Det så kallade flowet har infunnit sig

Posted by KNV | KNV, Musik & Konserter | tisdag 24 augusti 2010 0:01

Punk, lagom (!) mycket öl och en ovanligt nöjd KNV. Vad har hänt?

Livet alltså… En enda stor hög med skit. Illaluktande, kladdigt och med färgtoner som för tankarna till 1940-talets Tyskland. Fördelaktligen upplevt ensam, sittandes ner i en för ändamålet anpassade fekalieinrättning, tummandes i en gammal sönderläst Galago eller liknande lektyr, vårdandes hemorrojderna. Vi tvångsmatas som bekant dagligen med skit, låter det passera hela systemet med strupe, magsäck, blodomlopp, njurar, lever, tarmar, för att slutligen spola ner avskrädet i det avlopp vi kallar samhället och låtsas som att det aldrig har existerat. Jävla skit-skit.

Men vänta nu, håll i hästarna och backa bandet! Jag var ju nästan glad ju…

Har ni någonsin stannat upp, stirrat ner i toastolen och verkligen betraktat resultatet av det oundvikliga? Mitt i högen av skit kan man ibland, likt majskorn, upptäcka små ljusglimtar i ett liv som då och då rinner på ganska så bra. Flowet. Da flow. Flytningarna. Flowet med stort F!

Men vadan denna plötsliga munterhet? Har jag plötsligt tröttnat på att vältra mig i självömkan och fiska sympatier från de stackare som råkat bli utsatta av min självcentrering? Kort sagt, ja.

Men flowet var det ja. Och punk. Och en och annan öl. Som av en händelse strax efterföljande KCB av saker som är bäst i världen. Punkkarnevalen gjorde i helgen sveriges alla crustnackar lyckligare än små barn på julafton, ett arrangemang som jag tyvärr var tvungen att avstå ifrån (jävla jobb). Trodde jag. Men vad kom emellan? Flowet for helvede! Jobbstart uppskjuten!

Detta besked ställde ju dock vissa saker på ända. Hur fan skulle jag ta mig ut på obygden 60 mil bort med ett varsel på mindre än ett halvt dygn?  Hur skulle jag betala för inträde? Ja hurfan tror ni? Flowet fixade in mig på en sista plats på bussresan som gud glömde (senare omdöpt till discharter, fan, inte ens punxen i göteborg kan undvika ordlekar…) som ordnade transport i stort sett dörr till dörr. Sweet ass motherfucker som fan ju! Biljett bytte jag till mig i utbyte mot kökstjänst hos folkkökens okrönte mästare Automat. Om möjligt ännu mer sweet ass, med undantag att jag högaktningsfullt härmed lovar att aldrig någonsin mer i mitt liv hacka en chili. Arbetsmoralen bidrog även med att min nuförtiden alltmer stegrande alkoholkonsumtion faktiskt fick hållas i schack en aning och spelningarna faktiskt både bevittnades, dokumenterades och blev ihågkomna. Med andra ord, första ölen dracks klockan åtta på kvällen istället för klockan åtta på morgonen. Bra skit, det där att inte vara aprak jämt. Men så kommer vi till det där med musiken då, vilket ändå är vad som används som ursäkt för att under några dagar vid liknande sammanhang dricka en himla massa sprit och undvika allt vad dusch och klädbyte heter…

Ja, det finns inte mycket att orda om. Fyhelvete vilken grym festival de lyckats ordna till. Vad de kan, punxsen. Jag är bara glad att de är anarkister och inte KDUare, för då hade tamejfan hela svenska folket närvarat vid gudstjänsten var-jävla-eviga söndag. Allt var asabra, det går inte att formulera det på annat sätt.

Banden får 100 kollektiva och välförtjänta nitar av 100 möjliga

Ödmjukt vill jag också be Extinction of Mankind om ursäkt för min sågning av deras framträdande på Punk Illegal, för det kan ha varit bästa spelningen på hela Punkkarnevalen. Eller om det var Wolfbrigade? Eller Misantropic? Eller Beyond Pink? Eller? Eller? Eller?

Det enda jag sörjer lite är att jag missade Desperat och var tvungen att höra dem på håll. Chili-jävlar…

Ja, det är väl bara att njuta av KNVs DIY-version av live-DVDn. För fler videos, gå för fan in och prenumerera på min eminenta tub-kanal så slipper ni missa de nyaste klippen av sveriges mest flowiga kameraman. http://www.youtube.com/user/dodskniven

Och ja, det var ett hot.

Possibly related posts: (automatically generated)

Skatepunk + asfalt = fest. Också

Posted by KNV | Musik & Konserter | måndag 21 juni 2010 0:43

Jahaja, efter några dagars bakisångest efter punk illegal var det i torsdags dags igen. Efter en snabb frukostöl var det bara att ta sig till frihamnen och west coast riot, vilket visade sig vara överraskande bra.

Skinheads, nitpunkare och rosahåriga fjortisar enade i kärlek för både ny och gammal nostalgi i kombination med dyr plastmuggsöl är det omöjligt att inte bli lite glad av. Att en massa goa vänner var där gjorde ju inte saken sämre. Kommandots KNV, MNG och DPK var där och representerade, på ett ovanligt städat vis tror jag mig till och med minnas. Kompletterande bandrecensioner får de väl slänga upp om de har lust.

Bruket

Alltså, DPK och MNG har ju hypat detta band till förbannelse. Efter att ha sett dem live kan jag bara stämma in i hypen, för det var sjukt bra. The Hives (ursäkta en uppenbar referens…) var en gång i tiden ett ösigt punkband, men Fagerstas största rockstjärnor heter numer och för alltid Bruket. Bedöm själva.

5 solklara knivar av 5 möjliga

Dillinger Escape Plan

Det finns inte så mycket att säga egentligen. Meckig amerikansk machohardcore och en bodybuildardvärg på sång var väl festivalens kanske mest otippade band, men de lyckades vara oväntat tralliga och faktiskt rätt bra. Dock kändes deras, enligt ryktet, farlighet en aning överdriven.

De får väl 3.5 steroidinjektioner av 5 möjliga

Invasionen

Dennis Lyxzén är, oavsett vad JSS säger, faktiskt Gud. Allt han rör vid blir till guld. Oavsett om pop är värre än att bajsa på sig så går det inte att inte älska Invasionen. Olyckligtvis fick jag bara med öppningslåten som kanske var minst ös på hela spelningen, men fysatan vilket röj det var sista kvarten.

9.5 popsnören av 10 möjliga

The Specials

Ungefär här dippade blodsockret så lågt att det blev outhärdligt. Tydligen var det en av de bättre spelningarna, men jag såg för lite för att kunna ha en åsikt. Tyvärr. Maten var rätt äcklig dock, men plus för vegananpassning.

Bad Religion

Gubbar kan. Även om det kanske framförallt handlar om nostalgi så kommer jag alltid att uppskatta höra gamla dängor som är på riktigt. Det var blandade omdömen i efterhand, men personligen så tycker jag att de är värda 4 kullager av 5 möjliga. Tyvärr ville de bästa låtarna inte riktigt ladda upp sig…

The Hives

Jag ska inte säga så mycket med risk för att förstöra stämningen för vissa… Jag gillade det inte i alla fall. Betyg utgår.

Bonusrecensioner

Trots att fredagen av förklarig anledning var en aning seg till en början så kände sig KNV och MNG tvungna att ta sig till Henriksberg för en ny dos Bruket. Efter några pilsner så hamnade humöret upp några snäpp och upp på scen klev

Bomfors

Alltså, det var egentligen inte så jättebra ärligt talat, men charmen när de öste på den gamla skolans tvåtaktspunk är svårslagen. De får 4 jeansvästar av 5 möjliga.

Vänsternäven

För att inte vara alltför taskig här så är jag istället tyst. Det enda som var i närheten av att vara underhållande var att ordet ”borgarsvin” var frekvent använt (spelningen lämnade vi efter tvåånhalv låt för en rökpaus modell längre).

Bruket, igen

Jag har varit på många bra spelningar i mitt liv. Jag har blivit positivt överraskad av band tidigare. Jag har lyssnat på band i extas och nästan kommit i brallan, men ALDRIG har jag vart på en bättre spelning än Bruket på Henrikbergs lilla punkscen. Den intensiteten och inlevelsen går inte att slå, plus att de är rätt snygga att glo på. Hade jag vart en aning mer homofob hade jag lätt sagt att jag ändå skulle kunna tänka mig att ligga med hela bandet. En miljard poäng är inte ett för högt betyg. I love you!

Bonusvideo från första spelningen


Possibly related posts: (automatically generated)

Punk + lera = fest

Posted by KNV | Bildspecial, Musik & Konserter | måndag 14 juni 2010 0:01

Sent i torsdags kväll fick jag ett samtal av det lite ovanligare slaget. Det var döden som ringde och bad om tak över huvudet. Självklart då jag är, om än en aning selektiv, humanist, och så dröjde det inte länge innan en röd järnhäst dundrade in på min gata och ut ramlade fyra för klimatet ej anpassade punkare med famnarna fulla av öl, barnstolar och vattenmelon. Anledningen till den geografiska förskjutningen var såklart den fina, och snart även anrika, traditionen Punk Illegal med tillhörande tältningsäventyr och en nederbörd som inte riktigt gjorde det förstnämnda till en helt lämplig aktivitet.

Men slutet gott, allting gott som det heter i sagorna. 12 timmar senare, efter lite resning (av tält då så klart), fruktstund och en och annan sipp rusdryck så var det dags att i bästa gangsta-hiphop-manér ta sig an en 48 timmar av den bästa musik världen har uppbådat, dödspunk. I sann elitistisk och musikfascistisk anda så känner jag mig då nödgad att reda ut för er alla vad som var bra och vad som var dåligt.

Riistetyt

Mangel från helvetet. Eller Finland. Vissa skulle hävda att det egentligen är samma sak, men onekligen så blir det bra. Inte som fan, men bra. Keepin it oldschool yo!

3 guns n´roses-medlemmar av 5 möjliga.


Texas terri bomb

Ösigt och skramligt brukar vara en vinnande kombination. Inte min favorit alla gånger, men det ar ändå en spelning väl värd att bevittna.

3 one hit wonders av 5 möjliga

Extinction of mankind

Trots fantastiskt bandnamn och höga förväntningar var det ingen höjdare direkt. In crust we trust jaja visst, men när det börjar låta som en traktor tankad på gröt så blir det inte vidare kul. Men det verkade jag å andra sidan vara ganska ensam om att tycka.

1.5 öl för mycket av 5 möjliga

Vicims

Victims må vara världens bästa band, men även de bästa kan ha en dålig dag. Av de hundra miljarder gånger jag har sett dem så var det här definitivt i bottenskiktet. De avslutade i alla fall med att röka av This is the end sjukt bra vilket väl får dra upp betyget ett snäpp.

4 Terror på Elm street av 10 möjliga

Av en slump så råkade jag visst ha kameran på filmläge i fickan så det är helt svart och ljudet är välan sådär, men håll till godo för jag slänger med den. Jag är så snäll.

Doom

När jag sent på natten i stort sett gett upp, kände mig folkskygg och bitter över det mesta så var det nåt som hände. Doom var först i raden av band som kom och räddade en festivalstämning som var på riktigt god väg att gå åt helvete. Crust som det var menat att låta. Gubbar kan tamejfan ibland. Och Police bastards är fortfarande världens bästa vi-hatar-snuten-låt. Nuf said.

9 illaluktande dreadlocks av 10 möjliga

El banda

Helgens stora (och för mig okända) överraskning. Efter några minuters konfundering över vilket jävla språk det egentligen var de snackade (polska blev jag upplyst om) började jag fundera över hur sångerskan kunde röja runt på scenen så pass mycket som hon gjorde med tanke på att hon hade ena benet i gips. Jaja, det har ju inte så mycket med själva spelningen att göra, men fysatan vad bra det var. Alltså, det var ju inte så hårt egentligen (och så är det ju, hårt = macho, macho = bra), men det var sjukt hårt. Eller, lyssna själva istället. Jag tror inte att majoriteten höll med mig riktigt så omdömet kanske var lite sådär

5 nerspydda nitjackor av 6 möjliga

From ashes rise

Ptja, sista bandet, högsta förväntningarna, och hur slutar det? Fantastiskt såklart. Det är lite märkligt att ett band som har typ 8 sjukt jävla idiotbra låtar och resten av materialet lite halvmediokert lyckas med att bara spela bra låtar. Det går inte ihop för mig. Men bara för att inte vara alltför jävla positiv måste jag gnälla lite på att de gjorde nog den fetaste öppning i musikhistorien (överdrifter är alltid skoj) bara för att inte kunna backa det in i det sista. Så ja, antiklimax eller ej, bästa ljudet och bästa spelningen på hela helgen, tveklöst.

10 blottade könsorgan av 11 möjliga

Nog var jag på en och annan spelning till, men nu orkar jag inte mer. Att jag är sämst i världen på att recensera musik gör det hela ju inte bättre

Nu i efterhand känner jag mig en anings mörbultad, paranoid och slö i skallen, så är någon av annan uppfattning så varsågod. Internskämt och annat liknande är ju mest underhållande för de invigda, alltså ska jag inte dra några historier om vad som egentligen hände, men jag vill tacka de fina vänner som gjorde det hela till en helt klart skojsig tillställning, och stort tack till Punk Illegal och Nätverket ingen människa är illegal för beundransvärt arbete och en välarrangerad festival. Edge for life, A.N.A.B (eller hur var det nu…), kasta borgarna i papperskorgarna och allt vad det nu var.  Peace Yo!

Bjuder på lite blandade bilder på misären också och hoppas på att ingen känner sig outad. Men tur för dem så villes det inte laddas upp något mer nu… en vacker dag kanske

Possibly related posts: (automatically generated)

Fria Proteatern sjunger ryska ballader

Posted by JSS | Musik & Konserter | söndag 11 april 2010 0:08

På 60-talet bildades ett band som kallade sig The Mascots och som snart kom att anslutas till Dramaten som musiker. 1969 satte medlemmarna upp en pjäs om missförhållande på Norbottens Järnverk i Luleå och kallade sig då NJA-gruppen. Efter att ha tagit ställning för och spelat på en vild strejk i Kiruna var det tack och adjö hos Dramaten. Man bytte namn till  Proteatern och ett av Sveriges främsta proggband/teatergrupper var ett faktum.

Som Proteatern blev man ansluten till Riksteatern men fick så småningom även foten där. Namnet ändrades till Fria Proteatern och ett antal skådespelare anslöt sig till gruppen, däribland Tomas Bolme och Mia Benson. Precis som t ex Nationalteatern reste man runt med sina teaterföreställningar och släppte dem sedermera på skiva. Fria Proteatern var en ytterst politiskt grupp och satte upp ett flertal pjäser om aktuella strejker och missförhållanden på arbetsplatser. Man åkte gärna ut till arbetsplatserna för att spela upp pjäserna. Detta fick till följd att dem blev attackerade av bl a facket, pressen och LO.

På fullängdare finns följande:

  • Hör upp allt folk (1970)
  • Har ni hört kamrater (1971)
  • Typerna och draken (1972)
  • Sånger från ljugarbänken (1975)
  • Knytkalas (1976)
  • Med vilken rätt (1977)
  • Sånger av Vysotskij (1987)


Den skiva som här särskiljer sig är den sista: Sånger av Vysotskij som spelades på Scalateatern. Förvisso anser jag att allt material från Fria Pro är helt fantastiskt, men det är något särskilt med just den inspelningen. Vladimir Vysotskij var en hyllad och berömd (men även bitvis starkt censurerad då han skrev samhällskritiskt) rysk poet och musiker som dog 1982. Bröderna Palmaer, som skrev många av Fria Proteaterns revyer, gjorde helt underbara svenska tolkningar av den ryske poetens mästerverk. År 2007 släpptes en bok med tillhörande CD om sångerna och i samband med det så återuppstod Fria Proteatern för att göra tolv releasespelningar som blev utsålda direkt.

Skivan kan inte annat än att få 5 försvenskade balalajkor av 5 möjliga


Låten”Den döde” på Scalateatern 2007.  Orginalet heter Веселая покойницкая


Possibly related posts: (automatically generated)

Jesaiah @ Kafé 44

Posted by RLS | Intervjuer, Musik & Konserter | lördag 13 mars 2010 1:20

Kommandots utsända: RLS, JSS och DEL har varit på Kafé 44 där Stockholms straight edgare hade anordnat spelning med ett flertal band. Vi kom dock dit för att se det kärleksfulla popbandet  Jesaiah, och passade samtidigt på att få oss en pratstund med bandets sångare.

Jesaiah är ett högljutt och snabbspelande femmanna-band från Hufvudstaden som gjort sig kända för att leverera på scen. Dem ligger på skivbolaget Black star foundation och släppte i höstas plattan Et Tu, Hope (finns att köpa på itunes).

Men här är det alltså spelningen som gäller. Redan innan spelning fick vi en intervju med Max Sjöblom, se nedan:

En intervju med Max Sjöblom (Sång)
Varning för usel ljudkvalité och ståhej i bakgrunden.

Intervjun behandlar i alla fall nyliberalism, grisbröl, pandor och sex… Inte för att man på något vis kan höra det. JSS får nog skära hål för munnen på sin gummisatansmask nästa gång så man kan höra vad herrn säger.

Själva spelningen var dock betydligt mer lyssningsbar. Redan under första låten står bandets basist i moshpiten och röjer omgiven av arga (men nyktra) fjortonåringar som skuffar runt så där som man ska. Sjöblom med sin karakteristiska slaktad gris-growl öser på så att man tror att stämbanden ska gå av. Karln står sällan stilla och redan i andra låten är det han som studsar runt nere i moshpit. Bandet har fin kontakt med oss i publiken och i mellansnacken utlovas ”kärlek och erotik”. Spelningen är inte lång, kanske max en halvtimme om ens det, men otroligt intesiv.

Det kan inte bli annat än 4 sXe-kryss till grisbrölarslaktarna av 5 möjliga

Om du inte tror oss, så lyssna själv nedan, men du borde varit där…  // JSS, RLS och DEL

Lite filmade godbitar från spelningen (med betydligt bättre ljud).





Jesaiah
Länkar:

http://www.youtube.com/user/jesaiahband

http://www.myspace.com/jesaiahband

http://www.jesaiahband.com/

Possibly related posts: (automatically generated)

Februarifest – minifestival i dödens tecken

Posted by KNV | Musik & Konserter | onsdag 3 mars 2010 0:01

Svenska OS-framgångar i all ära, men inga sensationer kan slå nyheten om en Skitsystem-reunion. Det var med andra ord inget vidare svårt val att punga ut med 300 spänn, leta sig ut på Hisingen för att i två dagar supa till tonerna av dödsmetal, dödsgrind och dödspunk för att avsluta det hela med att bevittna världens bästa band.

Så, i sällskap med kamraterna Andy I, Andy II och Wheelia var jag alltså där för att kunna rapportera hur det egentligen står till med den svenska scenen för den lite hårdare formen av musik. Det skulle visa sig att det står alldeles utmärkt till med den. Dessvärre så krockade det lite för väl med min plan att uttrycka min åsikt i debatten rörande den rådande drogpolitiken, genom att kombinera den sociala stigmatisering som självmord innebär, med det svenska folkets hjärtebarn, spriten (och lite surpriseknark). Jag jobbade alltså mest på att bli jätte-jätte-full, så tyvärr har jag mest fragmentariska minnen från hela kalaset.

Men någonting borde jag kunna rota fram ur minnet. Först ut var i alla fall Pyramido, släpigt, hårt och helt underbart. Bandet visade sig dessutom vara ett gäng trevliga prickar när jag i egenskap av galet fan började förfölja och besudla dem framåt småtimmarna. 4 helskägg av 5 möjliga.

Här får vi också göra ett hopp i tiden på ett drygt dygn, ty jag är nog inte rätt person att bena ut och beskriva följande sex akter eller vad det nu var.

Det var med andra ord dags för helgens höjdpunkt, tillika en närmast religiös upplevelse. Efter år av väntan och en känsla av osäkerhet så var det då dags att se trion (numer) Skitsystem krossa Truckstop Alaskas förvånansvärt stora och fina lokaler. Även om ljudet kanske kunde justerats en aning, och de kanske inte är samma ungdomar längre, så har de ju en diger samling hits att välja och vraka mellan och lyckades dra på en sjukt ösig spelning, backad av en trogen publik som tyckte att dans kunde vara passande för ett sådant fint tillfälle. Jag kan verkligen inte ge något annat betyg än 5 crustnackar av 5 möjliga.

Så summa summarum, en aning sliten och öm kan jag bara konstatera dels att jag visst råkade få på en gnuggis-tatuering föreställandes ett tarmpaket på halsen som var svårare än jag trodde att få bort, och dels att Sveriges prestationer i Kanada vida överglänses av dito punkband. Eller som trallarna i Räserbajs kunde ha formulerat det, Spriten räddade mig från sporten.

Ett sista konstaterande också, att supa ihjäl sig är något som kräver engagemang och är inte så lätt som man kanske kan tro. Jag får väl kalla mina nyrispade ärr på levern för ett rop på hjälp helt enkelt, för jag pallar INTE att genomlida dagens bakfylla en gång till.

Possibly related posts: (automatically generated)

The Dead Weather, Kägelbanan

Posted by DPK | Kultur & Recensioner, Musik & Konserter | måndag 9 november 2009 11:01

Efter en oförklarad flytt från Cirkus flyttades konserten till Kägelbanan. Min tes var att biljettförsäljningen inte riktigt hade gått som planerat.
En sak är säker dock, om fler hade förstått vilket mangel bandet skulle bjuda på, hade folk sovit utanför biljettkassorna.

Redan 19:30 var lokalen packad med oss lyckliga biljettinnehavare, och en tillvaro likt makrill i tomatsås gjorde sig välkänd.
Förbandet som var något oförklarligt grinder-psykedelia lämnades där hän, då det var kö till motsatta änden av Kägelbanan för insläppet till The Dead Weather, och 20:20 smällde de upp dörrarna och folket sprang likt småflickor efter ett boy-band in i lokalen.

20:36 började stroboskopen flimra och röken fylla hela lokalen i princip, sedan dyker Allison Mosshart (The Kills) upp och de betar av låten ”60 feet tall”, just då var jag övertygad om att hon är nog 60 fot lång.
Sedan börjar en och en halv timmes hela havet stormar, där Jack White (The White Stripes), Dean Fertita (Queens of the stoneage) och Jack Lawrence (Tha Raconteurs) kör en rockvariant på hela havet stormar och byter instrument konstant.  Den enda som man har lite hum om var den är i rökdimman är Allison, dock hänger det stundom gitarrer runt hennes hals.

Die wunderkinder Jack White trummar likt en gud, eller slänger sig över för stunden ekipperat stränginstrument med en supertalang illa dold.
Han är nog det tightaste musiker som kommit över atlanten på mycket mycket länge, och med detta band kan inget gå fel. Så mycket känsla och erfarenhet de har tillsammans gör att stunden blir smått magisk, även om det mot slutet är över 40 grader varmt i lokalen.

De spelade igenom sin hittills enda platta ”Horehound” men även mycket mer nytt material, som de i skrivande stund är på väg till Nashville för att spela in på sitt kommande album.
Håller de en hastighet med två fullängdare om året kommer nästa eventuella Sverigebesök ske i Globen. Men samtidigt ligger inte något av de andra musikernas egentliga band nere, så som en vis man sa till mig under konserten: -”Det är nog första och enda gången i Sverige någonsin…”

Nåväl, i betyg kan jag inte ge tillräckligt bra, detta till trots att 2009 har bjudit på sjukt många bra konserter och spelningar.
Det måste bli minst 6 nyladdade automatkarbiner av 5 möjliga.

 

 

Street Dogs

Posted by DPK | Kultur & Recensioner, Musik & Konserter | söndag 18 oktober 2009 9:52

Trots min privatlivsmisär bläddrade jag mig in till Göta Källare under lördagens afton för att beskåda Street Dogs. Allt var upplagt för en fantastisk kväll, med tre band på scen och lite pilsner innanför västen.

Tysta Mari är ju likt alltid svinbra på scen. Tyvärr fick de gå på klockan 8 och publiken hade knappt hunnit komma till lokalen, men låtar som ”Diamanter och nålar” och ”Som en tjuv om natten” får mig att trivas.

Sedan klev Sahara Hotpants i amerikansk tolkning på, under namnet Civet. Inte bra. Inte någonstans. Trots färgade hår och refränger som vilken spastiker som helst kunde lalla med i, så lyfter de inte. Hädan efter sorterar jag in dem under rubriken ”skitbra på skiva men suckisch i verkligheten”.

Men min besvikelse skulle bli kortvarig. När Street Dogs kliver in så förvandlar de Göta Källare från att vara ett ragghak för 45+:are till ett punkrock-Mekka. Vakterna tillåter stage-diving och det är verkligen röj på scen. Rutinen sångaren har från dagarna med Dropkick Murphy’s sitter i, och han flyger runt på scenen innan han beslutar sig för att börja klättra i inventarierna. Stundom är han uppe på balkongen, för att nästa sekund vara flytande på publikens armar. Crazy shit.
När jag står och kämpar mot dårarna i publiken spelar de förutom sin egna katalog, covers med Clash, Sham 69 och Billy Bragg. Kan det bli bättre?
Sammanfattningsvis vill jag beskriva kvällen med ordet -lycka.

Inte ens när jag senare på kvällen sprang på kvinnomisshandlaren från Twopointeight (2,8), försvann mitt goda humör.

Jag fick ett snack med sångaren från Street Dogs, och nu vill jag aldrig tvätta tungan…
Så sjukt jävla bra de var på scen.
8 feta backar pilsner av 5 möjliga vill jag ge dessa hjältar från Boston.

20091017402

Straight edge-afton i stockholms-salong med gamla punkhjältar på scen

Posted by KNV | Musik & Konserter | tisdag 6 oktober 2009 16:22

Utlovade en recension av spelningen med AC4 som råkades beskådas vid senaste besöket i fiendeland för ett par veckor sen. Bättre sent än aldrig som man brukar säga. Men en minnesvärd kväll ska i alla fall här präntas ner för den digitala svinstia som KCB trots allt är. Halva kommandot var där för att samla på sig kvitton för representationsdryck att skicka iväg till gubben Borg  och möjligen också spotta på en och annan rock´n´roll-bracka.

Men men, punk handlar som bekant inte om annat än attityd, slammer och dåliga skämt så det är väl det som ska behandlas. Bandet som så förtvivlat intensivt förklarar att de minsann inte är från Stockholm utan från någon obygd kallad västerbotten (jag trodde det var en ost…) utlovar 25 minuter häcklande av huvudstaden vilket de också bjuder på. Skulle det inte vara så att det från deras landsände för en sisådär 15 år sedan faktiskt kom några stycken band som satte sverige på punk-kartan så hade det nog blivit lite fånigt, men faktum är att jag stod och flinade rätt duktigt åt deras dumförklaring av stockholmspubliken. Annars följde de hardcore-manualen till punkt och pricka. Vältatuerade magra bandmedlemmar med den obligatoriske tjocka trummisen som skuttar runt och skrattar åt internskämt och lever på gamla meriter, trots att de EGENTLIGEN inte vill det…

Medelåldern på publiken vittnar om att det snarast är vi som upplevde Dennis & co storhetstid under mitten av 90-talet som fortfarande är de som vet att uppskatta bra musik. Trots att det inte går att undvika att nämna The shape of punk to come och konstatera att den skivan fortfarande är ohotad som det kanske bästa som har gjorts så får man ju ändå medge att har man en gång spelat i Refused så verkar det inte gå att göra dålig musik, för även om AC4 låter som en relik från det slamriga åttiotalet så är det fortfarande godis för det kräsna punkörat och det är egentligen bara en sak som kan konstateras; det var bättre förr. Och AC4 låter som förr.

4 tatuerade svarta stjärnor av 5 möjliga

Isis – Wavering radiant

Posted by Gästskribent | Musik & Konserter | fredag 18 september 2009 17:25

ISIS_wr_hires

Femte studioalbumet av isbrytaren från Boston,
nu verksamma i Los Angeles. Isis har släppt cd-versionen
”Wavering Radiant” på Conspiracy Records i
europa. (Ipecac i Usa)

Sju låtar på drygt femtio minuter, den kortaste sedan ”Celestial”, som i Isis vana trogen, maler sönder dina öron som en obeveklig kraft.

Subtilt men samtidigt mäktigt. Där andra band satsar på snabbhet litar Isis till sin förmåga att, likt arkitekter, långsamt men stadigt bygga upp sina låtar till höga skyskrapor som i sin perfekthet rasar samman i ett moln av destruktion. Samtidigt finns det ensamma slingor och nakna partier, permafrusna tundror som binder samman allt till en helhet. Aaron Turner ömsom vrålar ömsom sjunger på låtarna som, alla utom titelspåret ”Wavering Radiant” är över sex minuter långa. Spår nummer ett (1) gästas av Adam Jones från Tool, som förutom att vara behjälplig med att bända strängarna också lägger en långsamt smygande  och spöklik orgel från sin keybord. Michael Gallagher matar på med sina blytynga men också smekande gitarrljud, Turner assisterar med melodin på andragitarren. På trummor hör man den andra Aaron i bandet, nämligen Harris, och på studioinspelningar såsom denna, sköter Bryant Clifford Meyer keybord, vilket också är fallet live, samt allehanda rikligt förekommande elektroniska ljud, gitarr och sång. Bas spelar Jeff Caxide och detta sköts som vanligt med precision. Basgångarna är både tunga och som på bl a spår två (2) smått psykadeliska, och utgör en bastant grund tillsammans med Harris trummspel.

Nu ska jag inte  jämföra detta album med tidigare alster av Isis, men jag tvingas åtminstone konstatera att det finns texter så det räcker och blir över, ja i allafall en text till varje spår, vilket ibland kan, iaf när man har att göra med dessa gossar, tyckas vara märkligt. ”Wavering Radiant” kan i skivsamlingen med fördel sorteras under ”I” som i Isis, eller för nörden; sludge/alt.rock/prog. metal. Ledord: långsamt, tungt, progressivt och mäktigt.

Jag vill ta tillfället i akt att påminna om att denna kvintett bör ses live åtminstone en gång innan man dör, därför rekommenderar jag starkt att man onsdagen den fjärde(4) november beger sig till Strand i Stockholm för att få sitt lystmäte vad gäller kvalitetsmusik tillfredsställt. Så skynda att köpa biljett nu!

Sammanfattningsvis kan alltså ett helt och totalt subjektivt betyg utdelas och detta blir som följer: 8 snedluggade popsnören av 10 möjliga.

Länk:
http://www.isistheband.com/

Nästa sida »
soccerine Wordpress Theme