Det så kallade flowet har infunnit sig

Posted by KNV | KNV, Musik & Konserter | tisdag 24 augusti 2010 0:01

Punk, lagom (!) mycket öl och en ovanligt nöjd KNV. Vad har hänt?

Livet alltså… En enda stor hög med skit. Illaluktande, kladdigt och med färgtoner som för tankarna till 1940-talets Tyskland. Fördelaktligen upplevt ensam, sittandes ner i en för ändamålet anpassade fekalieinrättning, tummandes i en gammal sönderläst Galago eller liknande lektyr, vårdandes hemorrojderna. Vi tvångsmatas som bekant dagligen med skit, låter det passera hela systemet med strupe, magsäck, blodomlopp, njurar, lever, tarmar, för att slutligen spola ner avskrädet i det avlopp vi kallar samhället och låtsas som att det aldrig har existerat. Jävla skit-skit.

Men vänta nu, håll i hästarna och backa bandet! Jag var ju nästan glad ju…

Har ni någonsin stannat upp, stirrat ner i toastolen och verkligen betraktat resultatet av det oundvikliga? Mitt i högen av skit kan man ibland, likt majskorn, upptäcka små ljusglimtar i ett liv som då och då rinner på ganska så bra. Flowet. Da flow. Flytningarna. Flowet med stort F!

Men vadan denna plötsliga munterhet? Har jag plötsligt tröttnat på att vältra mig i självömkan och fiska sympatier från de stackare som råkat bli utsatta av min självcentrering? Kort sagt, ja.

Men flowet var det ja. Och punk. Och en och annan öl. Som av en händelse strax efterföljande KCB av saker som är bäst i världen. Punkkarnevalen gjorde i helgen sveriges alla crustnackar lyckligare än små barn på julafton, ett arrangemang som jag tyvärr var tvungen att avstå ifrån (jävla jobb). Trodde jag. Men vad kom emellan? Flowet for helvede! Jobbstart uppskjuten!

Detta besked ställde ju dock vissa saker på ända. Hur fan skulle jag ta mig ut på obygden 60 mil bort med ett varsel på mindre än ett halvt dygn?  Hur skulle jag betala för inträde? Ja hurfan tror ni? Flowet fixade in mig på en sista plats på bussresan som gud glömde (senare omdöpt till discharter, fan, inte ens punxen i göteborg kan undvika ordlekar…) som ordnade transport i stort sett dörr till dörr. Sweet ass motherfucker som fan ju! Biljett bytte jag till mig i utbyte mot kökstjänst hos folkkökens okrönte mästare Automat. Om möjligt ännu mer sweet ass, med undantag att jag högaktningsfullt härmed lovar att aldrig någonsin mer i mitt liv hacka en chili. Arbetsmoralen bidrog även med att min nuförtiden alltmer stegrande alkoholkonsumtion faktiskt fick hållas i schack en aning och spelningarna faktiskt både bevittnades, dokumenterades och blev ihågkomna. Med andra ord, första ölen dracks klockan åtta på kvällen istället för klockan åtta på morgonen. Bra skit, det där att inte vara aprak jämt. Men så kommer vi till det där med musiken då, vilket ändå är vad som används som ursäkt för att under några dagar vid liknande sammanhang dricka en himla massa sprit och undvika allt vad dusch och klädbyte heter…

Ja, det finns inte mycket att orda om. Fyhelvete vilken grym festival de lyckats ordna till. Vad de kan, punxsen. Jag är bara glad att de är anarkister och inte KDUare, för då hade tamejfan hela svenska folket närvarat vid gudstjänsten var-jävla-eviga söndag. Allt var asabra, det går inte att formulera det på annat sätt.

Banden får 100 kollektiva och välförtjänta nitar av 100 möjliga

Ödmjukt vill jag också be Extinction of Mankind om ursäkt för min sågning av deras framträdande på Punk Illegal, för det kan ha varit bästa spelningen på hela Punkkarnevalen. Eller om det var Wolfbrigade? Eller Misantropic? Eller Beyond Pink? Eller? Eller? Eller?

Det enda jag sörjer lite är att jag missade Desperat och var tvungen att höra dem på håll. Chili-jävlar…

Ja, det är väl bara att njuta av KNVs DIY-version av live-DVDn. För fler videos, gå för fan in och prenumerera på min eminenta tub-kanal så slipper ni missa de nyaste klippen av sveriges mest flowiga kameraman. http://www.youtube.com/user/dodskniven

Och ja, det var ett hot.

Possibly related posts: (automatically generated)

Bevara Sverige Svenskt

Posted by KNV | Analyser, KNV | torsdag 19 augusti 2010 0:01

Ja fyfan, om alla bara kunde hålla sig på sin plats, vilken fantastisk värld vi skulle kunna ha.

Vad är syftet med gränser, avspärrningar och murar? Att hålla folk borta, utanför, utestängda,  ja exakt så.

Varför? För att personerna innanför ska slippa umgås med människor med andra tankar, åsikter, kulturer, ja exakt så.

Vill jag umgås med oliktänkande, behöva utsättas för galna världsåskådningar, diskutera värdelös musik? Varför skulle jag vilja det?

Nej, riv inte murarna, bygg för helvete fler! Jag tar det som ett hån mot mitt intellekt att behöva dela med mig av min tid, mitt utrymme, de få infall av kreativitet jag kan uppleva, med någon som inte ser längre än vad deras ynkliga näsa  kan räcka.

Vad har jag gemensamt med 6 799 999 000 av de 6 800 000 000 människor som befolkar denna planet? Vad är det för några? Tycker jag ens om dem?

Det är liberaler, det är hippies, det är människor som lyssnar på kent och det är kreationister. Det är idioter i största allmänhet, det är sådana som tror på konsumtion, det är folk som slavar för att kunna upprätthålla konsumtionen, det är människor som tror att geografiskt ursprung på något sätt skulle sammanföra individer inom detsamma och det är spärrvakter.

Exakt vilket meningsfullt utbyte skulle jag kunna ha med dessa människor? Vad har vi gemensamt? Ingenting. Varför skulle jag vilja släppa dem in på livet? Varför ska jag behöva prata med någon som förnekar livets meningslöshet?

Låt murarna torna upp sig, låt dem resa sig så högt att all kontakt och möjlighet till kommunikation mellan två individer omöjliggörs, låt våra intellekt förbli obesudlade av andras menlösa pladder och egoistiska baktankar. Låt oss alla kunna bygga en totalt privat, isolerad sfär, där vi helt slipper bli influerade av de skrämmande och främmande tankar som orsakar konflikter och krig. Låt oss kunna känna oss trygga.

Det enda som är synd är bara att det är så fantastiskt roligt att irritera sin omgivning, en svår uppgift om man råkar vara muromgärdad. Nej, det blir nog ingen bra sverigedemokrat av mig trots allt, jag finner alltför stort nöje i att häckla alla som inte är och tycker som jag. Däremot, som punkare och anarkist, finns det ju bara en regel som slaviskt måste följas, och det är att alltid avsluta en rörig och poänglös utläggning med ett skitsystem-citat, så passande nog får det väl bli ”Maktens murar rasar”. Så att jag kan fortsätta plåga min omgivning vill säga.

Men vad har egentligen mainstream mot rödhåriga?

M.I.A, Born Free from ROMAIN-GAVRAS on Vimeo.

Possibly related posts: (automatically generated)

Med KNV på jobbet

Posted by KNV | Bildspecial, KNV | onsdag 18 augusti 2010 0:01

Ibland är det rätt glassigt att vara jag, speciellt när det leks UE på arbetstid.

Eller ja, klättra runt i tunnlar kanske inte är rutin, men nog bör man passa på när man får chansen. Trots att utgången för vadarstövlarnas bäst-före-datum bör ha varit någon gång innan kalla kriget, så går det att ha kul på jobbet.

Klagomål på bildkvalitén eller kass klippning hänvisas till Blitzenhumbla. Klagomål på val av musik belönas med kompanistryk.

Possibly related posts: (automatically generated)

Dagens ord. Vad är motsatsen till förälskelse?

Posted by KNV | KNV, Sagor & Poesi | onsdag 11 augusti 2010 21:19

Var finns Fredrik Lindström när man för en gångs skull behöver karln?

Föreställ dig detta scenario; du sitter och dricker en kaffe latte med dina vänner på något trendigt och barnvänligt café och diskuterar jeansmodeller, är ute och går med din systembolagskasse fylld av starköl x-strong, står och gnäller över ditt hjärndöda jobb eller vadhelst du nu kan relatera till, och detta vardagsmirakel, vi ändå måste få kalla det, sker, när du plötsligt träffar en människa du inte hatar. Och inte bara inte hatar, denna människa är så fantastisk att du inträder det psykostillstånd pöbeln gillar att kalla förälskelse. Detta tillstånd som får dig att helt irrationellt beundra allt vad denna människa gör, säger, inte säger, det pirrar i hela kroppen när ni råkar nudda varandra, du blir glad bara av att tänka på denne, allt, ja allt!, som den här människan någonsin har gjort är det bästa och smartaste du har hört. Detta upplever jag just nu – fast tvärtom.

Jag råkar för tillfället vara tvungen att stå ut med en människa vars enda mening (om ni ursäktar uttrycket) med livet måste vara att få varenda cell i hela KNVs kropp att vilja begå kollektivt självmord och att explodera i ren självbevarelsedrift.

Vi kan kalla henne för Kräktecken. Kräktecken skapar dessa helt irrationella känslor hos mig som är exakt motsatsen till de som drabbar en förälskad. Det finns många människor jag bara föraktar, hatar, stör mig på, önskar livet ur, ser ner på etcetera, men aldrig tidigare har det varit så påtagligt som nu.

Missförstå mig inte nu, men idioter finns det ju gott om. Kräktecken är knappt en idiot ens, trots det så väller känslan av fruktan och skam fram som en dusch av ångande galla så fort jag ser henne framför mig, hör hennes nervösa skratt. Hon skapar livsångest på ett sätt som jag inser är helt galet. Precis som en nyförälskad inte kan vara utan sin älskade kan jag inte komma långt bort nog från fröken Kräktecken. Allt hon säger, allt hon gör, alla hennes små egenskaper, får mig att vilja släppa allt och bara fly så långt jag bara kan, och hennes blotta närvaro får mig att helst av allt sätta en kula i först hennes, sedan min egna, tinning, bara för att få ett slut på lidandet. Som att av barmhärtighet ha ihjäl ett trafikskadat rådjur.

Post-förälskelsen, det vill säga kärlek, har ju en motsats i och med hatet. Men hatet har ju även det ett pre-stadie,  alltså det jag upplever nu. Så vad kallas egentligen det, perioden när avskyn för någon är så intensiv att den överskrider all vett och sans? Perioden innan det mer lättförståeliga hatet infinner sig? Ge mig ETT bra ord, och jag lovar på mina egna ofödda barn att aldrig någonsin använda uttrycket ”kärlek” igen.

Possibly related posts: (automatically generated)

Frihet alltså, frågan är om det är så jävla bra

Posted by KNV | Analyser, KNV | fredag 6 augusti 2010 0:53

Jaha, pest och pina, död och förintelse, satan i gatan, då var väl sommaren över nu då eller nåt. Min första längre ledighet på tre år ska välan sammanfattas på ett eller annat sätt. För jag vet hur intresserade ni egentligen är av att ta del av ännu ett meningslöst personligt skitinlägg med allas eran favorit-fjortis-emo KNV som avsändare. Men det gör inget för jag älskar er alla ändå.

Slå upp ordet ”Muntergök” i SAOL, och mitt ansikte kommer definitivt inte att dyka upp bredvid förklaringen. Med den inledningen kan jag ju säga att sommarens första sex veckor spenderades bakom neddragna persienner hatandes världen och alla som behagar bebo densamma (tyck synd om mig eller jag rispar armen (eller är det tvärtom?)!), med undantag för de två musikarrangemang som jag råkade bevista. Dock söp jag i stort sett bort bägge. Som sig bör.

Nå, bitterhet är ju även det en dygd och väg till salighet. Även om livet är ömsom piss, ömsom skit så kan man ju alltid tröttna på att leva upp till den stentuffa attityd en misantrop av rang bör bibehålla, men det går ju lyckligtvis att skapa oordning och sprida hat även bland folk. Det kanske till och med är effektivare.

Så vad hände då? Under en  kravallsemester till skåneland fick jag tillfället i akt att springa på en gammal hjälte, gryningspyromanen, samt uppleva den skånska snutens arbete på nära håll på avstånd. Jag missade en efterlängtad spelning som kompenserades med ett oräkneligt antal öl och fick stifta ytterligare bekantskap med snuten, den här gången en patrull från norrort. Jag flydde stan för lantlig idyll så ofta tillfälle gavs, konspirerade, drack folköl, luffade runt hufvudstadsområdet när inget annat stod till buds, jag..

badade noll gånger..

läste en bok..

tappade 7 kg kärlekshandtag..

fick solsting..

tömde Carmen på lättöl..

kokade egen folköl på Carmen..

spenderade två nätter i en bröllopssvit..

rökte alldeles för många cigaretter..

hånade hippies..

hatade allt vad har med prinsessor och bröllop att göra..

brände löjligt mycket stålars..

.. och mycket, mycket mer. Eller nja. Jag har troligtvis överdrivit redan nu…

Men nu kom jag nog bort från ämnet en smula. Frihet var det ja, och att det var dåligt. För satan i mig vad paj jag har blivit av att i min nyfunna totala frihet inte ha sovit mer än tre nätter i rad i samma tält, soffa, trasig våningssäng, parkbuskage eller vad det nu behagade bli. Nej, ge mig för i helvete ett totalitärt sverige, för jag har insett att människan inte är redo för att bli fri på riktigt. Arbete, späkning och kärnfamilj är vad som krävs om det ska bli någon jävla ordning på ens liv. Ja fyfan. Hota mig, piska mig, men be mig för allt i världen inte att ta ansvar över mig själv, för det innebär bara en jävla ryggvärk. Med andra ord, ett öde värre än döden.

Possibly related posts: (automatically generated)

En midsommarnattsdröm

Posted by KNV | KNV, Sagor & Poesi | lördag 26 juni 2010 0:01

Att det är midsommar är väl en av få saker som undgår svensken mindre än något annat, kungabröllop inberäknat. KNV tänkte därför ge en rapport om hur fenomenet firas i en infisen lägenhet på den blåsiga västkusten.

Även om jag gärna hade spenderat firandet av att mörkare tider nu randas i den stockholmska skärgårdens idyll, rusigt dansandes runt en lövbeklädd fruktbarhetssymbol med brunbrända ungmöer, så blev detta, av en och annan anledning, inte fallet.

Nej, jag är mer hardcore än så. Som en äkta misantrop kan människoföraktet ibland ta överhanden och umgänge, oavsett hur trevligt, kan kännas en aning obehagligt. Den här gången gick det dock lite överstyr, även med mina mått mätt, så med skamsen blick och hängande huvud kände jag  mig nödgad att söka viss form av stimulans, då ett systembolagsbesök också var lite over the top när det kom till spontan social fobi, genom att hoppas på att ett visst förbarmande över en ensam krake kunde fås i form av sedativa tabletter hos det lokala dårhuset.

Så slutet gott, allting gott. Efter några punkdrinkar folköl med stesolid kan jag snart, efter att ha raidat kyrkogården på jakt efter sju sorters blommor att lägga under kudden, somna lugnt och drömma om alla de stordåd jag ska genomföra imorgon, och förhoppningsvis också om den stora kärleken som väntar mig. Även denna saga fick ett lyckligt slut. Svenska traditioner när de är som bäst.

Heil Hägglund!

Possibly related posts: (automatically generated)

10 fucked up days

Posted by KNV | KNV | måndag 31 maj 2010 0:04

Visst är det märkligt hur man under hela sitt liv jobbar för att nå de mål man sätter upp för sig själv. Små eller större är skitsamma, på något jävla vänster så lyckas man alltid stöta på ett tillfälle när man tillfälligt fuckar ur och hela ens plan går åt helvete.

Jag ska inte ens börja dra upp alla de chanser och möjligheter som jag supit bort, fegat ur eller bara klantat sönder, för det hade blivit en avhandling som fått bibeln att se tunn ut. Inte heller ska jag börja böla över att livet känns orättvist, ty det är ju trots allt en förutsättning för livet själv, utan bara fascinerat göra det konstaterandet. Av årets 365 dagar räcker det med en enda dålig idé, en enda dålig dag, för att rasera allt som man har byggt upp. Ångestsmockan som träffar en i magen när insikten smält in (ej att förväxla med den mer diffusa vardagsångesten) är svår att jämföra med annat än känslan av att hoppa framför tåget i syfte att avsluta sitt eländiga liv bara för att upptäcka att man istället lyckats göra sig själv till en grönsak. Man ska inte ångra saker man har gjort, bara sakerna man aldrig gjorde lyder ju talesättet, men jag skulle snarare säga tvärtom.

Ptja, vad är upp med det ledsna ansiktet egentligen? Ingenting egentligen, återigen kan jag bara citera överstefilosof Homer Jay Simpson,

”Trying is the first step towards failure”

Med andra ord, du kommer aldrig lyckas ändå. Stanna upp, öppna ditt sinne, greppa ölkassen och slå dig ner på första bästa parkbänk, för vad jag tror var det senaste hela kommandot kunde komma överrens om var just att parkbänksfyllo, det är fan det enda riktiga livet. Och Kir är ju inte så jävla illa när allt kommer omkring.

Possibly related posts: (automatically generated)

Ett riktigt punkararsel

Posted by KNV | KNV | söndag 30 maj 2010 1:21

KNV har, i ren hippieanda, gjort en inre resa för att hitta sig själv. Resultatet blev föga förvånande.

Eller, egentligen var resan varken inre eller särskilt hippie, det var en ganska fysisk spårvagnresa till helvetet på jorden, A.K.A Nordstan, där han nu efter några år av antikonsumtionsprinciper återigen har blivit med kamera. Och så resultatet då? Ett ganska stiligt och välsvarvat (om jag får säga det själv) praktarsle är vad han kunde hitta.


Lita på att det ska dokumenteras orättvisor från och med nu, för det finns fan inget man skrattar så gott åt som sådana. Åderbråck på er!

Den riktiga vårjäveln

Posted by KNV | KNV | fredag 16 april 2010 0:01

Då RLS uppenbarligen har slagit i huvudet, med hänvisning till http://www.kommandot.se/wp/?p=5244, så ska jag härmed be att få ge en mer tillförlitlig statusuppdatering för årstidsväxlingen vi nu verkar uppleva.

Det första jag inser när jag släpar min arma kropp utanför min tillfälliga port är den slående stanken av skit. Inte bara upptinade hundskitar står för denna mindre angenäma upplevelse, utan även det faktum att stadens politiker i sin önskan att få fina blommande och gröna parker har bestämt att gödsla i hela jävla stan. Visserligen får det mina av sömnbrist grusiga ögon att för ett ögonblick öppnas en smula och en viss pigghet infinner sig, men denna lilla egenskap uppväger näppeligen att min värld nu luktar som en otvättad badrumsinrättning hos första bästa nerrökte reggaefantast.

Att värmen även får pöbeln att slänga av sig sina tjocka, arktiskt anpassade, kläder till förmån för tunna, fladdriga dito orsakar också att alla, även vi som ställer oss utanför, blir tvungna att uppleva människans parningsritualer på grund av ökade knull-hormon-nivåer. I sann könsnormativ anda springer små rosiga flickor omkring och fnittrar åt de brunstiga hanarnas bröl som ekar mellan uteserveringarna och parkerna. Det är ett oljud utan dess like och osmakligare än en hypotetisk älskogsakt med Maud och Hägglund samtidigt, vilket lämnar en känsla där döden skulle vara alltings befriare.

Alla, och nu menar jag verkligen alla, som av en eller annan anledning har nedsatt förmåga att ta sig fram på trottoarerna i normal hastighet i kombination med skrymmande tillbehör, barnvagn, tillhörande pensionerad partner eller dagisklass, tar över stadens gator på sätt som skulle göra vilket första-majtåg som helst grön av avundsjuka. Det är med andra ord omöjligt att röra sig på normalt sätt. Köerna på systembolaget växer till enorma proportioner då varje svenne ska ut och grilla och ”dricka en öl” i små pretentiösa grupper, jämför vems unge som har mest väldesignade kläder och lyssnar på Håkan Hellström.

Nej, jag hoppas att någon ultramilitant vegan ska inse att potatissallad innehåller majonnäs och preparera varenda en med råttgift nog att avrätta en hel familj med tillhörande hundäckel. Att ta långsamma kvällspromenader är inte att vara romantisk, det är att bevisa att förhållandet bara är en fasad under vilken en evighet av meningslös gemensam framtid döljer sig. Vad RLS hot anbelangar så vill jag bara påpeka att hat är en starkare känsla än kärlek, men jag hoppas att en knivfight kan undvikas och att snabbt tillfrisknande (eller uppvaknande ur en hemsk snefylla?) är att vänta snarare än att en uppgörelse ska behövas.

Och japp, jag har också sett en tussilago.

Possibly related posts: (automatically generated)

Herr Kniv och Herr Dödskniv på nya äventyr

Posted by KNV | KNV, Sagor & Poesi | onsdag 31 mars 2010 0:01

Det finns några dryga saker i livet, men det allra värsta jag kan komma på är när ens olika schizofrena personligheter helt plötsligt börjar hata varandra och gör allt för att förstöra för den andre.

Herr Kniv är en i grund och botten ganska snäll typ. Kanske inte alltid så glad och positiv, och kanske en aning destruktiv emellanåt, men i övrigt en relativt sympatisk människa. Herr Kniv har en ond tvillingbror, Herr Dödskniv, vem, som de som känner honom vet, brukar entra scenen i ungefär samma sekund de första dropparna öl möter Herr Knivs läppar. Av någon för mig okänd anledning så har dessa två blivit de bittraste fiender som helst av allt vill ha ihjäl den andre, en situation som är en smula mindre angenäm för eder ödmjuke underskrivne.

Nu är hela situationen tyvärr en aning mer komplex, ty både Herr Kniv och Herr Dödskniv är i sig schizofrena. Herr Kniv, den något mer rationelle, har på sina axlar, likt Pluto (ursäkta Disney-referensen) en liten blå vingbeklädd Pluto på den ena axeln och en röd liten hornbeklädd Pluto på andra. Som ni kanske vet så är det blåa Pluto som viskar i stora Plutos öra vad som är moraliskt riktigt att göra medan lilla röda Pluto i andra örat försöker få stora Pluto att begå massa dumheter. Ja, ni fattar poängen. Och Herr Dödskniv har då naturligtvis liknande röster i huvudet.

Då Herr Kniv alltså är det nyktra alias så känns det ju rimligt att tänka att han helt enkelt kunde hålla sig nykter och därmed slippa möta Herr Dödskniv. Ja, tänk om det vore så enkelt. Då de bägge är fullt och fast medvetna om varandras existens, en ovanlighet för en schizofren, så är de också brutalt medvetna om varandras mordförsök på varandra. Dessvärre har Herr Knivs röda Pluto en aning suicidala tendenser och vill gärna lura in honom i fördärvet. Så för att göra en lång historia kort så lyckas ibland röda Pluto övertala Herr Kniv till en fylla och förvandlingen är ett faktum.

Herr Dödskniv har, som sagt, också en blå Pluto. Ibland lyckas den övertala Herr Dödskniv till att göra en och annan trevlig sak som Herr Kniv kan njuta av nästa dag, men oftast så vinner Herr Dödsknivs röda Pluto. Då kan det bli mindre kul…

Herr Kniv vaknade upp en morgon för ett tag sen och trodde att han höll på att dö. Det var alltså ingen normal bakfylla, han var på allvar så dålig att han inte kunde resa sig på några dagar, det svartnade då och då, och en frossa utom denna världen gjorde honom till på köpet brutalt uttorkad då han inte kunde få i sig vare sig föda eller vätska. När det hela började släppa så pass att lite detektivarbete kunde genomföras så nystade till slut Herr Kniv ut vad Herr Dödskniv hade haft för sig. Aprak hade han kommit hem, bara för att tycka att det var en lämplig idé att kolla vad Herr Kniv skulle tycka om att avsluta kvällen med en okänt stark antabusgrogg kunde göra för honom.

Det är tamejfan drygt när ens ena sida hatar den andra.

Epilog. Herr Dödskniv fick utegångsförbud på obestämt tid. Dock så lyckades han bryta den så nu har kriget trappats upp ännu ett steg. Kapprustning inför vårens parkhäng måhända.

Possibly related posts: (automatically generated)

Nästa sida »
soccerine Wordpress Theme