Hasch, blåbär och försäkringspengar

“Ångest beror på att vi anar, sammankrupna på botten av oss själva,
hemska motiv som plötsligt kan släppa lös otillåtna handlingar” /Sartre

1.

Telefonens signal ekar i det nedsläkta radhuset. Det ringer ett tag innan man kan se en individ sakta resa sig ur soffan i vardagsrummet varpå denne griper efter telefonen på bordet. Mannen hade mörkt, kortklippt hår, bar mörka jeans och en rutig skjorta samt var väl runt förtioårsåldern. Han såg rätt bra ut, var välbyggd och man skulle kunna tro att han var betydligt yngre än han faktiskt var. Han förde telefonen till munnen och svarade med släpig röst:

-Hallå.
Hej Erik, det är Ernst.
-Jo, jag hör det.
-Stör jag?
-Nej, jag gör ingenting speciellt.
-Bra, har du ringt Fonus?
-Nej…
-Okej, då får väl jag göra det då. Har du åtminstone kollat efter gravsten?
-Nej.
-Nähä, Men vad ska det stå då? Älskad maka och älskad syster? Har du några ideer alls?
-Nej.
-Men något önskemål har du väl? Något kärleksfullt? Ni var ju ändå gifta i fem år.
-Jag kommer inte på något. Du kan nog det där bättre, du har ju känt henne hela livet. Jag är så dålig på sådant där…
-Jaha, men kan vi åtminstone bestämma prisklass och vad allt kan tänkas kosta.
-Jag har inga pengar alls. Att bo ensam i det här huset är jävligt dyrt.
-Jo det är ju klart. Men några ideer för begravningen måste du väl ha?
-Inte som jag kommer på.
-Har du gjort något alls de senaste veckorna?
-Nej. Jag var på puben i tisdags, men jag var tydligen inte välkommen.
-Åk ut till stugan och vila upp dig, du behöver nog det. Jag får väl ta hand om allt.
-Ja, kanske det. Tack.
-Hej…
-Hur är det med Uno förresten? Hur tar han det att hans moster är död?
-Du är full…
*klick*

Radhuset är nu åter helt tyst igen.

2.

Pappa hade blivit så konstig den senaste tiden. Han satt mest bara och muttrade vid telefonen och skrev olika ord på små lappar. Om han inte gjorde det så gick han ut till garaget för att “fixa med bilen”. Jag hade frågat vad det var för fel på den flera gånger men då muttrade pappa bara surt att “Sådant förstår du dig inte på så det är ingen idé att förklara det för dig”.
Idag hade pappa ringt till Erik, moster Evas man. Först hade han låtit snäll på rösten sedan lät han bara hård och kall. Jag kunde inte höra exakt vad han sa då han hade stängt dörren till sitt arbetsrum men en sak hörde jag klart och tydligt: Han hade sagt “åk ut och vila upp dig, du behöver nog det” men det lät som om han egentligen sa “jag ska döda dig”. Jag hade aldrig hört honom använda den tonen förut. Det skrämde mig och jag förstod inte vad det var som var fel. De brukade ju komma överens.
När han hade talat färdigt och kommit ut ur arbetsrummet hade jag frågat var moster Eva var någonstans (då jag inte hade pratat med eller sett henne på flera månader). Pappa hade sagt att hon var bortrest och tonen i hans röst gjorde att jag inte vågade fråga vart hon hade rest trots att jag var hemskt nyfiken.

Jag tyckte mycket om min moster och nu började jag hoppas på att hon hade presenter med sig när hon kom hem, det hade hon haft den gången hon varit i Egypten. Då fick jag en massa godis och en konstig kamel av olivträ som luktade jättegott.

Trött efter telefonsamtalet gick jag ut i garaget, satte jag mig ner på det dammiga golvet och stirrade stint på bilen, en röd Saab sportkombi. Den var nylackad, ren och såg välskött ut. Jag visste mycket väl att det inte var något fel på den men det var svårt att bli kvitt känslan av att det var något som inte var som det skulle. I vilket fall som helst var det svalt och skönt på garagegolvet. Det var alltid lättare att koppla av här ute än inne i huset. Jag kunde nästan övertyga mig själv om att jag gjorde någon nytta här, att jag hade en uppgift. Det var som sagt inget fel på bilen men allt blev lättare om jag inbillade mig att det var det.

Att prata med Erik hade varit ett rent helvete. Lyckligtvis hade jag inte sagt vad jag egentligen tyckte till honom; Att han var ett svin och att han bitvis bar skulden till att min syster nu var död. Den skiten hade inte ens kommit till sjukhemmet där hon låg. Istället hade han kommit dragandes med den mycket lama ursäkten “att han inte gillade sjukhus”. Visserligen kunde jag litegrann om Eriks historia och det måste väl sägas att han hade vissa bakomliggande skäl till sin sjukhusskräck. Dock tycktes det som att min systers hjärta brast när hon insåg att hennes make aldrig skulle dyka upp varpå hon började snabbt tyna bort tills hon en dag var helt borta. Jag undrade vad det är för sorts människa som inte besöker sin hustru när hon ligger på dödsbädden?

Istället för att läxa upp honom hade jag nu sagt att han borde åka ut till sin stuga i skärgården och vila upp sig, det behövde han nog. Jag hade även lovat att ta hand om bestyren och de skyhöga kostnaderna inför begravningen för att möjliggöra detta. Där gick hela semesterkassan. Jag var så förbannat snäll ibland. Plötsligt fick jag ett anfall av raseri och slog hårt till bilen med knytnäven medan jag utbrast
-Biljävel, vad är det för fel på dig?

Jag gläntade försiktigt på dörren till garaget och kikade in genom springan. Pappa satt på golvet helt stilla och andades tungt. I en plötslig rörelse slog han till sin fina röda bil och sa något argt till den sedan blev han helt tyst och stilla igen. Det tycktes passera en evighet tills han till slut fick syn på mig och utbrast med hög röst:
-Ut härifrån! Ser du inte att pappa fixar med bilen?

Förskräckt stängde jag dörren och småsprang till köket för att söka trygghet hos mamma. Pappa skrämde mig när han var på det där konstiga humöret.

Mamma satt i köket, läste tidningen och rökte en av sina äckliga cigaretter. Jag sprang fram till henne och frågade försiktigt varför pappa slår på sin bil och pratar med den. Hon suckade och förklarade trött att det inte är lätt att vara vuxen ibland och att jag borde vara barn ett tag till. Jag satte mig vid köksbordet och tittade på mamma medan jag begrundade den informationen hon hade gett mig. Plötsligt hördes en krasch och det började tjuta och tuta.

Nu såg jag att min sexårige son Uno stod och kikade på mig genom dörrspringan med ett vettskrämt ansiktsuttryck. Med ens kände jag skam och skuldkänslor över att han sett mig i en stund som denna. Jag ville förklara att “pappa är ledsen för att hans syster är död och arg på Erik” men det kom bara ut ett ilsket:
-Ut härifrån! Ser du inte att pappa fixar med bilen?

Jag konstaterade missmodigt att jag i nuläget var en riktigt usel pappa och även hur lik jag hade blivit min egen far. Nu såg jag också att slaget jag tilldelat bilen hade skapat en präktig buckla i plåten. Jag var verkligen min far upp i dagen. Hur skulle jag ha råd att fixa det här när jag precis hade blivit tvungen att lägga ut nära 30 000 kr på en begravning? En tanke dök upp; om jag fick det att se ut som om bilen hade blivit vandaliserad av ungdomar eller något liknande kanske jag möjligtvis kunde få försäkringen att täcka skadan. Självrisken var ju trots allt rätt låg. Jag gick bort till redskapsbänken och tog upp en kofot. Bilden av Erik dök upp för mitt inre.

Mamma och jag stod som paralyserade i dörren till garaget. Billarmets tjut var öronbedövande. Det var glas över hela golvet. Pappa stod och hoppade på bilen som förryckt medan han upprepade gånger slog den med en kofot. Han var illröd i ansiktet. Jag började nu förstå innebörden av vad mamma sagt och beslutade mig i den sekunden att vara barn ett bra tag till. Mamma säger bra saker ibland. Det var då hon sprang fram mot honom…

3.

Den orakade mannen sträckte sömnigt på sig, gick ut på altanen och tände en cigarett. Den lilla stugan hade förvisso vita knutar men var målad i en brandgul ton i övrigt. Detta skapade en stark kontrast mot det klarblåa havet som omgav den till nästan tre fjärdedelar. Varför den var målad i denna färg hade mannen inte en aning om trots att stugan tillhörde honom och hade så gjort sedan urminnes tider. Stugan hade målats om några gånger sedan dess men i samma färg. Det tycktes enklast så.

Han knäppte förstrött på den gamla radion som alltid stod på bordet året runt. På något konstigt sätt hade den överlevt i flera år trots att den borde ha blivit rejält fuktskadat vid det här laget. På radion var det Håkan Juholt som talade om skolsituationen i Stockholms förorter samt hur den kunde förbättras. Mannen konstaterade att Juholt kanske skulle börja med att besöka en förort (eller åtminstone googla på information om förorter) innan han yttrade sig. Han kom på sig själv med att sitta och reta upp sig varpå han föraktfullt stängde av radion. Nu hördes bara ljuden från havet.

Huset var belägen på en mycket liten ö vilket skapade intrycket av att huset var betydligt större än i verkligheten, särskilt när man såg den från havet. Ön ifråga var belägen en bra bit öster om Möja, precis där Stockholms skärgård slutade. Möja var också den enda form av samhälle i närheten, det tog dock sin lilla tid att ro hela vägen till affären i Långvik. Mannen hoppades innerligt att han hade mat så det räckte ett tag till. Han var inte helt bekväm med tanken på att besöka civilisationen än. Det kändes som att han precis hade lämnat den trots att han hade varit helt själv i två hela veckor.

Mannen hade mörkt, kortklippt hår, bar mörka jeans och en rutig skjorta samt var väl runt förtioårsåldern. Enligt andra såg han bra ut, var välbyggd samt hade bra hållning. Man skulle kunna tro att han var betydligt yngre än han faktiskt var. Dock förmedlade dennes kroppsspråk nu att avancerad tankeverksamhet pågick. Främst genom sättet han satt och rökte på vilket påminde starkt om en rörlig Rodins tänkaren.

Blåbärsriset omgav stugan framför verandan. Ett minne av hur han vid unga år tultade runt och åt av bären infann sig. Han mindes även smaken av nykokad blåbärssylt hustrun Eva hade kokat för något år sedan, medans han hade suttit och löst korsord. Varför han inte hade hjälpt till kom han dock inte ihåg. Han mindes dock att han titta mer på henne än korsordet. Det kändes som att det hade utspelats i ett helt annat liv. Det var bara minnesbilder utan tillhörande känslor. Det var kontentan av hela problematiken – han hade för tillfället inga känslor alls.
Mannen, som för övrigt hette Erik Jensen, undrade vad som skulle komma härnäst. Han hade sjukskrivits från sitt arbete som inköpsansvarig på K-Rauta i en månad efter hustruns död. Allt hade gått så fort. Det som tyngde honom mest just nu var att han borde sörja. Han hade en vag känsla av att det var det man skulle göra i en sån här situation. Frånvaron av sorgekänslor gjorde honom dock mycket rädd. Sjukskrivningen tog slut om två veckor men innan dess skulle begravningen hållas. Detta innebar att han skulle bli tvingad att återvända till Stockholm. Han var inte helt bekväm med den tanken men han kunde inte sätta fingret på exakt varför.

Hustruns bror hade tagit på sig ansvaret att styra med begravningen och övriga göromål, detta var han dock mycket tacksam över. Var det något han hatade så var det byråkrati och enligt hans mening; onödiga, traditionsbundna ceremonier. Brodern hade ansett att Erik borde få vila ut efter det inträffade. Deras välvilja hade dock slagit fel och han hade tagit det som att han blev bortkörd snarare än “hjälpt” i detta fall.

Var det verkligen vila han gjorde nu? Det fanns så mycket att uträtta men härifrån kunde han inte göra något av det. Radhuset måste säljas, hans egen lön räckte inte till att betala både radhus och sommarstuga nu när de inte var två som delade på det längre. Hennes ägodelar, vad skulle göras med dem? Det tycktes både bra och dåligt att de aldrig hade fått barn.

Erik tog ett djupt bloss på cigaretten och övervägde i vilken ordning han skulle utföra dagens sysslor. Dessa var: ringa återbud till psykologen i Stockholm, frosta av frysen, tömma dasset, ösa ur ekan (då det hade regnat under natten) och kanske, om han orkade, rensa mossa från takpannorna. Han tog fram mobiltelefonen ur jeansfickan, iakttog den med avsmak varpå han åter förpassade den till fickan igen. Sedan blev han sittandes ett tag, tomt stirrandes på ingenting alls.

En timma senare satt han på bryggan med en folköl och metade med brödsmulor. Det kändes som det mest logiska han kunde företa sig denna dag.

4.

Ernst satt på Rotebro krog och funderade på hur det kunde ha gått så fel. Han hade blivit förvisad från sitt eget hem. Karin hade sagt att hon var rädd för honom, att hon inte ville att han skulle komma hem, att hon skulle ringa polisen om han gjorde det. Okej, det där med bilen kanske inte var helt genomtänkt men han hade ju försökt förklara att det var för försäkringspengarnas skull. Att han däremot hade slagit till henne när hon försökt hindra honom hade han ingen ursäkt för. Dock hade han dock bett om förlåtelse på sina bara knän samt svurit vid allt han höll heligt att han aldrig skulle göra nå¨got liknande. Hon hade dock vägrat lyssna på det örat och han hade fått spendera en vecka på en bekants soffa på Kung Hans väg i Rotebro. Lägenheten var belägen i samma hus som Christer Petterson hade bott i en stor del av sitt liv. Denna insikt gjorde inte underverk med Ernsts självkänsla och han hade börjat stanna till på Rotebro krog efter jobbet, dels för att han inte ville inkräkta för mycket, dels för att han behövde dränka sina sorger.

Mannen han bodde hos, vid namn Anders var en gammal barndomskamrat till Ernst och trots deras olikheter hade de hållit kontakten i alla år. Anders var sjuksriven på grund av en svårartad form av reumatism och låg mest och stönade av smärta när han inte ville diskutera diverse konspirationsteorier, vilket var en hobby Ernst inte helt delade med denne. Allt från Palmemordet till elfte september kunde behandlas på de mest märkliga sätt och förvisso kunde det ibland vara en smula underhållande att lyssna på sjuklingens monologer men Ernsts tankar var för tillfället någon annanstans. Det hela hjälptes inte av det faktum att Anders brukade enorma mängder marijuana i medicinalsyfte. Han påstod att ingen annan medicin hjälpte men konsekvenserna blev att slaget vid Lutzen hade kunnat utspela sig i den lilla lägenheten så Ernst kände att både hans tankar och sikt blev betydligt klarare nere på krogen.

Tio år av äktenskap, och Karin förstod inte vad han gick igenom? Han hade förlorat sin syster. Lite förståelse kunde man väl ha hoppats på? Förbannade subba. Kände han henne överhuvudtaget?

Nu kom Anders in i lokalen, beställde en öl och gick och satte sig vid Ernsts bord.
-Jaså, du mår bättre, sa Ernst besviket.
Sjuklingen nickade glatt och det märktes att den här ölen inte var hans första. Detta manifesterade sig i en upphetsad monolog baserad på nya fakta om Anders Behring Breiviks kopplingar till frimurarna. Ernst gjorde några tappra försök att följa samtalets röda tråd men kom snart på sig själv med att blunda mentalt varpå hans egna bekymmer tog över hans tankebanor. Anders verkade inte märka att hans vän var en smula frånvarande utan fortsatte upphetsat om kopplingarna mellan frimurare, korsriddare, den heliga graalen och terrorattackerna i Norge.

-Jag vill inte att du ska komma hit, jag är är rädd för dig, hade hon sagt i telefonen.

Ernst rös längs med hela ryggraden och såg ett välbekant ansikte framför sin inre blick.

-Allt är hans fel…

5.

Erik funderade på om någon hade klistrat fast en varningskylt någonstans på honom. Var han än gick vägrade folk att se honom i ögonen. Vänner verkade avvikande och frågade inte hur han mådde. Överhuvudtaget hade många av människorna han mött sedan han återvänt till Stockholm stora svårigheter att bemöta honom på ett alldagligt sätt. De verkade ha svårt att komma på något att säga vilket hade resulterat i förvirrade samtal om vädret. Deras blick tycktes även vara fäst på en osynlig prick belägen ca 8 centimeter till höger om hans huvud.

Förvisso hade Erik stött på detta beteende förut i tonåren när hans mor legat på sjukhem med cancer och sedan gått bort. Förutom att utveckla en avsky och skräck för sjukhus hade han då dragit slutsatsen att det helt enkelt var svårt för många att prata om döden när den var så nära och i många fall resulterade det i att man blev behandlad som en spetälsk. I ett samhälle som det här var döden något som skulle hålla sig i tidningarnas rubriker och ännu hellre, på TV.

Erik hade bekänt sin avsaknad av sorg för psykologen när han var där för några dagr sedan. Hon berättade om hur Kierkegaard och Heidegger såg på sorg och ångest varpå hon rutinerat konstaterade att han fortfarande befann sig i ett chocktillstånd och att det var ångest som blockerade sorgen. Sedan bad hon om 120 kr för sitt “expertutlåtande”. Hon kunde lika gärna ha påstått att han hade malaria vad honom anbelangade.
Åtminstone var det ingen som sa åt honom vad han skulle göra längre. Detta tog han som en invit till att dricka upp sina sista kronor på Södermalms gator. Efter att ha gått av tunnelbanan i Slussen gick han från Ryssgården upp mot Götgatan, tog ut pengar på bankomaten och det dröjde inte länge tills han hittade ett välbekant ställe.

Erik hade frekventerat Krogen Papa Gallo när han varit yngre och han mindes det som ett trevligt, anonymt och billigt ställe. Främst för att det var beläget på ett sådant sätt att det inte var många som såg det utan bara passerade det. Ett ställe för självanalys, mediterande och begrundande. Han hade varit där med Eva någon gång mindes han nu vagt. Hon hade inte gillat maten.

När han kom in i lokalen märkte han att det mesta var sig likt, typisk sliten pubinredning och samma bartender stod kvar bakom disken, dock hade det tillkommit en massa tv-apparater som visade fotbollsmatcher Detta var Erik föga positivt inställd till då han hyste ett allmänt oientresse när det kom till sport. I övrigt var det precis lika folktomt som det brukade vara, bara ett äldre alkoholiserat par som satt och mumlade i ett hörn och två killar i tjugoårsåldern som hypnotiserade satt och betraktade bollen som sparkades fram och tillbaka på teveapparaterna. Erik blev vänligt bemött av bartendern när han satte sig vid bardisken och beställde en stor stark. Priserna tycktes dock ha tredubblats och han bestämde sig för att det bara fick bli en öl här då hans ekonomiska resurser var relativt begränsade.

6.

Kan han inte hålla käften, snart? tänkte Ernst bittert. Samtalet, eller rättare sagt monologen hade nu glidit in på huruvida vissa flygplan sprutar ut substanser som hjälper illuminati att hjärntvätta folket för att få de att konsumera mera och gå till sina trista arbeten. Anders hade hittat egna svar på hur allt låg till och fungerade här i världen.

Ernst hade funnit sig i situationen ochy istället för att försöka påverka den i någon annan riktning höll han sig tyst och drack mer. Det var svårt att få något utbyte av Anders de dagar han självmedicinerade. I övrigt var denne en duktig webdesigner men för tillfället hade sjukdomstillståndet tvingat honom till denna mindre konkreta tillvaro. Om han bara satt och nickade medhållande verkade Anders uppfatta det som konversation medan Ernst själv kunde vara ifred med sina grubblerier.

Vad hade han kvar nu? Ingen son, ingen fru, inget hus, ingen bil. Frågan var hur länge han kunde behålla jobbet nu när han var tvungen att pendla till Gustavsberg från Rotebro varje dag. Det innebar nästan fem timmars pendlande om dagen.

Han kom knappt ihåg hur allt hade gått till. Allt hade gått så fort. Vad var det som fått honom att slå till henne? Ett ursinne han aldrig förut känt hade gripit tag i honom och gjort honom oförmögen att kontrollera sina egna handlingar. Det var den där jävla Eriks fel. Varför hade han inte tagit hand om Ernst syster? Hur kan man strunta i att ens fru ska dö? Hur självupptagen och egocentrerad kan en människa vara? Att inte ta hand om sina nära och kära? Bör en sådan människa överhuvudtaget få andas luften på denna jord?

Och Karin, hon hade säkert någon annan på jobbet. Hon hade jobbat sent ofta den senaste tiden. Att hon dessutom verkat allmänt oengagerad när Eva dött tydde på att det var något som var fel. Hon hade drivit honom hit. Hon var ett av skälen till att han bodde i Christer Petterssons gamla hus med en paranoid knarkare.

Det var då Ernst bestämde sig för att det var Karin och Eriks fel att han blivit av med allt. Det kändes lättast så.

7.

Den här barstolen känns lite vinglig. Papa Gallo borde verklig investera i en renovering och nya möbler, det har ju sett ut så här i minst femton år. Hur många öl har jag druckit nu? Jag skulle ju bara ta en…

Eva är död. Jag är här. Är jag förpliktigad att känna något? Ska jag ha dåligt samvete nu? Förvisso var jag inte och besökte henne men jag ringde henne varje dag. Ska jag vara stark i telefonen eller svag på sjukhuset? Jag gav henne det stöd jag kunde.

Jag önskar verkligen att de kunde sänka ljudet på fotbollsmatchen. Bartendern verkar tyvärr väldigt engagerad så det tjänar nog inte till att fråga.

Min fru. Eva. Var hon så viktig? Nej. hon var en vanlig varelse som av en slump råkat kollidera med mina drömmar och sedan stannat där en längre tid. Vid kollisioner av kontinentalplattor brukar vulkanisk aktivitet uppstå. Så var det också med oss, eller snarare med våra visioner och drömmar. Sex hade vi också. Det var skönt för det mesta. Det där lite som lyrik. Tomt i glaset nu igen…

-En till tack.
-Carslberg?
-Mmm.

Om jag nu ska leka hobbypsykolog kan jag konstatera att jag fortfarande har kvar en viss handlingskraftighet, vilket tyder på att jag inte gått ner mig. Även att jag låter mina känslor fullfölja sin egen utveckling och inte följer någon inlärd mall för hur jag bör känna mig tror jag också är väldigt sunt. Att min “jag ger fan i allt-inställning” har växt från en ärtas storlek till en grapefrukts är förvisso oroväckande men fullkomligt naturligt. Trots att jag är medveten om den typen av tänkande samt dess konsekvenser så vill min logiska sida på något sätt bejaka den, förmodligen på grund av det är en naturlig utveckling. Lite hedonism kan vara frälsningen för en sjuk själ. Undrar om jag ska passa på att köpa en gammeldansk också medans jag är inne på det spåret? Ja, det gör jag…

-Det blir 57 kronor. Tack.

Vad var det nu kärringen sa? Jo… Kierkegaard påstår att ångesten är känslan man får av att inte överenstämma med sig själv. Om jag hårddrar det kan jag med detta konstatera att jag inte längre har ångest. Fast med tanke på att Kierkegaard var tämligen förvirrad själv så kanske jag inte borde dra några förhastade slutsatser…

-Jävlar, såg du det där?
-Va, nej?
-Vilken jävla räddning.
-Jaså… En gammeldansk också.
-Yes sir!
-Tack.

Bartenderns leende är smittsamt. Något säger mig ändå att också jag börjar bli tillfreds. Gammeldansken satt där den skulle också. Ja ska nog ringa min chef och säga att jag kan börja jobba på måndag. Det tjänar ingenting till att vara ledig för att sörja nu när jag har sörjt klart. Och hur svårt är det egentligen att köpa och sälja byggvaror? Lite hederligt arbete kan väl knappast skada någon? Eller vänta. Jag kanske inte ska ringa chefen nu…

-Men paaaaasssssssssa då!!!

Jag älskade henne, det gjorde jag verkligen. Hon var så vacker där i blåbärsriset. Och alla dessa fina, underbara minnen. Tillsammans definierar de mig. Det är alltså såhär det känns att sörja? Där har jag något att leva för. Jag lever för mig och för minnena jag består av. Jag är så lycklig. Till och med att titta på fotboll vid en bardisk tillsammans med en bartender är lyckan. Den lyckan är en del av mig själv. Jag själv är lyckan, lyckan är jag. Sorg är lycka… Hädanefter ska jag bara maximera min lycka, bara göra bra saker för mig själv. Jag tror bestämt jag har blivit… Vad var det nu var det hette? Tutilu… Utilitarist?

-Måååååål! Jaaaaaaa!! Vad fan? Du har nog fått lite för mycket ikväll. Du kan för fan inte sitta och gråta till fotboll. Jag ringer en taxi åt dig. Vart ska du?
-Sollentuna… Jag är lykkli tror jag…
-Jaså det säger du…
-Hon va så vacker när hon plockade blåbär….
-Mmhhm…

8.

Rotebro Krog var egentligen en lunchresturang och med tanke på dess klientel var det nog bäst så. Servicehusen i Rotebro hade sedan Beckomberga och ett flertal mentalsjukhus stängt fått ta emot ett hundratal, plötsligt friskskriva mentalpatienter. Detta var ju ett tag sedan och flera av dessa hade nu skaffat barn varav samtliga bodde i servicehusen vid Rotebro Torg. Eftersom det dessutom för tillfället bara fanns en enda krog att tillgå samlades alla där. Ägarna av Rotebro krog hade därmed lärt sig att ha tidiga stängningstider, mest för att minimera antalet packade mentalpatienter och deras avkommor, vilket lätt kunde bli både obehagligt och missprydande.

Ernst och Anders var helt oförberedda när sista beställningen plötsligt ropades ut. Ernst beställde snabbt in varsin öl till. Anders var då i färd med att förklara att Cannabis botade alla sjukdomar och att det var därför det var olagligt att bruka det. För att tydliggöra tog han upp en färdigrullad joint ur fickan och tände den demonstrativt medan han visade den för samtliga kroggäster och deklarerade högljutt att “Cannabis botar cancer”.

Krogens ägare förklarade dock vänligt att han får bota cancer utanför krogen, gärna en bit ifrån uteserveringen.

På grund av detta befann sig även Ernst utanför krogen minus sin nyköpta öl. Han såg då ingen annan råd än att hjälpa sin vän med att botemedlet av cancer varpå han tog några djupa bloss och höll andan så länge han kunde varje gång.

-Det är doppat, visst är det schysst?
Ernst som inte visste vad doppat betydde nickade medhåll.
-Jag har mer, du kan ta det. Jag ska gå upp och lägga mig nu. Jag blev så jävla trött av allt vi pratat om, sa Anders och räckte över en liten påse med en svart kaka, rizla och en liten fickkniv. Ernst tog förvirrat emot det och blev sedan stående, hållandes i både påse och fickkniv, mitt på Rotebro torg, helt själv. Han märkte knappt att hans kamrat nu var borta. Världen snurrade och verkade röra sig rakt mot honom. Kallsvetten bröt fram samtidigt. Olika mönster och bilder uppenbarade sig. Han såg Erik framför sig, i färd med att slå sönder hans bil där hans syster Eva satt medan hans fru Karin stod tätt bakom honom med handen nersträckt i Eriks byxor, till synes i full färd med att tillfredställa honom. Hans son Uno kom fram och frågade honom varför de gjorde sådana konstiga saker. Sedan började alla att klappa i händerna. Allting pulserade i Ernsts huvud och han såg nu världen med nyväckta ögon. Han visste precis vad som behövde göras.

När den sista bussen från Rotebro mot Sollentuna avgick satt Ernst på den.

9.

Pappa hade aldrig varit borta så här länge. Jag hade frågat mamma varför pappa inte fick komma hem. Han hade ju förklarat att han bara slagit på bilen för att få pengar. Det tyckte jag lät riktigt smart. Mamma höll inte med och var jättearg. Jag tror det var för att pappa hade slagit mamma.

Det var mitt i natten det ringde i telefonen, det var pappa. Jag blev jätteglad, men han lät lite konstig och andfådd.
-Hej Uno, hälsa mamma att jag är på väg hem.

Samtidigt låg det en man på gatan i ett lummigt och blomstrande radhusområde i Sollentuna, denna vackra sensommarnatt.

Mannen hade mörkt, kortklippt hår, bar mörka jeans och en rutig skjorta samt var väl runt förtioårsåldern. Han såg rätt bra ut, var välbyggd och man skulle kunna tro att han var betydligt yngre än han faktiskt var. Han låg på mage med ansiktet ner i asfalten. Man kunde se en röd fläck sprida sig från ett sår längs hans rygg. Han konstaterade att han var lycklig, trots att han blivit knivhuggen upprepade gånger. Sedan dog han. Hans ena hand kramade hårt om ett föremål. Det var ett blåbär.

This entry was posted in Noveller. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>