The human centipede

Posted by KNV | Film & TV | tisdag 8 juni 2010 0:01

Fenomen är roliga, internet-hypes inte minst. Via ett onämnt forum blev jag uppmärksammad på vad som skulle vara ”världens äckligaste skräckfilm”, något som en splatter- och skräckfantast som jag själv knappast behöver tveka många hundradelar av en sekund för att leta upp en stream till. Hur den var? Ptja, fortsätt läs då.

Ploten: två unga amerikanska damer på roadtrip i Tyskland och en intet ont anande japan blir kidnappade av galen kirurg med en vision om att kunna smälta samman tre personer till en enda individ genom att koppla ihop munnen med framförvarande persons anus. Låter lovande va?

Ja, det hade man kanske kunnat tro. Tyvärr lever den inte riktigt upp till varken hypen eller den lovande intrigen. Är du bara ute efter grafiskt våld finns det betydligt mer lämpade filmer, samma gäller skräcken och splattret. Det är mest som ett mesigare lillasyskon till Hostel (dock inget mästerverk det heller).

Men den har dock några saker som drar upp betyget. Att uppmuntra stereotypen av tyskar som helt galna är ju alltid kul, samt även att få se när den första personen känner hur det börjar trycka på där bak och tvingas bajsa in i sin kompis mun, som nu fungerar som förlängd tarm. De lyckas också med att få kirurgen att bli en riktigt jobbig jävel, så jobbig att jag till och med började heja på snutarna som skulle komma och rädda dagen. Om de lyckades får ni väl ta reda på själv.

Betyget får väl bli 2.5 ihopsydda, fekaliesmaskande amerikaner + japan av 5 möjliga.

Skapare Tom Six har dock meddelat att den här första filmen mest var för att vänja publiken till den, enligt egen utsagd, betydligt mer grova uppföljaren. Så visst, det ser jag med mild entusiasm fram emot när den släpps nästa år.

Possibly related posts: (automatically generated)

2012

Posted by RLS | Film & TV | onsdag 2 juni 2010 0:01

2012 är en katastroffilm av Roland Emmerich från 2009. Filmen är tillåten från 11 år.

Det hela börjar alltså med att ett gäng ytterst endimensionella karaktärer presenteras för åskådaren, dock är de så stereotypa, samt har så undermåliga repliker att man i stort sett inte kan ta någon av de på allvar. Inte ens John Cusack står ut från mängden utan levererar ett skådespel som är minst sagt oengagerat och motiveras förmodligen bara av en fet paycheck. Även en trött och nerrökt Woody Harrelson kan skådas som den halvgalne enstöringen Charlie. Även detta framförs totalt utan entusiasm och replikerna skulle kunna vara hämtade ur en dåligt översatt superhjälteserietidning från slutet av sjuttiotalet, så uselt är det.

Efter ett kort tag in i filmen så börjar jordens yta få hudproblem, detta genom att  spricka, rämna och sprängas och dylikt varpå alla jordens invånare får panik. Huvudpersonerna (Cusack med familj) hyr ett plan för att hitta var regeringen bygger sina privata ”mass-evakuerings-Noaks-ark-båtar”, de landar i en park och hämtar kartan som Woody råkar ha i sin husvagn (Mellan information om Roswell och Marilyn Monroe realtion med JFK). Sen sprängs och spricker allt igen i en total ”kolla vilka balla effekter vi har råd med i den här filmen”-soppa. Enligt kartan ska de till Kina vilket betyder att de måste landa och byta plan. Det lyckas de sjukt nog med sen sprängs allt igen med ännu mer effekter. Detta upprepas om och om igen genom hela filmen.

I brist på vettig handling utspelas även en del av filmen på Vita huset i Washington bland politiker och dylikt pack. Ämnena som behandlas under dessa delar av filmen kan beskrivas så här:
-Jag tycker vi ska berätta för alla människor att de ska dö…
-Är du helt jävla dum i huvudet, vill du skapa panik och kaos?
-Jag tycker att ärlighet är fint.
-Då skulle vi bli lynchade och knappas hinna iväg till våra privata evakueringsbåtar.
-Jag tycker vi ska låta alla människor åka med.
-Fattar du inte att resurserna på båtarna inte räcker till alla människor ditt jävla stolpskott?
-Jag tycker det är elakt att inte låta alla få vara med.
-Fattar du inte att vi alla kommer att dö om vi gör så?
-Jag tycker alla ska vara snälla.
-Vill du verkligen vara ansvarig för att hela mänskligheten dör ut?
-Man ska ta hand om varandra.

Och så fortsätter det i olika varianter genom hela filmen…
I övrigt består filmen mest av svulstiga effekter och folk som trillar ner i hål samt en rejäl dos kristen propaganda förmedlad på ett sätt bara amerikaner kan. Tyvärr överlever delar av mänskligheten i slutet och stiger iland på en nybildad kontinent. Inget lyckligt slut väntar alltså.

”Om vi är kapabla till att producera sådan här jävla dynga förtjänar föga vår art att överleva speciellt länge till. Heja 2012!”

Betyg: 1 nerpundad-föredetting-Woody Harrelson av 10 Natural-Born-Killers-Woody-Harrelsons.

Händelser som planeras inträffa år 2012 enligt Wikipedia:

Possibly related posts: (automatically generated)

Skälet till våra mardrömmar

Posted by JSS | Film & TV, Åttiotalism | måndag 15 februari 2010 1:07

Vi som var barn på 80-talet utsattes för en särdeles grym kulturbehandling. I brist på nyproducerade barnprogram tvingades vi nämligen åse en kavalkad av s.k barnprogram från en tid av velour, hasch och socialistiskt flum. Något som inte alls passade in i det nya kapitalistiska glada åttiotalet.

Dessa, ofta sedelärande barnprogram kanske funkade bra på 60- och 70-talet då de var anpassade för den tidens ideal och kontexter. Men tagna helt ur sin tid och sitt sammanhang likt ensamma kobbar och skär i kulturhavet, utgjorde de snarare psykisk tortyr för våra arma små själar. Jag är övertygad om att vi alla har drömt mardrömmar om åtminstone någon av följade figurer.

Först ut är:

Humle och Dumle

Humle och Dumle var ett Sveriges televisions allra första barnprogram och kom 1958. Det handlar om två stirrande, fullständigt vedervärdiga figurer som bor i Kapten Bäckdahls skafferi. Kräken består helt sonika av två mäns uppochnedvända hakpartier som bemålats med ögon, hår och näsa. Att dom konstant kraxar om korv på göteborgska gör knappast saken bättre.

Vi fortsätter med syrapsykos i:

Från A till Ö

Birgitta Andersson och Bert-Åke Varg petade nog i sig en del illegala substanser när dom gjorde det barnprogrammet 1974. Dramaturgin går ut på att den flummige Hedvig Hök och ugglan Helge filosofierar över svåra ord, oftast med Hedvigs syster Harriet via en bildtelefon(!). Detta sker i en övergiven arbetsbod ute i skogen.

Och givetvis haschklassikern framför alla andra:

Vilse i Pannkakan

Staffan Westerberg har beskyllts för att ha förstört många människors mentala hälsa med sin klassiker från 1975. Serien har också beskyllts för att vara väldigt vänstervriden, vilket inte är helt omöjligt då faktiskt Mikael Wiehe har gjort en del av musiken. Storyn rör sig kring en pojke som inte vill äta upp sin pannkaka och istället börjar fantisera ihop en värld som finns inuti den. Jag bjuder på ett klipp till från denna surrealistiska mardröm:

Ren djävla dårskap blev det när mentalsjukhus-patienten Robban Broberg år 1970 gjorde barnprogram i:

The Pling Plong Show

Här kommer en personlig favorit, mannen som gav termen ”danskdjävlar” ett ansikte, med en röst som kunde få barn att gråta, Ernst Hugo Järegård som sagoboksuppläsare i:

Kalle och Chokladfabriken

Mellan 1976 0ch 78 (och senare fr o m82) gjorde de två rikspuckona Lasse Åberg och Klasse Möller en serie barnprogram som sedermera skulle komma att orsaka bl a ett musikaliskt åbäke som turnerar än idag och det faktum att Ted Åström, trots att han spelat in åtminstone 12 filmer och ett antal tv-serier, enkom är känd som ”Olyckan”. Jag talar givetvis om:

Trazan Apanson aka Trazan och Banarne

Fanns det då inga nyproducerade barnprogram på åttiotalet? Jo, ett och annat faktiskt. Och var det något som gav ångest på allvar så var det dessa. Jag presenterar de vidrigaste dockor världen har skådat, från 1985:

Nisse & Klara

Possibly related posts: (automatically generated)

Creation

Posted by KNV | Analyser, Film & TV | måndag 8 februari 2010 11:05

En endaste liten rackarns film lyckades jag se under hela filmfestivalen som jag nog lovade att rapportera från. Att summera den såhär en tung måndagsmorgon känns oöverstigligt, men jag ger det ett försök ändå.

Charles Darwin är en av mina största förebilder. Just därför råkar det ju ha blivit så att jag har lärt mig en del av hans levnadshistoria, något som kanske är en grundförutsättning när man ska se filmen ”Creation” (baserad på en biografi fick jag höra) som täcker några år av hans liv. Jag kan ju lugnt påstå att den inte var som jag hade trott, istället för att fokusera på hans arbete och storhet så får vi se ett ganska lågmält familjedrama där hans dotters död, Charles egen sjuklighet och konflikterna med hans djupt troende hustru är det som närmast nämns. I vanliga fall kanske inte det här är den typ av film jag föredrar att se, men i kombination av fina bilder, hyggliga skådespelarinsatser och en hyllning till en gammal hjälte så kan jag inte låta bli att tycka att den är sevärd.

4 tvärställda tummar av 5 möjliga.

Men tanken på Charles Darwin och hur han (m.fl.) förändrade världen, fick mig att också osökt vilja demagogisera en liten stund. Revolutionen för dessa 150 år sedan var ju naturvetenskapens uppror mot kyrkan, och egentligen hela etablissemanget, vilket gav ordentliga efterdyningar till hela naturvetenskapen. Idén om att världen inte skapats av gud var så revolutionerande att alla teorier fick skrivas om från grunden. Nu råkar det ha blivit så att den humanistiska konspirationen slagit klorna även i mig, och jag har tvingats läsa in mig på vetenskapsfilosofi och annat mumbo-jumbo. Jag kanske har gått och blivit mesig på gamla dagar, men frågan är om inte Kuhn hade en och annan poäng. Inom naturvetenskapen har det skett flera vetenskapliga revolutioner. Darwin och Einstein är väl kanske två av de mer namnkunniga som har fått symbolisera dessa i modern tid. För 150 år sedan trodde folk på skapelsen, idag blir man inte tagen på allvar (med rätta) om man skulle råka nämna kreationism eller ID. Även om just naturvetenskapen på många sätt är konservativt och en trög massa så finns ändå utrymme för att ändra uppfattning.

Nu ska det här egentligen inte handla om naturvetenskapens förträfflighet, även om den är svår att förneka. Nej, det jag ville påpeka var bristen på liknande socioekonomiska och politiska paradigmskiften. Även om det har hänt mycket de senaste 150 åren även inom sociologi/ekonomi/statsvetenskap så saknar vi de här revolutionerna som kastar omkull en föråldrad och utspelad tradition. Nu finns det ju många som är intresserade utav en förhalning av processen till förändring, det är mycket pengar som står på spel, men för att kunna bli en modern människa i ett modernt samhälle så kräver det att vi kan se förbi landsgränser och de multinationella företagen. Vi kan inte längre leva kvar i denna föreställning om samhället, världen och den starkares rätt över den svage. Då kan vi lika gärna gå tillbaka till att tro att jorden är platt. Nej, viljan och rörelsen finns, så det enda steget vi kan ta är att ersätta en tradition baserad på pengar mot en baserad på solidaritet. Håller du inte med är du en bakåtsträvande idiot och jag hoppas att du faller offer för dina egna åsikter.

Possibly related posts: (automatically generated)

Avatar 3D

Posted by JSS | Film & TV | lördag 23 januari 2010 9:48

avatar

Ett fåtal filmer haussas upp till gigantiska proportioner och får legend-status redan innan premiären. James Camerons Avatar hör definitivt till den kategorin. Det tog tio år att göra filmen och alla som nu sett den tycks vara lika lyriska som nyfrälsta pingstvänner.

Den här fanatismen bland biobesökarna oroade mig. Alla verkade vara övertygade om att ”det var den bästa film som hade gjorts!” . Jag hade en teori om att filmen innehöll sublimala budskap av typen ”den här filmen är bäst” ”den här filmen är ballare än alla andra” , som talade direkt till biobesökarens undermedvetna. Allltså hjärntvätt av typen CIA á 50-tal. Jag bestämde mig för att utsätta min hjärna för experimentet.För säkerhets skull förhörde jag mig hos RLS innan huruvida han kunde tänka sig att skjuta mig i huvudet utifall jag skulle råka bli en zombie. Han tackade gladeligen ja till hedersuppdraget, lite för gladeligen kanske.

Nåväl. Till att börja med så ska jag väl säga att Cameron är en ganska jämn och relativt kompetent regissör, han har gjort några fantastiska filmer: Terminator och Titanic, och han har gjort några mindre fantastiska filmer: Pirahna och True lies. Framför allt gör James Cameron filmer med effekter. Om det tog tio år tog det att göra filmen så är min spontana första fråga; kunde dem inte lagt mer än en halvtimme på manuset då?

Klyschorna haglar filmen igenom, storyn är stulen, det är Pocahontas med ändrat slut (till ett lyckligare förstås). Den  gamla ”white man came”-klyschan ältas än en gång, fast nu i självlysande rave-verision med blåa indianer. Pinsamt och förutsägbart.

Animeringen är oftast helt fantastiskt vacker, men designteamet lider av den klassiska åkomman i Hollywood: storhetsvansinne. Fanskapen kan inte nöja sig. De har lyckats skapa underbara miljöer som skulle vara perfekta om det inte vore för att dem bara måste lägga några effekter till och så blir det pannkaka. Något som i grunden var en magnifik skog förvandlas till ett självlysande raveparty.

Vad gäller 3D-effekterna så kom höjdpunkten redan innan filmen hade börjat, nämligen reklamen för den nya rullen Det regnar köttbullar, i vilken det flög gigantiska köttbullar över publiken som hukade av skräck.

Tyvärr, det här är ingenting annat än Pocahontas i upphottad självlysande verision. Enda behållningen var ett par fräsiga 3D brillor av (fejk) Ray Ban-modell som jag har på mig i skrivande stund.

Betyg: 3 utrotade indianstammar 5 möjliga, och då är jag snäll

reald-3d-glasses

District 9

Posted by KNV | Film & TV | fredag 23 oktober 2009 9:53

Mäktig idiotförklaring av mänskligheten och svulstiga explosioner ger en nytändning(?) av en annars ganska urvattnad film-genre, onda aliens.


Både titeln och handlingen osar b-sci-fi-action, en genre där filmerna med rätta inte brukar få direkt varma mottaganden annat än hos smått överviktiga elvaåriga förortspojkar. Men en film producerad av mannen bakom kult-splatter som bad taste, meet the feebles och braindead går ju inte att så lättvindigt förkasta. Handlingen är nog ingen hemlighet längre, men ett gäng med utomjordingar med anpassningsproblem råkar i alla fall på grund av ett kraschat rymdskepp hamna på jorden, Johannesburg för att vara mer precis, där de blir förpassade till ett eget område utanför staden för att märkas så lite som möjligt. Parallellerna till apartheid-systemet blir nästan pinsamt uppenbara, men eftersom vi människor är så fantastiskt duktiga på att glömma och återupprepa historien kanske det är på plats ändå…

Underbegåvad antihjälte, superont multinationellt företag och feta vapen blir i alla fall här en lyckad kombination. Filmad för att ge en viss känsla av dokumentärfilm och skådespelare som faktiskt känns verklighetstrogna i sin gestaltning av genomsnittsidioten skapar scenarior som ska försöka förmedla en faktisk potentiell framtid, men då fallgroparna för att fläska på intrigerna är många och vissa lösningar känns en aning krystade och väl fantasifulla tappar den trovärdighet som ”seriös” film. Lyckas man bara bortse från det så är det en klart underhållande film att se fram emot och en klar lättnad att slippa den uttjatade Hollywood-mallen för hur en film ska vara. Som ett samarbete mellan Ricky Gervais och den gamla klassikern Predator ungefär.

4 ljussablar av 5 möjliga

Idi I Smotri (Иди и смотри) / ”Gå och se”

Posted by RLS | Film & TV | fredag 23 oktober 2009 5:43

Idi I Smotri (Иди и смотри) eller ”Gå och se” som den heter på svenska är en Sovjetisk krigsskildring från 1985 som utspelar sig under andra världskriget.

Comeandsee3

Året är 1943 och man får följa en naiv sovjetisk pojke som bestämmer sig för att ta värvning och försvara sitt hemland från nazisternas intåg på sovjetisk mark. Vad han däremot blir tvingad att se och vara med om är något som allt efter som driver honom till vansinne och åldrar honom rejält i förtid. Hela filmen är först och främst en psykologisk resa och när filmen slutar är han ett gråhårigt och rynkigt vrak som bara lever för kampen även fast det bara gått en ytterst kort tid. Mer bör jag nog inte avslöja för en stor del av filmens behållning är just de oväntade utvecklingarna och de tvära kasten i handlingen.

Filmen är befriande nog så långt ifrån Hollywoodproduktioner och machoism man kan komma och fullkomligt osar av känslor såsom hat, rädsla, desperation, sorg, apati och maktlöshet och följer tacksamt nog inte den angivna mallen på hur en krigsfilm ska eller borde  se ut.

Själv kan jag erkänna att jag mådde både psykiskt och fysiskt dåligt av filmen vilket är ett tecken på att filmen förmedlar extremt starka känslor då det är ovanligt att film berör mig känslomässigt på andra plan än just det underhållsmässiga. Välgjort och genomtänkt samt definitivt en av de bästa krigsskildringar som någonsin har gjorts. Gå för fan och se!

Länk till filmen på  IMDB >>

Länk till filmen på Wikipedia >>

Betyg:
9,2  av 10 kulhål

Bronson

Posted by RLS | Film & TV | lördag 12 september 2009 16:23

Filmen Bronson om Englands farligaste kåkfarare är nu bioaktuell och vi i Kommando Charles Bronson känner oss självklart tvingade att uppmärksamma den.

bronson1

Bronson heter egentligen  Michael Peterson och har bara tillbringat fyra månader i frihet sedan 1974. Det är inte vad han har gjort utanför murarna som gör att han sitter inne utan vad han har blivit känd för är att vara just ”Englands farligaste fånge” genom otaliga våldsdåd, gisslantaganden av fängelsepersonal m.m.  Filmen är skapad av den danska regissören Nicholas Winding Refn, tidigare känd för att ha skapat filmer så som Pusher-trilogin och Bleeder så ni som är bekanta med dessa titlar kommer genast känna igen den nattsvarta och stenhårda tonen i Bronson. Något som även är vanligt förekommande i Windings filmer är tendenser att nästan glorifiera hårdheten samt göra hemska saker till lite ”häftigt” i och med att han applicerar stil på saker som egentligen inte har det på riktigt. Det är helt enkelt penseln han målar med kan man säga. Även här är det otroligt stilsäkert utfört och mer än en gång får jag Clockwork Orange-vibbar av Tom Hardy´s utmärkt levererade skådespel.
Själva historien kretsar kring fången Bronsons hopplösa och envisa krig mot fängelsesystemet. Ibland står han även på en scen som berättare med clownsmink och uttrycker sina tankar och känslor vilket gör det hela mycket effektfullt vad gäller den genomgående känslan i filmen. Totalt sett är skådespeleriet och regin väl genomfört och gör det här till en utmärkt och genomarbetad film. Dock kan man inte låta bli att börja fundera huruvida den här filmen borde finnas egentligen. Bilden som målas upp av Bronson är ibland på gränsen av att vara lite för ”häftig” men som sagt, Det är penseln Winding har valt att måla med. Själva debatten runt filmen har just kretsat om huruvida det är moraliskt försvarsbart att göra en sådan här film om en multibrottsling, speciellt på grund av att Bronson själv flera gånger påpekat att ”han alltid velat bli känd”, vilket har agerat drivkraft för många av hans våldsdåd. Jag väljer att inte spekulera i ämnet och konstaterar i stället att det är en utmärkt film som kan rekommenderas varmt samt att Nicholas Winding Refn har gjort en strålande comeback efter fiaskot Fear X.

Possibly related posts: (automatically generated)

Ein zwei die

Posted by KNV | Film & TV | onsdag 29 juli 2009 0:34

ein

Att en film har snott exakt varenda scen från tidigare gjorda filmer torde ju vara ett dåligt tecken.

Att den dessutom är från Norge och har det sämsta manuset någonsin med tillhörande världsrekord i dålig skådespelarinsats borde ju inte göra det hela mycket bättre. Det gör det inte heller. Vad som däremot gör den betydligt mycket bättre är att zombiesarna boendes uppe på det norska kalfjället är gamla tyska nazistsoldater från andra världskriget. En rätt igenom totalusel film men för en splatterälskare kan ingen film i genren tilldelas ett sämre betyg än tre, åtminstone inte om det innehåller tillräckligt mycket blod och avhuggna kroppsdelar, och det gör den här. Extra plus för den obligatoriska samlagsscenen som utspelar sig på ett utedass med inslag av fekaliesmaskande.

Betyg. Som sagt, 3 stympade oskulder av 5 möjliga

Talk Radio

Posted by RLS | Film & TV | söndag 19 juli 2009 7:35

Det hela handlar alltså om en judisk radiopratare i en film, regisserad av Oliver Stone från 1988.

Trailer:

Det blir snabbt helt uppenbart att huvudpersonen Barry är hatfylld och har ett flertal komplex. Dock börjar jag i mitt förvirrade tillstånd smått beundra honom efter ett flertal underbara utskällningar av ett X antal instabila och suicidala fans (som ringer till hans radioshow), men eftersom Stone aldrig gör en Scorsese börjar (tyvärr) en påtaglig mänsklighet lysa igenom efter halva filmen. ”Ta mig som jag är” säger huvudpersonen. Dock så blir han lite ”blöt i ögat” när en hel publik buar åt honom när han hälsar artigt.

*SPOILER* Det hela fortsätter med diverse instabila uppringingar och odödliga idiotkommentarer och Barry blir mer mänsklig och sliten allt eftersom tiden går. Det fina är att han till slut blir skjuten och dödad (otroligt nog utan onödig dramatik). Jag blev genast väldigt lättad i och med att jag frenetiskt satt och bet mina naglar och fasade inför det kommande amerikanska ”hollywood-det-gick-bra-ändå-till-sist-slutet” (Är fortfarande emotionellt förstörd sedan amerikanskheten i ”född den 4:e juli”).  Icke sa Nicke.

Totalt sett vill jag påstå att filmen är ett gediget hantverk med utmärkta skådespelarinsatser samt lysande dialog (som faktiskt åldrats med värdighet). Den försöker helt enkelt inte vara något mer än den är, vilket känns väldigt fräscht. Om man är road av tung dialog, rapp argumentation och svart humor är denna film ett måste.

5 I.P. Freely av 5 I.P. Freely
Rekommenderas starkt…

Länk till filmen på IMDB >>

Nästa sida »
soccerine Wordpress Theme