Speldagboken: Hemma med brutet ben

Posted by RLS | Konsol & Dataspel, RLS | fredag 11 juni 2010 1:44

(Försenad artikel ifrån sammansmältningen av kommandot.se och autoexecute.se.
Egentlig uppföljare till artikeln: http://www.kommandot.se/wp/?p=2898)

På grund av en liten smärre alkoholrelaterad olycka har jag förpassats till min lägenhet i ungefär 6-7 veckor framåt (Jul & nyår inräknat). Detta förhindrar helt mina normala göromål och jag är i stort sett oförmögen att röra mig mer än ca 4 meter i taget. I övrigt är det mycket svårt att sova då benet värker något infernaliskt vilket ger mig en massa vaken tid. För att genomlida detta har jag införskaffat (och dammat av) en stor mängd spel för att fördriva tiden.

Tisdag:
Skrev ut mig själv från sjukhuset på grund av uttråkning trots att doktorn insisterade på att läget var mycket allvarligt och jag borde ligga kvar. Anlände mer eller mindre i ett stycke till min lägenhet efter en extremt ostadig bilfärd. Installerade Steam på min laptop och installerade en massa spel som fungerar på svagare datorer. Fick besök och hjälp med att göra lägenheten (och platsen runt den stationära datorn) handikappsäker.

Onsdag:
Ensam och sängliggandes med enstaka forcerade toabesök. Spelade igenom det underbara pusselspelet World of Goo igen. Saknar dock fortfarande en del OCD-flaggor men i övrigt måste jag nog inflika att det är på tok för lätt. Ge mig en uppföljare nu! Spelar därefter lite Crayon Physics Deluxe men blir uttråkad (och vansinning på musiken). Efter det  införskaffar jag den nya Diablo-klonen Torchlight och kör min karaktär till level14. Blir inte klok på vad jag tycker om spelet och inte heller varför jag spelar det. Det hela känns en aning meningslöst, och av någon anledning så känner jag mig en smula idiotförklarad som spelare men det är lik förbannat svårt att sluta spela.
-Titta, ett monster *pang*. Plundra liket. Titta, ett till monster! *pang*. Plundra liket. Titta, tio monster! *pang*. Plundra liken. Fickorna fulla. Tillbaks till stan. Köp & sälj. *Var god repetera*. Nåväl, det är ju i alla fall inte fult eller tråkigt… Fast inte speciellt kul eller snyggt heller. Jag skulle kunna tänka mig att spelet förmodligen fyller sitt syfte mer på en monoton arbetsplats av typen kontorslandskap då vilja till att arbeta inte infinnes. Lite den funktionen som Ms/Röj eller patiens har alltså. Därefter blir det klassikern Broken Sword 2 (som jag aldrig har klarat helt) i någon timme tills jag fastnar och sedan det charmiga indie-äventyret Samorost 2 (igen) och blir även där vansinnig då jag verkar ha glömt en stor del och vägrar kolla upp lösningar på nätet. Spelar även lite Risk 2 och får tokstryk av datorn och sen tror jag att jag somnade en timme.

Torsdag:
Börjar stundtals ha lite mindre ont och kan i perioder sitta upp vid min stationära dator med benet uppstagat av soffkuddar. Installerar ett gäng spel från Steam.
Jag börjar med det polskutvecklade The Witcher (baserat på Andrzej Sapkowski´s fantasyböcker) och upptäcker snabbt att allt inte står rätt till vad gäller de engelska röstskådespelarnas insatser och beslutar mig därför att köra spelet på polska med undertexter. Det hela låter oerhört mycket bättre och det är först då som jag  förstår hur trött jag egentligen är på det engelska språket. I övrigt verkar spelet faktiskt rätt hyggligt och hyfsat atmosfäriskt och känns inte alls lika generiskt och stereotypt som det faktiskt borde kännas. Spelar igenom den första timmens tutorials och ett antal quests efter det. Jag gillar det skarpt. Känns som att det ligger vissa fräscha ideér begravna här, men jag kan såklart ha fel än så länge.
Därefter blir det svenskutvecklade Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena från numera sorgligt insomnade Starbreeze studios. Spelet ifråga är egentligen två spel i ett och innehåller Escape från Butcher bay från 2004 med uppdaterad grafik och det nyare Assault on Dark Athena från 2007. Jag har under åren hört mycket god kritik angående dessa spel och berömmet visar sig vara välbefogat. Vin Diesel brummar fram såna där gutturala dräpande kommentarer som bara han kan och känslan av att spela en av hans filmer infinner sig på ett behagligt och långt ifrån krystat sätt. Riddick är precis så brutal som man kunde vänta sig och på något sätt är det riktigt mysigt att gå och bryta nacken av vakter, sticka in skruvmejslar i folks ögon och allmänt bara smyga runt i skuggorna och ge upphov till odödliga oneliners. Det är enligt mig här Riddick kommer till sin rätt, inte på bioduken. Mycket godkänt och kompetent.
Sedan blir det några timmar med Borderlands och jag lyckas hitta rätt hyggliga medspelare, förutom en dansk som vägrar stänga av sin mikrofon samt tv så vi andra blir tvungna att lyssna på dansk television i ca förtio minuter. ”Håll din keft” dök upp i chattloggen ca 10 ggr. Därefter häller jag i mig smärtstillande och retirerar till sängen och startar om Braid från början men upptäcker att jag kommer ihåg de flesta pusslen och byter kort därefter till Broken Sword 2.

Fredag:
Jag har fortfarande rätt ont och det hela blir inte mycket bättre av att jag hittills bara sovit totalt 7 timmar sammanlagt denna vecka. Mitt allmänna tillstånd och verklighetsuppfattning börjar minst sagt bli grumlig och naggad i kanterna och jag upptäcker mig själv med att ”lagga” när jag gör enklare saker i lägenheten (gå på muggen, äta knäckebröd etc). Jag skriver en mental komihåglapp till mig själv om att ”chilla” ner med de morfinbaserade smärtstillande. Nå väl… Ger mig på Farcry 2 och det hela ser mycket lovande ut. Grafiken är superb och den afrikanska miljöskildringen känns otroligt välgjord komplett med zebror och djungel. Eftersom ”jag är så jävla tuff” så kör jag ju självklart på den hårdaste svårighetsgraden, detta får jag dock bittert äta upp då jag i mitt morfinbaserade och uttröttade tillstånd visar mig helt sakna reflexer och blir konstant ihjälskjuten stup i kvarten (varannan minut) av i princip alla jag träffar på, och om jag inte lyckas få en kula mellan ögonen så svimmar jag dessutom av malaria. Konstaterar ett bittert ”jag tar nog det där någon annan gång” och byter till ett spel som förmodligen är mer i mitt tempo;Rymdsimulatorn X3: The Reunion. Att sväva i rymden lite planlöst har alltid tilltalat mig på något sätt. Detta har inget att göra med Thomas Di Leva utan känns bara allmänt spännande och talar till barnsliga drömmar om att utforska nya världar och känslan av att världen är oändlig och likaså ett mysterium. Ett av mina favoritspel i genren är och kommer alltid vara det enorma Star Control 2 (1992) där man bekantade sig med utomjordingar, upptäckte nya planeter och solsystem, samlade naturresurser som man handlade med på olika planeter och handelsstationer och eventuellt hade en och en annan shootout med sina uppgraderade och pimpade rymdskepp (Star Control 2 finns f.ö. att ladda ner gratis nu). Skitsamma, åter till X3: The Reunion. Kontrollerna funkar inte. Ingen lösning finns på mitt problem på något forum någonstans på hela nätet ens efter ett stort antal googlingar och felsökningar. Installerar om det och testar ett tiotal möjliga lösningar. Det funkar inte. Nada. Ingen rymd för mig. Spelar The Witcher och Borderlands tills jag får besök framåt kvällen som stannar kvar över natten.

Lördag
Har fortfarande sällskap och tittar förundrat på medans hon frenetiskt och envetet städar hela min lägenhet samt diskar och putsar fönster trots att hon inte ens blivit tillfrågad.
-Jag gör det för att jag tycker det är kul! säger hon glatt.
I svår chock och med utmanad verklighetsuppfattning sätter jag mig vid datorn när hon har begett sig. Dagens spel blir:
The Witcher som fortfarande faktiskt är rätt hyggligt.
Cronicles of Riddick: Assault on Dark Athena som även det håller hög fana ju längre in i det man kommer. I Borderlands ger jag mig på det nya DLC-paketet ”The Zombie Island of Doctor Ned” där de flörtar med Left 4 Dead på sitt eget vis. Europa Universalis 3 Dansken ska bort från jordens Y-y-y-ta men de svekfulla norrbaggarna insisterar på att göra uppror hela jäkla tiden vilket är ett extremt störande moment.  Lite Team Fortress 2 då det för tillfället råder krig mellan Demomen och Soldiers. Saknar dock fortfarande reflexer på grund av tunga smärtstillande mediciner.
Framåt kvällen gör det för ont i benet för att sitta upp och jag blir sängliggandes och passar på att spela klart Sam & Max-episoden ”The night of the raving dead” som jag påbörjat vid tidigare tillfälle.

Possibly related posts: (automatically generated)

Game & Watch

Posted by RLS | Konsol & Dataspel, Åttiotalism | torsdag 6 maj 2010 0:01

Game & Watch var en gång i tiden något ut av det tuffaste man kunde ha. Själv hade jag Mario, Ice Hockey (för 2!! spelare) och sen stal jag Snoopy Tennis från en *kille i klassen jag ogillade men det hör inte hit.

På ”Handheld remakes” är det i alla fall något ”bokstavsbarn” med på tok för mycket fritid som har gjort ”remakes” av dina favoriter DU hade när DU var liten.
Eftersom DU antagligen var så korkad att du sålde dina Game & Watch-spel på loppis och aldrig kommer ha/få råd att köpa de åter (då de ibland  kostar ett flertal tusenlappar på t ex Ebay) så finns här en chans att få njuta av mästerverken (Om än bara för en kort stund tills man inser vilket jävla skräp det egentligen var). Döda dina älsklingar!

Länk till Handheld remakes >>

*och sen stal jag Snoopy Tennis från en kille i klassen jag ogillade men det hör inte hit.
Denna kille är även känd för att vilt hugga JSS med en blyertspenna i bröstet när denne var fasthållen av lärare. Jag (RLS), är även känd för att råkat ”ha av” dennes öra som denne då fick ta med till sjukhuset och sy fast igen. Det gick vilt till i grundskolan. Detta beror säkert på det ultrarealistiska videovåld vi blev utsatta för i form av exempelvis apor som kastar tunnor på rörmokare. Ett fall för hem och skola?

Possibly related posts: (automatically generated)

The Secret of Monkey Island: Special Edition

Posted by RLS | Konsol & Dataspel | fredag 23 april 2010 4:11

The Secret of Monkey Island: Special Edition (PC)

Den som aldrig spelade The Secret of Monkey island när det begav sig (1990) är förmodligen inte en komplett människa idag. Denna frustrerande kulturskatt var länge djupt rotad i mångas barndomsminnen och i princip alla som kommer ihåg det minns det med värme och kärlek. Detta trots att problemen var nästintill sadistiska och problemen ibland kunde upphöja definitionen ”ologisk” till en icke tidigare skådad nivå.


Denna typ av så kallade problemlösningsbaserad äventyrsspel hade sin storhetstid mellan 1987 (då spelet Maniac Mansion kom) och 1998 (Grim Fandango kom att bli det sista) för att därefter nästintill helt försvinna från spelmarknaden. Nu när åttiotalisterna väl har växt upp och det har börjat anses mer socialt accepterat att spela spel har en uppsjö av återutgivningar, remakes och dylikt har marknaden dock börjat blomstra igen med bland annat begåvade studior som Telltale Games som skapar nya spel av typen, dock ofta i kortare episodinriktade format (Sam & Max, Tales of Monkey island, Strong Bad, Wallace & Gromit, Bone m.m.).


När det gäller just The Secret of Monkey island: Special Edition (2009) så är det en komplett remake med ny handritad grafik i hd, röstskådespel,  fullt orkestrerad musik och justeringar av gränssnittet samt ett nytt ”hint”-system. Första tanken som for igenom mitt huvud när jag hörde om det var att om någonting är dött och begravet ska man inte gräva upp det och återuppliva det. Det har ofta en tendens att lukta en smula illa.
Jag blev dock glatt överraskad när jag fick chans att spela det. Det märks att de som varit inblandade i projektet brydde sig om originalet och har i princip bara gjort de justeringar som kan gagna det. Att äntligen få röstskådespel till replikerna blev faktiskt även det riktigt bra. Det låter precis som man föreställde sig att det skulle göra på den gamla goda tiden. Deras nytolkning av grafiken är smart och innovativ.


Man kommer ju gärna ihåg saker från förr på sättet det kändes när det begav sig och att återvända och upptäcka vilken föråldrad skröplig dynga det var kan ofta vara i form av en plågsam chock. Summan av kardemumman är i alla fall att det är precis så här man ska göra remakes. Det känns precis som om man spelar originalet fast man slipper den sura eftersmaken av föråldrad, pixelerad grafik och blippbloppigt midi-ljud. Det enda jag skulle kunna invända mot är dock att det ”förbättrade” gränssnittet inte var speciellt förbättrat utan en aning tvärtom, men det är ingen större skillnad. Det är en sann glädje att få återvända till Monkey Island i denna lysande tappning, vid det här laget har man ändå glömt bort lösningarna på hälften av problemen. För er som aldrig spelat det: -Köp köp köp!!!

Slutsats: Monkey island lever igen.

Possibly related posts: (automatically generated)

Outcast (PC)

Posted by RLS | Konsol & Dataspel | onsdag 21 april 2010 4:47

Det hela rör sig alltså om action/äventyrs-hybriden Outcast från 1999.

Du spelar rollen som den stereotype actionhjältesoldaten Cutter Slade som åker till en paralelldimension med ett gäng forskare för att rädda världen på typiskt Stargate-manér. Banal och föga originell historia hindrar dock inte detta spel från att faktiskt vara unikt på många sätt. Nu går resan till andra dimensionen såklart inte helt smärtfritt och Cutter tappar bort forskarna och vaknar själv upp i en liten by med märkliga infödingar som har fått för sig att han är deras frälsare (Ulukai). Efter lite om och men får han tillbaka en del av sina saker och ger sig då ut i världen (Adelpha) på jakt efter forskarna. De smått förtryckta infödingarna han möter välkomnar honom för det mesta och är allmänt hjälpsamma. Däremot är diktatorn Fae Rhan’s soldater raka motsatsen och du märker snart att storyn kommer att innefatta honom mer och mer allt eftersom tiden går.
Adelpha är en övärld som huserar vilt skilda miljöer och en massa otyg men framför allt en stor känsla av närvaro. Allt från miljöer till lokalbefolkning till arkitektur är mycket kärleksfullt porträtterat och man märker att de som designade (Infogrames) allting verkligen var inspirerade på riktigt. Den artificiella intelligensen betraktades som revolutionerade då det begav sig och fungerar fortfarande i viss mån. Musiken fungerar utmärkt och är utförd av en riktig symfoniorkester vilket även det var ovanligt på den tiden.

Spelet är fyllt med en massa pussel och man kan få diverse uppdrag av lokalbefolkningen av typen: döda insekterna som äter upp grödorna, samla ditt och datt, lär dig rida på något märkligt djur samt allvarligare göromål. Man kan i stort sett även spela spelet i sin egen takt och göra vad man känner för i stort sett vilken ordning man vill. Grafiken har självklart åldrats men i och med att den ofta smarta miljödesignen och att den alltid håller klara färger fungerar den fortfarande. Någonting som det däremot står lite värre till med är spelkontrollen. Cutter rör sig tyvärr som ett kylskåp i sjätte månaden och att lära sig kontrollera honom och spelets alla märkvärdiga samt ologiskt placerade kommandon tar nog förmodligen upp nästan en timma (Det går inte att ändra kontrollerna).
Trots allt är det hela ett gediget hantverk och håller även i dag (bortsett från kontrollerna) och bör räknas till ett av de mer minnesvärda titlarna i dataspelens historia. Rekommenderas varmt. En riktig klassiker. Spelas fördelaktigt med en kopp ört-te och ”mysigt” humör.

Betyg då det begav sig: 9 av 10

Betyg nu: 7 av 10 (p.g.a. kontrollen)

Possibly related posts: (automatically generated)

Wolfenstein 3D (PC)

Posted by RLS | Konsol & Dataspel | söndag 4 april 2010 4:08

Wolfenstein 3D släpptes 1992 och blev genombrottet för ”FörstaPersonsSkjuta-genren” kallad FPS.

Storyn baserar sig på att du är i en bunker eller (liknande) med en hel drös nazister och hundar. Du är alltså inte nazist* och måste därför skjuta på de med en hel massa olika vapen på grund av att du inte delar deras politiska uppfattning. Hundarna skjuter man bara för att de är hundar (Detta ledde även till en omfattande debatt om våld i videospel, inte att man sköt människor) . Slutbossen är Adolf Hitler iklädd en bizarr kaftan, fast i uppföljaren ”Wolf 3D: Spear of Destiny har han en typisk japansk-mecha-suit-armor-grunka på sig .

I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg hur det kändes att spela det då det begav sig men det måste ha varit betdligt bättre än känslan som infinner sig idag. Adjektiv som kan användas är: pixelerat, monotont, meningslöst, fult.

På den tiden var det något av det ballaste man sett. Idag undrar man över hur man kunde spendera åtskilliga timmar på att spela sådan total dynga.

*Nazister som fiender i spel blev sedan ersatta med folk från Irak och sedan zombies.

Betyg då det begav sig: 10 av 10

Betyg nu: 2 av 10

Metro 2033 (PC)

Posted by RLS | Konsol & Dataspel | söndag 21 mars 2010 16:14

Ibland är det förbannat irriterande att jag inte kan ett ord ryska då jag ofta uppskattar ryska spel. Dessa brukar dessutom ha otroligt undermåliga engelska översättningar samt genomusla röstskådespelare. Så är dock inte fallet i Metro 2033 utan det levererar en rätt hygglig insats på den fronten för ovanlighetens skull.

Metro 2033 är baserat på den bästsäljande boken Metro 2033 av Dmitry Glukhovsky. Jag kan dock erkänna att jag inte läst den än men den verkar ha en hyfsat mysig dystopisk ton på ett småtrevligt fulkulturellt vis.  Frågan är faktiskt om inte handlingen gör sig bättre som spel än som litteratur. I detta spel gjort av avhoppare från S.T.A.L.K.E.R.-spelen är nämligen handlingen den viktigaste ingrediensen.

Världen har gått åt helvete, bomber och skit., radioaktivitet, krig, eländes elände. Resterna av mänskligheten har sökt sin tillflykt under jord, just i detta fall i Moskvas tunnelbanenät. Varenda en av tunnelbanestationerna har förvandlats till olika nationer, vissa är neutrala, andra är religiösa, nazi-styrda eller kommunist-styrda m.m. I tunnlarna huserar råttor, mutanter, spöken och allmänt radioaktivt flum. För en skräckfilmsälskande, dystopi-nörd är detta scenario lika med julafton.
Om inte detta var nog så har det dessutom börjat dyka upp några underliga varelser som betraktas som ett ännu större hot.  Huvudpersonen Artyom (Man själv) ska alltså ta reda på mer om de, vad de vill och eventuellt hur man kan ha ihjäl de. Som ni säkert förstår så vinner handlingen inget Pulitzer-pris men fungerar alldeles utmärkt för just ett hyggligt spel.

Spelet är uppbyggt av kapitel i handlingen. Just hur man behandlar situationerna man står inför är helt upp till en själv. Du kan smyga, sno saker, kasta dynamit, köra tåg, dricka hembränt, skjuta fälthaubits, snacka med folk, ha sönder grejor. Variationen är utmärkt, likaså tempot och stämningen som kan pendla mellan hektiskt och panikartat till lugnt och kontemplerande för att sedan bygga upp en krypande känsla som en hygglig skräckfilm och därefter få dig att tända alla lampor i ditt rum. Det blir helt enkelt aldrig för mycket av något innan man ställs inför något helt nytt.

Ett hyggligt spel är också precis vad Metro 2003 är. Stämningsfullt, jävligt snyggt, varierat, skrämmande och engagerande. Det finns dock några brister, till exempel att vissa fiender har samma ungefärliga IQ-kvot som ett päron och att några texturer är mindre skarpa men detta kan man dock ha överseende med då helheten fortfarande är mycket väl genomförd. Det är nog faktiskt något av det bästa jag spelat på mycket mycket mycket länge.
…Och man får ha gasmask på sig.

Betyg:
8,9  Balalaikor av 10 Balalaikor

Trailer:

Recension:

Nätbaserat åttiotalistskräp

Posted by RLS | Konsol & Dataspel, Åttiotalism | lördag 20 mars 2010 20:33
  • Om man alltid har haft ett genuint filmintresse plus även utbildat sig till filmskapare och drömmer om att lyckas men faktiskt visar sig vara sämre än Ed Wood. Vad gör man då? Svaret är enkelt. Man recenserar gamla dåliga nintendospel på Youtube

”The Angry Video Game Nerd” aka James Rolfe har gjort avsnitt sedan 2004 där han brutalt sågar de sämsta spelen från 80-talet med bajs, splatter, våld och allmänt plump humor. Nörden har snabbt uppnått enorm kultstatus, så till den milda grad att folk till och med försökt kopiera hans koncept (Angry video game fag m.m.). Uppmärksamheten han har fått används i stort sett för att göra reklam för sina Troma-inspirerade konstkortfilmer. Nu går det f.ö. även att köpa hans recensioner på dvd samt AVGN-kepsar och tröjor.
Rekommenderas varmt till folk med usel humor och hög nördfaktor (Jag gillar det).

James Rolfe /Angry Video Game Nerd
Hemsida: Cinemassacre.com >>
Youtube: Jamesnintendonerd >>

Recension på Bugs Bunny till NES:

Recension på Spiderman till olika konsoler:

The anger begins:

  • Vad skulle DU göra om du var deppig, söp dig full och masturberade åt fairyn i The legend of Zelda till Nes för att sedan upptäcka att du på ett mystiskt sätt teleporterats in i själva spelet?

Ja… Jag måste nog erkänna att tanken aldrig slagit mig… Någonsin…

Däremot så verkar det som att Sandeep Parikh & Tony Janning har funderat åtskilligt på det. Så mycket så att de till och med kände sig nödgade att göra en TV-serie som nu är inne på andra säsongen. Åttiotalister är skumma.

Hemsida: The legend of Neil >>

  • Om man gör s.k. bitpop i 8 bitar så räcker det ju inte med bara musiken, man måste ju ha en häftig musikvideo också.
    Det tyckte tydligen gruppen ”Rymdreglage” som spenderade ungefär ettusenfemhundra timmar på att bygga lego och för varje ny bit ta en bild med stillbildskamera. Det här är resultatet (Och även en bekräftelse på att nästan alla åttiotalister lider av någon slags bokstavsdiagnos):

Rymdreglage: 8-bit trip

Possibly related posts: (automatically generated)

Historielektion & Piratfrågan

Posted by RLS | Konsol & Dataspel, Åttiotalism | torsdag 11 mars 2010 0:01

Nu ska vi härmed återgå till en tid då folk lyssnade på radio, internet inte fanns i hushållen, när mobiltelefoner vägde runt 3 kg och axelrem medföljde, när en stor del av sveriges befolkning bara hade tv-kanalerna 1:an, 2:an (och lite senare 4:an) och finsk-tv och spelutvecklare utvecklade spel utan att tjäna pengar på det utan istället för att de helt enkelt tyckte det var kul.

Jag tror det hela började med att min far hade tagit hem några spel de fritt spridde och piratkopierade på redaktionen han jobbade på. Detta var väl i princip runt 1985-86 och ännu inte belagt med dödstraff. Hemma hade vi en 2/86:a med svartvit skärm och även kapabel att visa gråskalor samt ljud i form av ”Pc Speaker”. Några av spelen var Space Invaders, Pac-man, Sopwith, Stugan, Castle, och något märkligt spel där man skulle fånga bebisar som trillade ner från en brinnande byggnad. Just Castle var ett väldigt primitivt äventyrsspel där grafik bestog av ascii-tecken, du själv var till exempel ett ”§” som skulle akta sig för ormar som var ”&” och troll som var ”Q”. Man kunde även hitta föremål som svärd (”T”) och harpor (”D”), om man dessutom använde dessa föremål med textkommandon som ”use harp” och ”attack ogre” vid rätt tillfälle kunde man dessutom komma vidare i spelet. Min stackars far blev tvingad att skriva en komplett lista på alla engelska verb han kunde till mig, vilket efter ett tag slutade med att han gav upp och köpte mig en svensk-engelsk ordbok till mig vid 6 års ålder. Jag klarade det dock aldrig ändå. En annan sak han för övrigt vid ett tillfälle kom hem med var en mus och ett ytterst primitivt ritprogram (mer primitivt än ms-paint) med 16 gråskalor vilket jag desperat satt och kämpade med men det är i stort sett ovidkommande i den här artikeln.

Efter några år uppgraderades i alla fall hushållets data till en 4/86:a med färgskärm och Sound Blaster-ljudkort. Då började dataintresset på allvar. Man såg ständigt mig eller någon av mina vänner i kvarteret springandes med målmedveten blick någonstans med ett trettiotal disketter i en påse för att ”byta” spel. Anti-Piratbyrån skulle ha sett oss. Det hela påminde faktiskt en aning om Crack-handeln i ett Baltimore-ghetto. Folk kunde upphetsat viska till varandra att de visste om en bra källa till schyssta spel. Normalt sett var det alltså någon som hade ett modem och en internetuppkoppling och satt och tankade hem från någon BBS. Spel jag varmt vill minnas vid den tiden var Leisure suit Larry, Wolfenstein 3d, Commander Keen, Jazz Jackrabbit, Big red racing, Little big Adventure, Gabriel Knight, Kings Quest, Maniac Mansion, Ultimate Domain, Jetpak, Dune, C&C, Ultima Underworld och självklart Doom, som chockade mig så till den milda grad med sin ”ultrarealistiska” grafik och spelkänsla att jag var tvungen att spela det en hel dag hos en kompis (Jag vägrade helt enkelt gå) för att sedan springa hem till min far och högljutt deklarera att jag hade spelat ett spel som var ”precis som på riktigt”.

Så småningom blev jag även en sann konnässör och kunde förklara för alla som var beredda att lyssna med tekniskt avancerade termer varför jag gillade ett spel och även motsatsen. Jag fastnade för äventyrsspelens logiska, och ofta totalt ologiska samt långsökta problem. Begravde mig i hardcorerollspel som Might & magic, Wizardry, Ultima och Masters of magic. Blev ”kung” på fightingspel, sportspel och action. Sedan hände något i takt med att grafik och ljud i spel blev allt mer avancerat och spelen över huvud taget allt mer påkostade … Runt år 2003-05 så svalnade mitt intresse. Jag vägrade i stort sett bry mig om pc-spel och konsoler. Jag började passionerat att hata konsoler som Nintendo Wii, PS3, XB360 samt deras spel. Jag vet att jag inte är ensam i detta och att många med mig tittar varmt på spelen från förr, antingen med nostalgi i kroppen eller av andra anledningar. Har vi tappat barnasinnet eller är t ex titlar som Bioshock, Wii Fit, Mass Effect, Killzone, Guitar Hero, och Gears of War faktiskt rent ut sagt opersonlig dynga skapat för att generera profit för multinationella datapelsimperium? En annan anledning kan vara att allting i spel nu för tiden är så konkret och pekpinne-hjälpsamt att vi inte längre behöver använda oss av fantasin för att få ett ”Q” att bli ett fasanfullt troll eller tänka på samma abstrakta sätt som utvecklarna för att lösa problemen.  Spel förr skapade helt enkelt mer kreativt tänkande individer, vilket jag bara kan se som positivt. Så frågan återstår: Är det kanske nu vi borde piratkopiera som mest?

Och så det obligatoriska konstaterandet som ni alla har väntat på:
Det var nog bättre förr…

P.S. Med risk för att kissa i egen trappuppgång så är jag dock nog tvungen att erkänna att jag idag faktiskt spelar och gillar VISSA nyare mer påkostade spel såsom Team Fortress 2, S.T.A.L.K.E.R., Fallout 3 (Blev dock lite besviken när jag klarade det på mindre än en vecka) samt de nya Sam & Max-spelen. Dessutom är det väldigt trevligt att indie-scenen på senare tid har växt sig så pass stark med bra spel som Braid, World of Goo, The Path, Crayon Physics, Darwinia m.m. Där har vi i alla fall kreativ utveckling.  Sådärja, nu har jag dissat både mainstream, casualspel och hyllat independentscenen. Det blir nog inte mer p.k.-nördigt än så? Tack och ajö.

Possibly related posts: (automatically generated)

Åtta bitars kunskap

Posted by RLS | Analyser, Konsol & Dataspel, Åttiotalism | måndag 1 mars 2010 0:01

”Otroligt jävla oumbärlig kunskap som härstammar från 8 bitar”

gameover

Ang. Nintendo Entertainment system, Sega Master System m.m och vilken världsuppfattning den gav åttiotalisterna.

Eftersom vi åttiotalister har växt upp med och blivit formade av åttabitarskulturen kan det vara bra att ibland ta sig en stilla funderare och begrunda vad det var vi egentligen lärde oss då, när vi var som mest formbara och oskyldiga. Faktum är ju också att man lär sig mest när man har kul så dessa fakta är nog betydligt mer djupt rotade än andra fakta man lärde sig i skolan, som när till exempel slaget vid Lutzen utspelade sig eller vilken kung det egentligen var som blev ”fraggad” på en maskeradbal av någon typ som hette Anckarström  (Märklig stavning f.ö.). Nåväl, detta är lite samlad kunskap vi som spelade flitigt besitter…

(Konstaterat av RLS & JSS)

Vi vet nämligen med allra största säkerhet att:

- Om man ska slå ihjäl någon men saknar lämpligt tillhygge kan man i princip alltid hoppa på denne från en högre höjd. (Massa plattformspel)

- Man blir inte hög av att ta svamp, man blir högre. (Super Mario Bros)

- Välj aldrig tidningsbud som yrke. (Paperboy)

- Man kan gå på regnbågar och hoppa på bubblor och fortfarande vara heterosexuell. (Bubble Bobble & Rainbow Island)

- Om man matar paddor med godis kan man klä sig i deras skinn.  (Little Nemo: the Dream Master)

- Det är fysiskt omöjligt att hoppa i trappor (Castlevania)

- Flaskor med rödtjut är hälsodryck. (Massvis med spel)

- Om du ser vandrande äggplantor med mantel betyder det att du har problem. (Kid Icarus)

- Kvinnliga interplanetära prisjägare bär strandbikini. (Metroid)

- Du kan blåsa upp folk du inte tycker om tills de sprängs enbart med hjälp av en cykelpump. (Dig Dug)

- Pistolkulor biter inte på hundar. (Duck Hunt)

- Om man slår ihjäl folk får man nästan alltid pengar. (The Legend of Zelda)

- Med en schysst käpp kan man bli miljonär. (Ducktales)

- Studsande tomater är inte bra för hälsan. (Gremlins 2)

- Tvåsamhet leder nästan alltid till en för tidig död. (Chip & Dale m.fl.)

- Vanlig klädsel för isbjörnar är rosa badbyxor och solbrillor. (Ice Climber)

- Odödlighet kan diskuteras, men man kan i alla fall återfödas flera gånger (beroende på hur många svampar man fångat) på samma plats som man dog på. Och tar de eventuellt slut så finns alltid möjligheten att välja ”continue” några gånger innan det är dags att möta sin skapare för evigt (i stort sett alla spel)

- Om man blir påsprungen av läbbiga monster så tenderar dem att i första hand slita av en kläderna, inte döda en (Ghost n´Goblins)

- Såpbubblor är ypperligt lämpliga att infånga eventuella opponenter i (Bubble Bobble)

- Har du väl lyckats ta dig förbi chefen (Koopa) så kommer han inte vända sig om utan du kan i lugn och ro sänka fanskapet (Super Mario)

- Tvättbjörnar KAN flyga (Super Mario Bros 3)

- Glöm Abel och Kain, brödramord ÄR legitimt och uppmuntras till och med (Mario Bros, Chip & Dale: Rescue Rangers mfl)

- Om du dödar eventuella fiender så är risken stor att de förvandlas till pengar eller magiska föremål. Försök döda alla du ser. (alla spel)

- Om du tar livet av ett slotts herre så förvandlas han inte bara till en fräsig trollstav, hans slott faller i bitar också (Super Mario bros 3)

- Krukväxter är inte ovanliga i naturen, och dem är alltid dödliga (Super Mario-serien)

- Du har alltid obegränsat med ammo till din pistol, i alla fall den pistol du började med (Metroid, Probotector, Sirius, Mega- Man m m)

- I slagsmål har din motståndare bara en taktik, och om du genomskådar den kommer han inte att ändra den. Slå på! (Punch-out mfl)

-Flaggstänger ger poäng. Massor med poäng. Trots att poängen inte fyller någon som helst funktion. Förutom fyrverkerier (Super Mario)

- Vatten dödar, snabbt och skoningslöst (ett flertal spel)

Possibly related posts: (automatically generated)

Rings of Power (MD/GEN)

Posted by RLS | Konsol & Dataspel | torsdag 18 februari 2010 0:01

Rings of Power (Genesis/Sega Mega Drive)

Rings_of_Power_GEN_ScreenShot1

Utvecklaren Naughty Dog är för tillfället en av de mest heta namnen inom dataspelskulturen just nu i och med jättesuccén Uncharted 2: Among Thieves, som rosats och hyllats av kritiker världen över samt även erhålligt ett flertal priser. Vad gemene man inte vet är att Naughty Dog har funnits ända sedan år 1986 och sedan dess lyckats skapa en del spel de förmodligen är en aning mindre stolta för. Ett av de spelen jag syftar på är det isometriska rollspelet Rings of Power (utgivet 1991) till Genesis/Sega Mega Drive. Det hela rör sig om en ung trollkarl vid namn Buc som på typiskt fantasymanér ska rädda världen typ, eller något och samla ihop 11 ringar av någon anledning som jag  för länge sedan förträngt. So far, so good… Detta spel plågar dock mig fortfarande i mina drömmar och har ställt till med en del tandagnisslan och ångest för alla som har råkat utsättas för det. Varför då då? undrar säkert ni oinsatta… Jo, det finns flera aktiva faktorer inblandade. Faktum är att jag tror inte någon har klarat det, någonsin (Har inte ens hittat någon när jag googlat).

Rings_of_Power_GEN_ScreenShot2

Som sagt så rör det sig om ett tidstypiskt, primitivt 16-bits (ser ut som 8-bit) rollspel, komplett med slumpstrider och tillhörande utforskande, dungeons, pussel, städer m.m. Dock så gick något snett vad gäller svårighetsgrad. Du kan till exempel börja spelet och efter en eller två sekunder kan en drake eller en extremt stark fiende ha slagit dig ända till ”game over-skärmen”. Detta upprepas gång på gång. Ibland dör du till och med utan att få en vettig förklaring på det hela. Dock kan det ibland gå kanske 5 minuter utan att du sett röken av en fiende bara för att därefter bli överrumplad av en veritabel armé. ”Game over-skärmen” är förmodligen något du kommer att tillbringa minst lika mycket tid med som resten av spelet. Vad jag menar med det här är att balanserad svårighet helt lyser med sin frånvaro. Detta gäller även spelets pussel och dungeons som både lyckas rubba allt vad logik heter och samtidigt även framstå som i princip omöjliga på grund av spelets otroligt sega spelkontroll. Det verkar faktiskt ibland som att även spelkontrollen är slumpgenererad då huvudpersonen ibland får för sig att stå still i flera sekunder bara för att därefter ta 15 steg till exempelvis vänster (Detta gäller även spelets menyer). Spelet rankas förmodligen minst ca 7-8 på topplistan över världens uslaste spelkontroller. Som ni förstår så ställer detta naturligtvis till med en hel del problem. Ett annat sådant är även att hitta rätt personer och information i städer och liknande. Ett otroligt stort antal NPC´s finns men väldigt få har något hjälpfullt eller vettigt att säga. De flesta häver mest ur sig skämt om folk i utvecklarteamet, citerar Black Sabbath-låten ”Paranoid” eller bara ren och skär rappakalja (”Roses are red, violets are blue”) så efter ett tag ger man upp hoppet om att någon faktiskt ska säga något matnyttigt av en slump och börjar systematiskt fråga ut varenda jävel tills fingrarna blöder. Totalt sett är det textboksdefinitionen av motsatsen till ”användarvänligt”.

rop-2

Jag drar mig faktiskt inte för att påstå att Rings of Power är ett resultat av en ohelig sexuell förbindelse mellan Satan och Dr. Mengele, och då är jag snäll. I övrigt är det ett bra spel om man finner njutning i att skära sig i armarna och deklarera inkomstskatt samtidigt som man dricker urin. Nu har jag i och för sig inte spelat spelet på många år och måste påpeka att det är så här jag kommer ihåg det, inte nödvändigtvis som det är.
I övrigt kan jag erkänna att jag bara fick tag i 9 ringar av 11…

Possibly related posts: (automatically generated)

Nästa sida »
soccerine Wordpress Theme