Det var en gång ett kungarike…
… inte ett riktigt kungarike så där, men inte alls långt ifrån. Egentligen var landet en republik, men de dyrkade sina presidenter som om de vore solens söner.
Landets succession sträcker sig hela långa vägen tillbaka till 1700-talet, och regerande presidenter har haft en minst sagt varierande kompetens och talang för att vara ledare. En del av dem gjorde faktiskt stora framsteg vad gäller vurmande om sin befolkning och en positiv utveckling av landet. Medan en del av de andra presidenterna mest var sysselsatta med att kliva på arslet.
Faktum är att de flesta av dessa republikanska kejsare var papphattar och/eller imbeciller.
Vi har historiskt sett riktiga stjärnor som Richard ”Tricky Dick” Nixon, som inte bara var kliniskt paranoid utan att fråntas sitt ämbete, utan även tyckte det var en bra idé att ljuga inför hela folket om sina brott styrda från Vita Huset.
Eller Harry S Truman, som verkligen vill flexa sina våldsmuskler när han beslöt att atombomba Japan i augusti 1945, trots att Japan vid detta tillfälle redan var villiga att kapitulera.
Ej heller ska vi förglömma Lyndon B Johnson, som tyckte om att säga till sitt folk att han inte ville hamna i ett eskalerat krig i Vietnam, samtidigt som han hade halva CIA sysselsatt med hur just det motsatta skulle kunna ske.
Men dessa clowner har inte fuckat upp med samma humor som de jag här vill berätta om.
Reklammodellen och filmstjärnan Ronald Reagan, lyckades ta sig in i Vita Huset i egenskap av president den 20 januari 1981, och lyckades klamra sig kvar vid makten hela vägen fram till 1989.
Under sina mandatperioder hade massa roligt pyssel för sig. Han lyckades starta ett militärt program som gick ut på att ha laserkanoner i rymden som skulle skjuta ner Sovjetiska interkontinentala kärnvapen, som döptes på pappret till Strategic Defense Initiative SDI, men i folkmun hette det Star Wars.
Detta projekt blev inte bara jävligt dyrt, utan även helt utan framgång.
Hade jag varit skattebetalare i USA, tror jag att mitt missnöje hade varit gränslöst.
Nästa sköna puck som gled upp ur hans lilla stab av smarta republikaner och deras hjärnor.
Samtidigt under tidigt 80-tal satt ett antal amerikaner gisslan i Libanon hos Hizbolla. En ganska komplicerad historia som startade redan under Jimmy Carters tid som president. Eftersom Libaneser resolut bad USA dra dit pepparn växer 1983 genom en endags-festival som gick under namnet ”The Marine barracks bombing” i Beirut, var relationerna lite baklåsta mellan de tu. USA ville få loss sina medborgare.
Planen kom som en stentavla från det förlovade landet Israel. USA skulle sälja vapen till Iran som var bästa bubbisar med Hizbolla i Libanon, och vart efter vapnen kom fram, skulle gisslan släppas. Problemet var att USA inte fick enligt sin egen lagstiftning fick sälja vapen till Iran. Och här kommer humorn in i det hela. Pengarna för vapnen skickades till en fascistisk terrororganisation i Nicaragua vid namn Contras. Contras i sin tur skulle ha ihjäl den socialistiska och demokratiskt valda strukturen Sandinisterna, och USA slapp ha socialism i mellanamerika. En som republikanerna trodde: All win situation.
Nu sket det sig å det grövsta och ni kan läsa själva om hur en överste vid namn Ollie North fick ta hela skulden här http://en.wikipedia.org/wiki/Oliver_North .
Men även om jag kan skratta i timmatal åt ovanstående bananer Reagan presterade är det roligaste ändå ett projekt han drog igång ganska omgående efter sitt tillträde 1981.
The war on drugs.
Smaka på namnet av hans krig. Ett krig mot ett substantiv. Alla har vi sett Mr Mackey i South park när han säger -”Drugs are bad, m’kay”.
Det var något Reagan tog fasta på. Droger är ju livsfarliga och en massa amerikansk valuta försvann till drogbaroner som Pablo Escobar med flera, och säga vad man säga vill, kokain was the shit under 80-talets yuppie och disco-era.
Nåväl. En präktig jävel som Ronald var skulle han stoppa detta vita dekadenspulvers inträde i det amerikanska folkhemmet.
Det han inte riktigt tog med i planen var att många av hans högerorienterade polare i syd och mellanamerika, hade sina näsor så djupt begravda i handeln med kokain, att de helt enkelt var beroende av pengarna de fick in på att förse discodansande blekfisar i USA för att finansiera sina respektive bananrepubliker.
En liten miss av farbror Ronald att inte tänka på att en av hans absolut bästa polare, Manuel Noriega, som var despot i bananrepubliken Panama, var en av de mest insyltade. Denne Manuel var så fiffig att han tullade drogkartellerna på smugglingen till USA, och sedan satte han in sina tullpengar på konton i just USA. Samtidigt var han en lojal allierad med USA i den globala kampen mot kommunismen. USA var nämligen skitskraja att kommunister skulle kontrollera den superviktiga Panamakanalen.
Nåväl. Hur detta kriget slutade, vet vi väl alla om. Inte bara de vita disconördarna pundar kokain numera, utan alla samhällsgrupper och etniciteter i USA är krokade i en ännu större omfattning än när kriget startade med drogen Crack:s intåg på knarkmarknaden. Och det enda resultatet blev egentligen att USA fick invadera Panama 1989, och en jävla massa människor har gått åt under åren kriget mot droger pågick. (Egentligen pågår det fortfarande, då Reagan hade smakligheten att inte deklarera en falsk ”Victory day”).
Och så vitt jag vet finns det väldigt mycket knark kvar i USA än idag.
Å här kommer nästa kanalje som bjuder på skratt i obegränsad omfattning. George W Bush känner alla till, och vetskapen om hur förbannat puckad denna karl är känner de flesta till.
Men jag ska inte tråka ut er med att raljera över hans dyslexi, afasi eller hans i övrigt Baron Münchausen-lika beteende.
Nä, här ska jag ta upp denne mans superambitiösa initiativ att bräcka tok-Reagans krig.
The war on terror.
Ännu ett krig som inte riktigt går att få ihop logiskt. Nu ska det krigas mot ett verb.
Tidigare i historien har krig förts på två plan; mellanstatliga krig eller inbördeskrig (med undantaget Reagans krig mot droger).
Men nu ska det börja krigas mot strukturer som inte syns, inte kan lokaliseras omgående geografiskt eller ens kan säkerställas att de faktiskt existerar. Självfallet kan vi misstänka att en bilbomb i Belfast kan härröra från IRA, men empirisk fakta är det inte. Efter ett terror attentat brukar någon sammanslutning som är lite missnöjda ta på sig ansvar för dådet. Allt som oftast är det en hel radda med rättshaverister som försöker göra anspråk på dåden, men sannolikhetsanalyser kind of narrows it down.
Nåväl. När några driftiga typer ville möblera om på Manhattan den 11/9 2001 fick oljesheriffen från Texas nog, och nu jävlar i min låda skulle det hämnas. En väldigt oemotsagd lista av terroristorganisationer ritades ihop av GWB och hans grabbar (ja, Condoleezza Rice är troligtvis en man). Plötsligt var organisationer över hela världen ute efter att fara till USA och våldföra sig på dessa frihetsälskande världsledare. Ändå lyckades George missa att terrorstämpla alla tokiga högersekter i USA som på allvar tror att det finns något som säger att alla har rätt att bära vapen. Eller de sköna nynazistiska grupperna som tror att FN tänker invadera USA och göra hela landet till en kommuniststat. Ett hot som jag anser vara avsevärt större mot amerikansk säkerhet än till exempel ETA i Baskien. Ta bara Timothy McVeigh och the Oklahoma bombing, han var nog knappast med i Al Quaida.
Men nu fick ju inte jag vara med och skriva den listan om vilka som är legala att mörda och frånta mänskliga rättigheter.
Nåväl. Att ge sig ut i krig med en fiende som inte syns, och ingen vet var de gömmer sig eller om de ens finns, tycker jag låter som ett skitsmart drag om man känner att man har för mycket skattepengar att blåsa. Samtidigt skapar de ett moment 22. Om de fångar Usama Bin Laden, vad kan de göra med honom som inte ger honom en status som martyr? Tusen nålar är nog det värsta. De kan inte döda honom eller låsa in honom, men ändå ska de jaga den dialysberoende skäggiga farbrorn.
Dumt?
Ja, i allra högsta grad.
Och så levde vi deprimerade i alla våra dagar…
SLUT
Possibly related posts: (automatically generated)
Grattis …
