Rätten till den egna existensen och destruktionen av densamma – en dissektion av ett humanistiskt samhälle

Detta skulle kunna vara ett manifest. Om jag i egenskap av humanistisk refraktär nihilist skulle bry mig om sådana. Eftersom jag nu inte gör det så är detta snarare bara några sarkastiska tankar om det vi kallar samhälle och dess eventuella anspråk på att vara humanistiskt.

Den mest grundläggande delen av de så kallade mänskliga rättigheterna och som borde vara utgångspunkten för alla som gör anspråk på att kalla sig humanister, torde vara den oinskränkta rätten till den egna existensen. Det vill säga subjektets fullständiga rätt över sin egen kropp, sina egna tankar och handlingar. E contrario innebär detta att rätten slutar och skyldigheterna tar vid där en annan individs rätt börjar.

Jag menar att denna fundamentala rätt inte existerar i någon nation i världen, icke då heller i den vi lever och kallas medborgare i. Skyddsobjektet för det mesta av lagstiftning är i slutändan staten, inte individen. Själva det grundläggande syftet med lagstiftning är i första hand att konsolidera statsapparaten, det vill säga att herden med eljest sin stav för samman fåren i en bestämd riktning. Det så kallade raison d’État eller ”National interest”, och som saknar vettig översättning på svenska.

Statens raison d’État nummer ett är som hos alla organismer sin egen existens, vilket innebär att då det kommer till samhällets syn på individernas rättigheter måste intresset utgå från produktion. Ur samhällets syn måste varje individ kunna vara lönsam för samhället för att samhället skall kunna fortsätta existera, därför formuleras lagstiftning gällande enskildas existens med utgångspunkt i deras potentiella lönsamhet. Förlust måste minimeras. Av det skälet är det inte önskvärt att individen lider skador på sin person eller egendom då detta förhindrar hen från att uppfylla sin önskade produktionskvot, i form av arbete och konsumtion, eller gud förbjude blir en ”kostnad” för samhället.

Detta är alltså det grundläggande syftet till det liberala samhällets humanism. Den har föga med människokärlek, moral och etik att göra, även om dessa syften gärna används som svepskäl.

Men man ska kalla saker vid sitt rätta namn som Olof Palme sa. Och det hade han nog rätt i. Kommunikation är svår nog som den är med alla missförstånd som så lätt uppstår när vi svassar som katter kring gröt. Den humanism som präglar den liberala demokratiska ideologin är omsorg om samhället som aktör på marknaden och ingenting annat. I ett sant liberalt, det vill säga frihetligt, samhälle präglat av riktig humanism, det vill säga omsorg om individernas behov och viljor, så torde rätten till den egna existensen och även rätten till destruktion av den egna existensen, vara central.

Var och en skall ha rätt att göra precis vad fan hen vill så länge det inte kränker en annans rätt att göra precis vad fan hen vill…

 

Här följer ett antal punkter som bör prägla lagstiftningen och normbildningen i ett humanistiskt samhälle.

 

  • Våld. Individen skall vara skyddad från att utsättas för våld, fysiskt som psykiskt, från andra. Däremot skall oinskränkt rätt att utsätta sig själv för våld råda. Självmord är en rättighet lika mycket som mord inte är det.

 

  • Droger. Att döva, utvidga eller bara tillfredsställa sina egna synapser är självfallet upp till den enskilde att avgöra om hen vill. Att kriminalisera brukande och innehav för eget behov skapar bara mer kriminalitet. Det är bara då det även innebär ”kostnader för samhället”. Att hyckla genom att låta alkohol, den främsta katalysatorn till våldsbrott, vara tillåtet visar bara på absurditeten. Varför tillåta ett rent gift och sedan förbjuda centralstimulantia, är det månne rädslan för konkurrens mot det statliga monopolet som spökar? . Legalisering av droger innebär en fri och öppen konkurrens på drogmarknaden och därmed lägre priser samt möjlighet till produktinsyn och kvalitetskontroll. Precis som med alla andra varor på den ”fria” marknaden.

Att alkohol dessutom har betydligt större skadeverkningar på kroppen än opiater, THC eller andra narkotikaklassade preparat tillsammans vet varenda en med minsta insyn i medicin. Inte för att skadeverkan ska spela någon roll (se punkten ovan). Att bränna sin egen mäsk och odla sin egen hampa för att sedan dricka och röka torde vara en självklarhet i ett frihetligt samhälle. Eventuella brott som under rus begås mot andra individers existensrätt skall dock inte ses med blida ögon.

 

  • Sex. Det bör vara upp till den enskilde att själv välja med vem, vilka, hur och under vilka premisser, man idkar sexuellt umgänge. Det är verkligen ingen annans ensak om någon vill ha flera fruar/män, idkar frustande analsex med en pensionär eller tar betalt för en herdestund. Så länge alla inblandade frivilligt deltar. Heteronormativitet och idealet om den falska kärnfamiljen ligger som en blöt filt över de flesta människors begär. Gud kommer INTE dyka ned från ett moln med ljungande blixtar om du sodomiserar dig själv med en flaska, inte heller om du ingår månggifte, att det sistnämnda fortfarande är ett brott i Sverige är sanslöst och vittnar bara om statens kontrollbehov över sina invånare och autistiska behov av att inordna dem i likadana små enheter. Och slutligen: prostitution. Det går att komma åt människohandel på andra sätt än att förbjuda köp av sexuella tjänster, skärpt kopplerilagstiftning (återigen punkt ett) och ökade resurser på att komma till rätta med hallickar (detta torde även gälla arbetsgivare/slavdrivare inom andra sektorer, exempelvis landstinget). Att hävda alla människors rätt och sedan raljera över att vissa väljer att köpa sex (av andra som väljer att sälja) med bortförklaringar om moral och etik är inte bara inkonsekvent, det är rent äcklande hyckleri. Och den som försöker yla om att ”unga kvinnor säljer sig för att få råd med droger” ombeds vara tyst och ta en titt på punkt två.

 

  • Rock n´roll. Vi kan väl kalla det yttrandefrihet också. Att var och en skall äga rätt att tycka, säga och klä sig (eller inte klä sig) eller rent allmänt se ut, måste väl också vara självklart. Och här kommer några skyldigheter också: det torde vara förbjudet att kalla sig kränkt om det inte har rört sig om ett riktigt övergrepp (se punkt ett!). Vidare behöver man faktiskt inte offentligt vräka ur sig allt man tycker, det har liksom inte alltid relevans att vädra sitt eget oförstånd om man säger så. Och slutligen: man får faktiskt stå för det man säger, om man vräker ur sig något osedvanligt oförskämt till någon annan så har man kanske gjort sig förtjänt av en smäll på käften. Yttrandefrihet är inte rätten smäda andra men det är däremot rätten att replikera på oförskämdheter.

 

Våld, droger, sex och rock n´roll är allt ett humanistiskt samhälle behöver. Keep on rockin´in the free world som Neil Young skulle sagt.

//JSS

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>