på dansk television i ca förtio minuter. ”Håll din keft” dök upp i chattloggen ca 10 ggr. Därefter häller jag i mig smärtstillande och retirerar till sängen och startar om Braid från början men upptäcker att jag kommer ihåg de flesta pusslen och byter kort därefter till Broken Sword 2.

Fredag:
Jag har fortfarande rätt ont och det hela blir inte mycket bättre av att jag hittills bara sovit totalt 7 timmar sammanlagt denna vecka. Mitt allmänna tillstånd och verklighetsuppfattning börjar minst sagt bli grumlig och naggad i kanterna och jag upptäcker mig själv med att ”lagga” när jag gör enklare saker i lägenheten (gå på muggen, äta knäckebröd etc). Jag skriver en mental komihåglapp till mig själv om att ”chilla” ner med de morfinbaserade smärtstillande. Nå väl… Ger mig på Farcry 2 och det hela ser mycket lovande ut. Grafiken är superb och den afrikanska miljöskildringen känns otroligt välgjord komplett med zebror och djungel. Eftersom ”jag är så jävla tuff” så kör jag ju självklart på den hårdaste svårighetsgraden, detta får jag dock bittert äta upp då jag i mitt morfinbaserade och uttröttade tillstånd visar mig helt sakna reflexer och blir konstant ihjälskjuten stup i kvarten (varannan minut) av i princip alla jag träffar på, och om jag inte lyckas få en kula mellan ögonen så svimmar jag dessutom av malaria. Konstaterar ett bittert ”jag tar nog det där någon annan gång” och byter till ett spel som förmodligen är mer i mitt tempo;Rymdsimulatorn X3: The Reunion. Att sväva i rymden lite planlöst har alltid tilltalat mig på något sätt. Detta har inget att göra med Thomas Di Leva utan känns bara allmänt spännande och talar till barnsliga drömmar om att utforska nya världar och känslan av att världen är oändlig och likaså ett mysterium. Ett av mina favoritspel i genren är och kommer alltid vara det enorma Star Control 2 (1992) där man bekantade sig med utomjordingar, upptäckte nya planeter och solsystem, samlade naturresurser som man handlade med på olika planeter och handelsstationer och eventuellt hade en och en annan shootout med sina uppgraderade och pimpade rymdskepp (Star Control 2 finns f.ö. att ladda ner gratis nu). Skitsamma, åter till X3: The Reunion. Kontrollerna funkar inte. Ingen lösning finns på mitt problem på något forum någonstans på hela nätet ens efter ett stort antal googlingar och felsökningar. Installerar om det och testar ett tiotal möjliga lösningar. Det funkar inte. Nada. Ingen rymd för mig. Spelar The Witcher och Borderlands tills jag får besök framåt kvällen som stannar kvar över natten.

Lördag
Har fortfarande sällskap och tittar förundrat på medans hon frenetiskt och envetet städar hela min lägenhet samt diskar och putsar fönster trots att hon inte ens blivit tillfrågad.
-Jag gör det för att jag tycker det är kul! säger hon glatt.
I svår chock och med utmanad verklighetsuppfattning sätter jag mig vid datorn när hon har begett sig. Dagens spel blir:
The Witcher som fortfarande faktiskt är rätt hyggligt.
Cronicles of Riddick: Assault on Dark Athena som även det håller hög fana ju längre in i det man kommer. I Borderlands ger jag mig på det nya DLC-paketet ”The Zombie Island of Doctor Ned” där de flörtar med Left 4 Dead på sitt eget vis. Europa Universalis 3 Dansken ska bort från jordens Y-y-y-ta men de svekfulla norrbaggarna insisterar på att göra uppror hela jäkla tiden vilket är ett extremt störande moment.  Lite Team Fortress 2 då det för tillfället råder krig mellan Demomen och Soldiers. Saknar dock fortfarande reflexer på grund av tunga smärtstillande mediciner.
Framåt kvällen gör det för ont i benet för att sitta upp och jag blir sängliggandes och passar på att spela klart Sam & Max-episoden ”The night of the raving dead” som jag påbörjat vid tidigare tillfälle.

Possibly related posts: (automatically generated)

The human centipede

Posted by KNV | Film & TV | tisdag 8 juni 2010 0:01

Fenomen är roliga, internet-hypes inte minst. Via ett onämnt forum blev jag uppmärksammad på vad som skulle vara ”världens äckligaste skräckfilm”, något som en splatter- och skräckfantast som jag själv knappast behöver tveka många hundradelar av en sekund för att leta upp en stream till. Hur den var? Ptja, fortsätt läs då.

Ploten: två unga amerikanska damer på roadtrip i Tyskland och en intet ont anande japan blir kidnappade av galen kirurg med en vision om att kunna smälta samman tre personer till en enda individ genom att koppla ihop munnen med framförvarande persons anus. Låter lovande va?

Ja, det hade man kanske kunnat tro. Tyvärr lever den inte riktigt upp till varken hypen eller den lovande intrigen. Är du bara ute efter grafiskt våld finns det betydligt mer lämpade filmer, samma gäller skräcken och splattret. Det är mest som ett mesigare lillasyskon till Hostel (dock inget mästerverk det heller).

Men den har dock några saker som drar upp betyget. Att uppmuntra stereotypen av tyskar som helt galna är ju alltid kul, samt även att få se när den första personen känner hur det börjar trycka på där bak och tvingas bajsa in i sin kompis mun, som nu fungerar som förlängd tarm. De lyckas också med att få kirurgen att bli en riktigt jobbig jävel, så jobbig att jag till och med började heja på snutarna som skulle komma och rädda dagen. Om de lyckades får ni väl ta reda på själv.

Betyget får väl bli 2.5 ihopsydda, fekaliesmaskande amerikaner + japan av 5 möjliga.

Skapare Tom Six har dock meddelat att den här första filmen mest var för att vänja publiken till den, enligt egen utsagd, betydligt mer grova uppföljaren. Så visst, det ser jag med mild entusiasm fram emot när den släpps nästa år.

Possibly related posts: (automatically generated)

2012

Posted by RLS | Film & TV | onsdag 2 juni 2010 0:01

2012 är en katastroffilm av Roland Emmerich från 2009. Filmen är tillåten från 11 år.

Det hela börjar alltså med att ett gäng ytterst endimensionella karaktärer presenteras för åskådaren, dock är de så stereotypa, samt har så undermåliga repliker att man i stort sett inte kan ta någon av de på allvar. Inte ens John Cusack står ut från mängden utan levererar ett skådespel som är minst sagt oengagerat och motiveras förmodligen bara av en fet paycheck. Även en trött och nerrökt Woody Harrelson kan skådas som den halvgalne enstöringen Charlie. Även detta framförs totalt utan entusiasm och replikerna skulle kunna vara hämtade ur en dåligt översatt superhjälteserietidning från slutet av sjuttiotalet, så uselt är det.

Efter ett kort tag in i filmen så börjar jordens yta få hudproblem, detta genom att  spricka, rämna och sprängas och dylikt varpå alla jordens invånare får panik. Huvudpersonerna (Cusack med familj) hyr ett plan för att hitta var regeringen bygger sina privata ”mass-evakuerings-Noaks-ark-båtar”, de landar i en park och hämtar kartan som Woody råkar ha i sin husvagn (Mellan information om Roswell och Marilyn Monroe realtion med JFK). Sen sprängs och spricker allt igen i en total ”kolla vilka balla effekter vi har råd med i den här filmen”-soppa. Enligt kartan ska de till Kina vilket betyder att de måste landa och byta plan. Det lyckas de sjukt nog med sen sprängs allt igen med ännu mer effekter. Detta upprepas om och om igen genom hela filmen.

I brist på vettig handling utspelas även en del av filmen på Vita huset i Washington bland politiker och dylikt pack. Ämnena som behandlas under dessa delar av filmen kan beskrivas så här:
-Jag tycker vi ska berätta för alla människor att de ska dö…
-Är du helt jävla dum i huvudet, vill du skapa panik och kaos?
-Jag tycker att ärlighet är fint.
-Då skulle vi bli lynchade och knappas hinna iväg till våra privata evakueringsbåtar.
-Jag tycker vi ska låta alla människor åka med.
-Fattar du inte att resurserna på båtarna inte räcker till alla människor ditt jävla stolpskott?
-Jag tycker det är elakt att inte låta alla få vara med.
-Fattar du inte att vi alla kommer att dö om vi gör så?
-Jag tycker alla ska vara snälla.
-Vill du verkligen vara ansvarig för att hela mänskligheten dör ut?
-Man ska ta hand om varandra.

Och så fortsätter det i olika varianter genom hela filmen…
I övrigt består filmen mest av svulstiga effekter och folk som trillar ner i hål samt en rejäl dos kristen propaganda förmedlad på ett sätt bara amerikaner kan. Tyvärr överlever delar av mänskligheten i slutet och stiger iland på en nybildad kontinent. Inget lyckligt slut väntar alltså.

”Om vi är kapabla till att producera sådan här jävla dynga förtjänar föga vår art att överleva speciellt länge till. Heja 2012!”

Betyg: 1 nerpundad-föredetting-Woody Harrelson av 10 Natural-Born-Killers-Woody-Harrelsons.

Händelser som planeras inträffa år 2012 enligt Wikipedia:

Possibly related posts: (automatically generated)

Game & Watch

Posted by RLS | Konsol & Dataspel, Åttiotalism | torsdag 6 maj 2010 0:01

Game & Watch var en gång i tiden något ut av det tuffaste man kunde ha. Själv hade jag Mario, Ice Hockey (för 2!! spelare) och sen stal jag Snoopy Tennis från en *kille i klassen jag ogillade men det hör inte hit.

På ”Handheld remakes” är det i alla fall något ”bokstavsbarn” med på tok för mycket fritid som har gjort ”remakes” av dina favoriter DU hade när DU var liten.
Eftersom DU antagligen var så korkad att du sålde dina Game & Watch-spel på loppis och aldrig kommer ha/få råd att köpa de åter (då de ibland  kostar ett flertal tusenlappar på t ex Ebay) så finns här en chans att få njuta av mästerverken (Om än bara för en kort stund tills man inser vilket jävla skräp det egentligen var). Döda dina älsklingar!

Länk till Handheld remakes >>

*och sen stal jag Snoopy Tennis från en kille i klassen jag ogillade men det hör inte hit.
Denna kille är även känd för att vilt hugga JSS med en blyertspenna i bröstet när denne var fasthållen av lärare. Jag (RLS), är även känd för att råkat ”ha av” dennes öra som denne då fick ta med till sjukhuset och sy fast igen. Det gick vilt till i grundskolan. Detta beror säkert på det ultrarealistiska videovåld vi blev utsatta för i form av exempelvis apor som kastar tunnor på rörmokare. Ett fall för hem och skola?

Possibly related posts: (automatically generated)

McDonalds – ett klimatsmart val?

Posted by JSS | Analyser, JSS, Mat & Dryck | söndag 25 april 2010 0:28

Jag och mina avkommor lunchade på Mammons kulinariska högborg – McDonalds. Varför just där är irrelevant, vad som jag där fann är desto roligare.

Att McDonalds har sållat sig till klimatsmart-hysterin torde väl alla veta. Klimatsmart är ju ett av de bästa säljargumenten nuförtiden, ”Klimatsmart” är nyckelordet framför alla andra när man gör reklam. Falskheten i ordet skiner för det mesta igenom – mer eller mindre. Oftast är det ganska sorgligt eftersom så många människor går på det, men ibland lyser dumheten så väl igenom att det blir riktigt roligt. Som på McDonalds.

Så här ser engångsunderlägget på brickan ut:

Noterar särskilt ett textavsnitt:

Notera nu hur vårat bord såg ut (efter 1 st fader, 2 st avkommor av mindre format):

Engångförpackningar, engångsförpackningar och åter engångsförpackningar…

Slutligen hade McDonalds en liten illustration som visar vad miljöförstöring ställer till med (min fem-åring skakade på huvudet):

För er som inte förstår det klockrena budskapet: om skräp kommer ut i naturen kan en liten fågel få det över huvudet (i alla fall om det är en mugg) och då kommer de andra små fåglarna garva näbben av sig åt honom/henne. Detta kommer resultera i att den första lilla fågeln blir väldigt ledsen. Vad den ledsamheten kan leda till framgår inte, men en naturlig följd i McDonalds anda vore väl att sälja fågelfrön med anti-deppressiva piller i. Detta är vad resultatet av miljöförstöring blir. Tack McDonalds för att ni upplyser oss.

Possibly related posts: (automatically generated)

Nästa sida »
soccerine Wordpress Theme