Angående Malmö-incidenten och polisens roll i samhället

Har fascinerat noterat folks upprördheten över polisens agerande i Malmö. Många känner sig förstås kränkta och några har blivit skadade på riktigt. Man kan tycka vad man vill om den saken beroende på vilket perspektiv man anlägger. Polisen och dess anhängare anser att ett våldsamt upplopp stävjades, de flesta vars hjärta sitter lite längre till vänster och även de som har det i mitten anser att polisen attackerade en ”fredlig” motdemonstration och vissa drar det så långt att man hävdar att polisen hjälpte demonstranterna, dvs SVP som av motståndarna kallas nazister (ett epitet jag är benägen att hålla med om då deras ursäkt till partiprogram är nästan identiskt med NSDAPs från 1921).

Att grupperingar som dömts ut som rasistiska, fascistiska eller nazistiska oavsett vad de själva anser sig vara, i en stor del av den populistiskt lagda befolkningens ögon är lovligt byte kan man förvisso knappast förneka. Ordet ”Rasist” i Sverige 2014 äger samma brännmärkande konnotationer som populärkulturen gjort gällande att ”häxa” skulle ha gjort under den spanska inkvisitionens tid.
Man kan tycka vad man vill om den saken. Det får bli ämne för en annan krönika, och även det faktum att det är en stor skillnad på innebörden i begreppen rasism, fascism och nazism. Skillnader som är värda att redas ut. Något vi heller inte ska gå in på här och nu.

Nej, det som intresserar mig med Malmö-incidenten är förvåningen. Människor tycks vara uppenbart förvånade över att svenska polisen tar till så våldsamma metoder mot vad som uppfattas som ”fredliga” demonstranter.

De har uppenbarligen glömt bort incidenter som Ådalen 1931 eller Göteborg 2001.
Sanningen är att polisen i Malmö ”bara” gjort sitt jobb precis som de skall göra det. Nämligen att skydda staten med alla medel som finns till buds.
Nu kan det vara på sin plats att reda ut begreppet ”staten”. Staten är INTE dess medborgare, även om vissa romantiskt lagda demokrati-vurmare gärna skulle vilja göra gällande att så är fallet. Staten är en egen organism med en egen agenda och med en egen överlevnadsinstinkt. Denna kallas för ”raison d’etat”, på engelska ”national interest”, begreppet och teorin härrör redan från statskunskapens fader Niccolo Machiavelli (1469-1527). Det är väl också det här som i folkmun något ospecificerat betecknas som ”systemet”.
Statens medborgarna, alltså vi, är egentligen bara att ses som något sorts kvalster som i bästa fall lever i symbios med samhällskroppen, i värsta fall som parasiter som staten då anser sig tvungen att bekämpa. Med andra ord: samhället vill bara ha ”nyttiga idioter”, om vi trilskas förvandlas vi till parasiter som måste slås ned.
De flesta vänstergrupper hör till den kategorin i större grad än extremhögern. Anledningen till att det är så är helt enkelt att de vänsterorienterade idéerna, som exempelvis anti-rasistiska manifestationer/grupper, fått större genomslag i samhället än de (ännu) marginaliserade extremhögra, och därmed blivit maktfaktorer. De har alltså makt att sätta agenda och därmed ”hota” statens utveckling. Hos den bruna falangen är det bara Sverigedemokraterna som är i närheten av att kunna det, men där sköter både den tredje statsmakten samt övriga regeringspartier den ideologiska saneringen så gott de kan.

Hur ser då idealtillståndet för statens utveckling ut?

Det korta svaret är konvergens. Likriktning. Utan störningsmoment. Och givetvis ekonomiskt välstånd. Allt i syfte att fortsätta existera så länge som möjligt.
Det här skall inte förväxlas med välfärdssamhället. Det är ju inte för medborgarna staten söker välstånd. Medborgare skall finnas till för staten, inte tvärtom.
Ur statens perspektiv är det önskvärt att alla medborgare följsamt går i samma riktning för att tillsammans fylla statens kistor så att staten, inte dess medborgare eller eventuella etniska grupperingar, kan överleva på sikt. Eventuell välfärd för medborgare är snarare att betrakta som en bieffekt av detta. Mår vi någorlunda bra och arbetar är staten nöjd, mår vi dåligt och inte kan bära tillräckligt med guld till kistorna blir staten mindre nöjd.
Det ultimata samhället ur perspektivet ”raison d’etat” är en myrstack eller en bikupa.

 

Det är det här som polisen är satt att övervaka.
Glöm allt det där med demokrati och mänskliga rättigheter. Representativ demokrati innebär att vi som medborgare har rätten att deltaga i ett spektakel vart fjärde år som alltid syftar till samma sak: att ge oss bröd och skådespel så vi håller oss på mattan ett tag till medans ett antal så kallade ”politiska partier” fortsätter att fördela runt statliga resurser på, ett för STATEN, så ändamålsenligt sätt som möjligt. Begrepp som mänskliga rättigheter, demokrati och frihet är inget annat än valfläsk; små mutor och eftergifter för att förhindra revolt. Ty revolt är oekonomiskt. Och när eftergifter inte hjälper då är det brutal disciplin som gäller. Våldskapitalet får då tala. Och det är faktiskt det som är fascism i dess egentliga mening.

Livet i myrstacken har sin gilla gång och ve den som sätter sig upp emot dess system.

Då viner batonger och pistolkulor. Eller så blir man nedriden av hästar och överkörd av polisbilar.

Och glöm inte bort att riktig frihet kan ingen skänka eller sälja, den tar man. Nöj dig aldrig med mindre för då är du en myra.

 

//JSS – kackerlacka i myrstacken

This entry was posted in Angående... and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>