Game & Watch

Posted by RLS | Konsol & Dataspel, Åttiotalism | torsdag 6 maj 2010 0:01

Game & Watch var en gång i tiden något ut av det tuffaste man kunde ha. Själv hade jag Mario, Ice Hockey (för 2!! spelare) och sen stal jag Snoopy Tennis från en *kille i klassen jag ogillade men det hör inte hit.

På ”Handheld remakes” är det i alla fall något ”bokstavsbarn” med på tok för mycket fritid som har gjort ”remakes” av dina favoriter DU hade när DU var liten.
Eftersom DU antagligen var så korkad att du sålde dina Game & Watch-spel på loppis och aldrig kommer ha/få råd att köpa de åter (då de ibland  kostar ett flertal tusenlappar på t ex Ebay) så finns här en chans att få njuta av mästerverken (Om än bara för en kort stund tills man inser vilket jävla skräp det egentligen var). Döda dina älsklingar!

Länk till Handheld remakes >>

*och sen stal jag Snoopy Tennis från en kille i klassen jag ogillade men det hör inte hit.
Denna kille är även känd för att vilt hugga JSS med en blyertspenna i bröstet när denne var fasthållen av lärare. Jag (RLS), är även känd för att råkat ”ha av” dennes öra som denne då fick ta med till sjukhuset och sy fast igen. Det gick vilt till i grundskolan. Detta beror säkert på det ultrarealistiska videovåld vi blev utsatta för i form av exempelvis apor som kastar tunnor på rörmokare. Ett fall för hem och skola?

Possibly related posts: (automatically generated)

Garbage Pail Kids

Posted by JSS | Leksaker, Åttiotalism | lördag 27 mars 2010 0:36

År 1985 släppte företaget Topps Company en serie samlarkort vars syfte var att parodiera Cabbage Patch Kids-dockorna. Dessa samlarkort döpte man till ”Garbage Pail Kids”. Alla över tjugofem torde komma ihåg dessa. Bilderna föreställde barn med roliga namn som antinges utsättes för olika hemskheter eller led av diverse abnormiteter. Givetvis ville man som ung pojkspoling inget hellre ha än dessa vidriga små kort under det sena åttiotalet då de kom till Svedala.

Långt, långt innan internet och konstant tillgång på smaklösa kulturyttringar så var dessa kort, vid sidan av vissa häftiga konvulut till hårdrocksskivor, det enda tecknade splatter man hade att tillgå. Pyton-tidningarna hade inte kommit än, och äckeltidningar som Böörk  (redigering efter uppmärksam läsares påpekande: tidningen hette Brök) var knappast tillgängliga för oss barn. Således var det en fröjd att skåda dessa små alster tecknade av bland andra John Pound under överinseende av ingen mindre än Art Spiegelman (serietecknaren av Pultzer Prize-vinnande serien Maus: A survivors tale). 1987 gjordes till och med en film som tyvärr floppade ordentligt. Men korten var en succe, och år 2003 släpptes faktiskt en ny serie.

Modernare varianter:

Och så givetvis en svensk KCB-variant:

Givetvis kan jag inte undanhålla er trailern till filmen från -87:


Possibly related posts: (automatically generated)

Nätbaserat åttiotalistskräp

Posted by RLS | Konsol & Dataspel, Åttiotalism | lördag 20 mars 2010 20:33
  • Om man alltid har haft ett genuint filmintresse plus även utbildat sig till filmskapare och drömmer om att lyckas men faktiskt visar sig vara sämre än Ed Wood. Vad gör man då? Svaret är enkelt. Man recenserar gamla dåliga nintendospel på Youtube

”The Angry Video Game Nerd” aka James Rolfe har gjort avsnitt sedan 2004 där han brutalt sågar de sämsta spelen från 80-talet med bajs, splatter, våld och allmänt plump humor. Nörden har snabbt uppnått enorm kultstatus, så till den milda grad att folk till och med försökt kopiera hans koncept (Angry video game fag m.m.). Uppmärksamheten han har fått används i stort sett för att göra reklam för sina Troma-inspirerade konstkortfilmer. Nu går det f.ö. även att köpa hans recensioner på dvd samt AVGN-kepsar och tröjor.
Rekommenderas varmt till folk med usel humor och hög nördfaktor (Jag gillar det).

James Rolfe /Angry Video Game Nerd
Hemsida: Cinemassacre.com >>
Youtube: Jamesnintendonerd >>

Recension på Bugs Bunny till NES:

Recension på Spiderman till olika konsoler:

The anger begins:

  • Vad skulle DU göra om du var deppig, söp dig full och masturberade åt fairyn i The legend of Zelda till Nes för att sedan upptäcka att du på ett mystiskt sätt teleporterats in i själva spelet?

Ja… Jag måste nog erkänna att tanken aldrig slagit mig… Någonsin…

Däremot så verkar det som att Sandeep Parikh & Tony Janning har funderat åtskilligt på det. Så mycket så att de till och med kände sig nödgade att göra en TV-serie som nu är inne på andra säsongen. Åttiotalister är skumma.

Hemsida: The legend of Neil >>

  • Om man gör s.k. bitpop i 8 bitar så räcker det ju inte med bara musiken, man måste ju ha en häftig musikvideo också.
    Det tyckte tydligen gruppen ”Rymdreglage” som spenderade ungefär ettusenfemhundra timmar på att bygga lego och för varje ny bit ta en bild med stillbildskamera. Det här är resultatet (Och även en bekräftelse på att nästan alla åttiotalister lider av någon slags bokstavsdiagnos):

Rymdreglage: 8-bit trip

Possibly related posts: (automatically generated)

Historielektion & Piratfrågan

Posted by RLS | Konsol & Dataspel, Åttiotalism | torsdag 11 mars 2010 0:01

Nu ska vi härmed återgå till en tid då folk lyssnade på radio, internet inte fanns i hushållen, när mobiltelefoner vägde runt 3 kg och axelrem medföljde, när en stor del av sveriges befolkning bara hade tv-kanalerna 1:an, 2:an (och lite senare 4:an) och finsk-tv och spelutvecklare utvecklade spel utan att tjäna pengar på det utan istället för att de helt enkelt tyckte det var kul.

Jag tror det hela började med att min far hade tagit hem några spel de fritt spridde och piratkopierade på redaktionen han jobbade på. Detta var väl i princip runt 1985-86 och ännu inte belagt med dödstraff. Hemma hade vi en 2/86:a med svartvit skärm och även kapabel att visa gråskalor samt ljud i form av ”Pc Speaker”. Några av spelen var Space Invaders, Pac-man, Sopwith, Stugan, Castle, och något märkligt spel där man skulle fånga bebisar som trillade ner från en brinnande byggnad. Just Castle var ett väldigt primitivt äventyrsspel där grafik bestog av ascii-tecken, du själv var till exempel ett ”§” som skulle akta sig för ormar som var ”&” och troll som var ”Q”. Man kunde även hitta föremål som svärd (”T”) och harpor (”D”), om man dessutom använde dessa föremål med textkommandon som ”use harp” och ”attack ogre” vid rätt tillfälle kunde man dessutom komma vidare i spelet. Min stackars far blev tvingad att skriva en komplett lista på alla engelska verb han kunde till mig, vilket efter ett tag slutade med att han gav upp och köpte mig en svensk-engelsk ordbok till mig vid 6 års ålder. Jag klarade det dock aldrig ändå. En annan sak han för övrigt vid ett tillfälle kom hem med var en mus och ett ytterst primitivt ritprogram (mer primitivt än ms-paint) med 16 gråskalor vilket jag desperat satt och kämpade med men det är i stort sett ovidkommande i den här artikeln.

Efter några år uppgraderades i alla fall hushållets data till en 4/86:a med färgskärm och Sound Blaster-ljudkort. Då började dataintresset på allvar. Man såg ständigt mig eller någon av mina vänner i kvarteret springandes med målmedveten blick någonstans med ett trettiotal disketter i en påse för att ”byta” spel. Anti-Piratbyrån skulle ha sett oss. Det hela påminde faktiskt en aning om Crack-handeln i ett Baltimore-ghetto. Folk kunde upphetsat viska till varandra att de visste om en bra källa till schyssta spel. Normalt sett var det alltså någon som hade ett modem och en internetuppkoppling och satt och tankade hem från någon BBS. Spel jag varmt vill minnas vid den tiden var Leisure suit Larry, Wolfenstein 3d, Commander Keen, Jazz Jackrabbit, Big red racing, Little big Adventure, Gabriel Knight, Kings Quest, Maniac Mansion, Ultimate Domain, Jetpak, Dune, C&C, Ultima Underworld och självklart Doom, som chockade mig så till den milda grad med sin ”ultrarealistiska” grafik och spelkänsla att jag var tvungen att spela det en hel dag hos en kompis (Jag vägrade helt enkelt gå) för att sedan springa hem till min far och högljutt deklarera att jag hade spelat ett spel som var ”precis som på riktigt”.

Så småningom blev jag även en sann konnässör och kunde förklara för alla som var beredda att lyssna med tekniskt avancerade termer varför jag gillade ett spel och även motsatsen. Jag fastnade för äventyrsspelens logiska, och ofta totalt ologiska samt långsökta problem. Begravde mig i hardcorerollspel som Might & magic, Wizardry, Ultima och Masters of magic. Blev ”kung” på fightingspel, sportspel och action. Sedan hände något i takt med att grafik och ljud i spel blev allt mer avancerat och spelen över huvud taget allt mer påkostade … Runt år 2003-05 så svalnade mitt intresse. Jag vägrade i stort sett bry mig om pc-spel och konsoler. Jag började passionerat att hata konsoler som Nintendo Wii, PS3, XB360 samt deras spel. Jag vet att jag inte är ensam i detta och att många med mig tittar varmt på spelen från förr, antingen med nostalgi i kroppen eller av andra anledningar. Har vi tappat barnasinnet eller är t ex titlar som Bioshock, Wii Fit, Mass Effect, Killzone, Guitar Hero, och Gears of War faktiskt rent ut sagt opersonlig dynga skapat för att generera profit för multinationella datapelsimperium? En annan anledning kan vara att allting i spel nu för tiden är så konkret och pekpinne-hjälpsamt att vi inte längre behöver använda oss av fantasin för att få ett ”Q” att bli ett fasanfullt troll eller tänka på samma abstrakta sätt som utvecklarna för att lösa problemen.  Spel förr skapade helt enkelt mer kreativt tänkande individer, vilket jag bara kan se som positivt. Så frågan återstår: Är det kanske nu vi borde piratkopiera som mest?

Och så det obligatoriska konstaterandet som ni alla har väntat på:
Det var nog bättre förr…

P.S. Med risk för att kissa i egen trappuppgång så är jag dock nog tvungen att erkänna att jag idag faktiskt spelar och gillar VISSA nyare mer påkostade spel såsom Team Fortress 2, S.T.A.L.K.E.R., Fallout 3 (Blev dock lite besviken när jag klarade det på mindre än en vecka) samt de nya Sam & Max-spelen. Dessutom är det väldigt trevligt att indie-scenen på senare tid har växt sig så pass stark med bra spel som Braid, World of Goo, The Path, Crayon Physics, Darwinia m.m. Där har vi i alla fall kreativ utveckling.  Sådärja, nu har jag dissat både mainstream, casualspel och hyllat independentscenen. Det blir nog inte mer p.k.-nördigt än så? Tack och ajö.

Possibly related posts: (automatically generated)

Åtta bitars kunskap

Posted by RLS | Analyser, Konsol & Dataspel, Åttiotalism | måndag 1 mars 2010 0:01

”Otroligt jävla oumbärlig kunskap som härstammar från 8 bitar”

gameover

Ang. Nintendo Entertainment system, Sega Master System m.m och vilken världsuppfattning den gav åttiotalisterna.

Eftersom vi åttiotalister har växt upp med och blivit formade av åttabitarskulturen kan det vara bra att ibland ta sig en stilla funderare och begrunda vad det var vi egentligen lärde oss då, när vi var som mest formbara och oskyldiga. Faktum är ju också att man lär sig mest när man har kul så dessa fakta är nog betydligt mer djupt rotade än andra fakta man lärde sig i skolan, som när till exempel slaget vid Lutzen utspelade sig eller vilken kung det egentligen var som blev ”fraggad” på en maskeradbal av någon typ som hette Anckarström  (Märklig stavning f.ö.). Nåväl, detta är lite samlad kunskap vi som spelade flitigt besitter…

(Konstaterat av RLS & JSS)

Vi vet nämligen med allra största säkerhet att:

- Om man ska slå ihjäl någon men saknar lämpligt tillhygge kan man i princip alltid hoppa på denne från en högre höjd. (Massa plattformspel)

- Man blir inte hög av att ta svamp, man blir högre. (Super Mario Bros)

- Välj aldrig tidningsbud som yrke. (Paperboy)

- Man kan gå på regnbågar och hoppa på bubblor och fortfarande vara heterosexuell. (Bubble Bobble & Rainbow Island)

- Om man matar paddor med godis kan man klä sig i deras skinn.  (Little Nemo: the Dream Master)

- Det är fysiskt omöjligt att hoppa i trappor (Castlevania)

- Flaskor med rödtjut är hälsodryck. (Massvis med spel)

- Om du ser vandrande äggplantor med mantel betyder det att du har problem. (Kid Icarus)

- Kvinnliga interplanetära prisjägare bär strandbikini. (Metroid)

- Du kan blåsa upp folk du inte tycker om tills de sprängs enbart med hjälp av en cykelpump. (Dig Dug)

- Pistolkulor biter inte på hundar. (Duck Hunt)

- Om man slår ihjäl folk får man nästan alltid pengar. (The Legend of Zelda)

- Med en schysst käpp kan man bli miljonär. (Ducktales)

- Studsande tomater är inte bra för hälsan. (Gremlins 2)

- Tvåsamhet leder nästan alltid till en för tidig död. (Chip & Dale m.fl.)

- Vanlig klädsel för isbjörnar är rosa badbyxor och solbrillor. (Ice Climber)

- Odödlighet kan diskuteras, men man kan i alla fall återfödas flera gånger (beroende på hur många svampar man fångat) på samma plats som man dog på. Och tar de eventuellt slut så finns alltid möjligheten att välja ”continue” några gånger innan det är dags att möta sin skapare för evigt (i stort sett alla spel)

- Om man blir påsprungen av läbbiga monster så tenderar dem att i första hand slita av en kläderna, inte döda en (Ghost n´Goblins)

- Såpbubblor är ypperligt lämpliga att infånga eventuella opponenter i (Bubble Bobble)

- Har du väl lyckats ta dig förbi chefen (Koopa) så kommer han inte vända sig om utan du kan i lugn och ro sänka fanskapet (Super Mario)

- Tvättbjörnar KAN flyga (Super Mario Bros 3)

- Glöm Abel och Kain, brödramord ÄR legitimt och uppmuntras till och med (Mario Bros, Chip & Dale: Rescue Rangers mfl)

- Om du dödar eventuella fiender så är risken stor att de förvandlas till pengar eller magiska föremål. Försök döda alla du ser. (alla spel)

- Om du tar livet av ett slotts herre så förvandlas han inte bara till en fräsig trollstav, hans slott faller i bitar också (Super Mario bros 3)

- Krukväxter är inte ovanliga i naturen, och dem är alltid dödliga (Super Mario-serien)

- Du har alltid obegränsat med ammo till din pistol, i alla fall den pistol du började med (Metroid, Probotector, Sirius, Mega- Man m m)

- I slagsmål har din motståndare bara en taktik, och om du genomskådar den kommer han inte att ändra den. Slå på! (Punch-out mfl)

-Flaggstänger ger poäng. Massor med poäng. Trots att poängen inte fyller någon som helst funktion. Förutom fyrverkerier (Super Mario)

- Vatten dödar, snabbt och skoningslöst (ett flertal spel)

Possibly related posts: (automatically generated)

Den svenska seriemarknaden

Posted by RLS | Litteratur, Åttiotalism | fredag 19 februari 2010 18:20

En kortis om den svenska seriemarknadens uppgång och fall.

comxz

Vad hände egentligen? Vi var som barn ständigt omgivna av pratbubblor och stilistiska onomatopoetiska ord som zack!!, ka-boom!!, pow,  m.m samt diverse tecken med olika humörbetydelser.
Seriernas betydelse och närvaro i samhället är idag så gott som obefintlig. Från att vara den bondkomiska dagsstrippen i nyhetstidningar till att bli egna serietidningar, album, grafiska noveller och sedan under nittiotalet verkligen växa upp både på bredden och på djupet i form av s.k. vuxenserier,  indieserier, undergroundserier, alternativserier m.m. och  nästan bli en sorts finkultur. Några av uttrycksformens förnyare och stilbildare under sjuttio, åttio och nittiotalet  bör nämnas vid namn. Alan Moore, Chris Claremont, Mike Diana, Robert Crumb, Peter Bagge, Art Spiegelman, Daniel Clowes, Neil Gaiman, Frank Miller, Garth Ennis, Grant Morrison m.m. (nu tänker jag sluta namedroppa innan det går överstyr trots att jag kan fortsätta i all evighet). Kanske ringer det en klocka för somliga.  Vad finns nu i din lokala tidningsaffär? Förmodligen ett antal småbarnserier med medföljande tuggummi eller något av typen lysande rosa mojängleksak och några serier baserade på den senaste ”storfilms-videospel-actiongubbe-franchisen”, manga och självklart Åsa-Nisse (Vem fan är det som köper den i hemlighet eftersom den fortfarande finns?). Utöver det lyser mediet med sin frånvaro.
När jag var liten kom och försvann det nya serietidningar hela tiden varje månad.  Titlar så som Plopp, Usagi Yojimbo, Tungmetall,  Inferno, Cobra, Thriller, Svenska Serier, Maxx, Samurai, Mad, Pyton, Lasse O´Månsson´s Hjälp m.m.  är bara exempel på hur stort utbudet var och hur annorlunda och avslappnad marknaden faktiskt var. Det gick ofta helt enkelt att profitera på en serietidning utan att man hade ett helt seriesyndikat i ryggen. Det var då.

Tre saker fick sedan förödande konsekvenser för den svenska seriemarknaden: Utbreddning av Kabel-tv, Internet samt Bonniers distributionsmonopol Tidsam som inleddes 1993 vilket helt omöjliggjorde mindre förlags kontakter,  samarbete med utländska förlag samt deras ekonomiska möjligheter.  Bonniers krossade systematiskt och effektivt all konkurrens i alla dess former för att nu vara den enda maktfaktorn i landet som kontrollerar vad vi ska läsa (och på senare dagar även vad vi ska titta på).  En av de mest drabbade var Horst Schröder som stod bakom förlagen Medusa och Epix vilka var några av de mest bedydelsefulla för utgivningen vuxen- och alternativserier.

Horst Schröder driver för övrigt fortfarande Epix i liten skala som en webbshop men utan någon vidare profit. http://www.epix.se/catalog/ Värt att kika in på om man vill fynda.

Nu stoppar jag skrivandet här innan det går överstyr och konstaterar bara en aning vemodigt att jag saknar mina serier. Tack för ordet.

Possibly related posts: (automatically generated)

Skälet till våra mardrömmar

Posted by JSS | Film & TV, Åttiotalism | måndag 15 februari 2010 1:07

Vi som var barn på 80-talet utsattes för en särdeles grym kulturbehandling. I brist på nyproducerade barnprogram tvingades vi nämligen åse en kavalkad av s.k barnprogram från en tid av velour, hasch och socialistiskt flum. Något som inte alls passade in i det nya kapitalistiska glada åttiotalet.

Dessa, ofta sedelärande barnprogram kanske funkade bra på 60- och 70-talet då de var anpassade för den tidens ideal och kontexter. Men tagna helt ur sin tid och sitt sammanhang likt ensamma kobbar och skär i kulturhavet, utgjorde de snarare psykisk tortyr för våra arma små själar. Jag är övertygad om att vi alla har drömt mardrömmar om åtminstone någon av följade figurer.

Först ut är:

Humle och Dumle

Humle och Dumle var ett Sveriges televisions allra första barnprogram och kom 1958. Det handlar om två stirrande, fullständigt vedervärdiga figurer som bor i Kapten Bäckdahls skafferi. Kräken består helt sonika av två mäns uppochnedvända hakpartier som bemålats med ögon, hår och näsa. Att dom konstant kraxar om korv på göteborgska gör knappast saken bättre.

Vi fortsätter med syrapsykos i:

Från A till Ö

Birgitta Andersson och Bert-Åke Varg petade nog i sig en del illegala substanser när dom gjorde det barnprogrammet 1974. Dramaturgin går ut på att den flummige Hedvig Hök och ugglan Helge filosofierar över svåra ord, oftast med Hedvigs syster Harriet via en bildtelefon(!). Detta sker i en övergiven arbetsbod ute i skogen.

Och givetvis haschklassikern framför alla andra:

Vilse i Pannkakan

Staffan Westerberg har beskyllts för att ha förstört många människors mentala hälsa med sin klassiker från 1975. Serien har också beskyllts för att vara väldigt vänstervriden, vilket inte är helt omöjligt då faktiskt Mikael Wiehe har gjort en del av musiken. Storyn rör sig kring en pojke som inte vill äta upp sin pannkaka och istället börjar fantisera ihop en värld som finns inuti den. Jag bjuder på ett klipp till från denna surrealistiska mardröm:

Ren djävla dårskap blev det när mentalsjukhus-patienten Robban Broberg år 1970 gjorde barnprogram i:

The Pling Plong Show

Här kommer en personlig favorit, mannen som gav termen ”danskdjävlar” ett ansikte, med en röst som kunde få barn att gråta, Ernst Hugo Järegård som sagoboksuppläsare i:

Kalle och Chokladfabriken

Mellan 1976 0ch 78 (och senare fr o m82) gjorde de två rikspuckona Lasse Åberg och Klasse Möller en serie barnprogram som sedermera skulle komma att orsaka bl a ett musikaliskt åbäke som turnerar än idag och det faktum att Ted Åström, trots att han spelat in åtminstone 12 filmer och ett antal tv-serier, enkom är känd som ”Olyckan”. Jag talar givetvis om:

Trazan Apanson aka Trazan och Banarne

Fanns det då inga nyproducerade barnprogram på åttiotalet? Jo, ett och annat faktiskt. Och var det något som gav ångest på allvar så var det dessa. Jag presenterar de vidrigaste dockor världen har skådat, från 1985:

Nisse & Klara

Possibly related posts: (automatically generated)

80-talist javisst!!

Posted by DEL | DEL, Åttiotalism | söndag 14 juni 2009 20:18

Vi som ”knackade på” hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem

Vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin

Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt

Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare

Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade

Vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren

Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen

Vi som samlade på allt – främst kapsyler

Vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin

Vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i ”Berts Dagbok”

Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola ”gömställen” som det fanns på TV

Vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar

Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail

Vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal

Vi som trodde att vi blev rika när guldtian ersatte papperstian

Vi som upptäckte erotik genom ryska posten och snurra flaskan

Vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen)

Vi som trodde att pins i stil med ”Rör inte min kompis” skulle förändra världen

Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks

Vi som började ”hänga med våra polare” när det blev för ocoolt att ”leka med våra kompisar”

Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan

Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten

Vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram

Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs

Vi som spelade in musik på kasettband genom radion

Vi som gick från altavista till eniro och från eniro till google

Vi som frågade chans på någon ny varje vecka

Vi som hittade på ett eget språk för att kunna sjunga med i engelska texter

Vi som drack Cuba Cola och Jaffa

Vi som läste OÄ i skolan

Vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV

Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp

Vi som åkte båt till Danmark

Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen

Vi som tvingades runt för att sälja bingolotter varje vecka

Vi som fick fler finnar av Clearasil

Vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten

Vi som läste Lyckoslanten

Vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen
var hungriga

Vi som var med på rökrutornas tid

Vi som hade Filmnet långt innan Canal+

Vi som drömde om att ha en egen rökmaskin hemma

Vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem

Vi som tryckte på play på kassettbandspelaren till vår Commendore 64 och sen kunde gå och göra något annat i 20 minuter medans spelet laddade

Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson

Vi som lät mamma fläta hela håret i små flätor när håret var blött, och sen sov på dessa under natten för att få vågigt hår till kommande skoldag

Vi som hade en väldigt härdad men ändå öm nintendotumme

Vi som hade våra första slagsmål genom att tävla om vems farsa som var starkast eller hade farligast yrke

Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost

Vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra

Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka

Vi som är de sista att komma ihåg movieboxen

Vi som var de första i backen med snowboard

Vi som använde telefonkort och beeper innan mobilernas tid

Vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna

Vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet

Vi som spelade snake på datorn som små innan det dök upp på mobiltelefonen i tonåren

Vi som fortfarande säger Domus eller Servus i stället för Coop

Vi som älskade bockstyren och max antal växlar på cyklar

Vi som hade föräldrar som inte helt förstod att varumärken betydde allt på skolgården

Vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det

Vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt

Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt

Vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel

Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet

Vi som går igång på ”När du hör den här signalen… *pling* …när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi…”

Vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk

Vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen

Vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio

Vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm

Vi som utan besvärliga åldersgränser sprang upp och handlade Blend Ultra (!) till våra mammor

Vi som åt Bamse-meal på Clock innan vi upptäckte Happy Meal

Vi som vek alla våra nya tjugokronorssedlar till skjortor

Vi som käkade Raider och inte Twix!

Vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband

Vi som tyckte att vi var extremt välberesta genom timmar framför BackPacker (1 och 2)

Vi som hade bänkar med lock på

Vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000

Vi som gick omkring med väldigt korta magtröjor med oanständiga texter på de ännu ej utvuxna brösten och kunde göra så för att våra föräldrar inte förstod texten som stod på engelska

Vi som gjorde fingerlekar med garn” såsom vaggan, eifeltornet,fiskenätet

Vi som kunde ringa in och få chansen att spela Hugo i direktsändning (och tycka alla andra var så dåliga) för att vinna sega råttor av Sofi Propp

Vi som hade skateboards med bromskloss

Vi som vattenkammade vårt hår inför lågstadiediscona

Vi som glömde skrivstilen snabbare än vad vi lärt oss den

Vi som vet hur man gör popcorn på spisen

Vi som va med när 50-lappen kom och tyckte att det va jätte praktiskt

soccerine Wordpress Theme