Värdelöst tydliggörande av värdelösheten

Angående värdelösheten.

Först lite semantik:För att underlätta förståelse för ordens betydelse i olika konstruerade former kan man använda sig av semantiska begrepp; I detta fall kan man göra distinktioner mellan sakpåståenden och värdesatser. Ett sakpåstående är med andra ord något som förmedlar rena fakta, dock behöver de nödvändigtvis inte vara sanna. Här följer två exempel på rena sakpåståenden: “Det är 45 lägenheter i huset jag bor i” eller “Min katt leviterar”. Värdesatser är däremot något som är värdeladdat, t ex: “Hyreshuset är fult” “Katten är ond”. Dock kan även blandningar/gränsfall förekomma som t ex: Det är 45 trista lägenheter i mitt hus” eller “Min anskrämliga katt leviterar”.

I princip alla påståenden som kan kommenteras med tesen “smaken är som baken”är värdesatser. Vi tenderar att förhålla oss till vår omvärld på olika sätt i vår vardag och därmed har vi alla individuella uppfattningar om saker och ting, om något är hemskt, ont, rätt, fel, roligt, vackert o.s.v. Områden man kan dela in dessa i kan vara moraliska och estetiska men också efter våra sinnen; syn- hörsel-, smak-och övriga förnimmelseintryck som reagerar med ett värderande tänkande. Dessa värderingar kan i sin tur t ex ha skapats av positivt eller negativt laddade personliga minnen (ex. “jag hatar hundar för en hund bet mig en gång”), samt kulturellt betingade uppfattningar (ex. “det är fel att stjäla”).

Till vardags värderar vi nästan konstant vår omvärld och dessa värderingar ligger sedan till grund för vårt humör som sedan till viss del ligger till grund för våra handlingar (dock i varierande grad beroende på individens rationella kapacitet). En värdesats behöver dock inte innehålla värderande uttryck för att klassas som en sådan utan ibland värderar man även utan att använda värderande ord. I talad form kan man dessutom komplettera med tonfall och kroppsspråk för att tydliggöra sina värderingar ännu mer än i den skrivna formen, i den skrivna formen får man hålla till godo med typografi och smileys :) . I övrigt bör en språklig utsaga alltid granskas efter kontext då mycket kan vara underförstått i olika sammanhang, jfr dessa två:
En tjänsteman på invandrarverket granskar en årsrapport:
-Invandrarna blir fler och fler.
En SD-sympatisör under en Salem-demonstration:
-Invandrarna blir fler och fler.

Totalt sett bör det alltid tydliggöras i vilken kontext sakpåståenden och värdesatser befinner sig i innan man med säkerhet kan yttra sig om vad som är vilket. I vissa fall framkommer det extra tydligt medan språklig begränsning/otillräcklighet kan problematisera i vissa fall. Vi har tyvärr inte varit tillräckligt konsekventa när vi skapat vårt språk. I många fall kan språket förvirra mer än förklara, detta kan grunda sig i kulturell mångfald, rent grammatiskt språkliga skillnader m.m. I övrigt blir det knappast lättare med tanke på att sanna fakta kan vara falska fakta i olika sammanhang samt de allmänna begränsningarna i ett kulturellt tänkande baserat på rätt och fel, sant och falskt. Om man vill komplicera det hela ytterligare kan man applicera en konstruktivistisk grundsyn och påstå att dylika begrepp är bristfälliga tolkningar skapade/konstruerade av människan och inte nödvändigtvis en korrekt bild av verkligheten.

 

Och nu med detta som grund går vi till analysen. I brist på en ren värdeargumentation blir det dock en värdelös förklaring:

JAG har alltid utgått från att jag är helt värdelös, likaså är alla andra. Enligt mig så är allt levande lika mycket eller lite värt då ordet värde i den här kontexten inte utgör en konkret måttenhet. Kort sagt; Jag förnekar gärna ordet värde till vardags. Med det vill jag dock poängtera att jag hyser vissa narraktiga drömmar om en utopi där varelser i allmänhet mår en aning bättre och har lite trevligare i allmänhet. Denna dröm är dock i högsta grad självisk och utgör ett rent tidsfördriv för mig. En omvärld där folk (och fä) mår bättre i allmänhet blir en bättre värld för mig att leva i. Med bättre menar jag mer bekymmersfri för mig samt de varelser/människor JAG mår bra av att se må bra. Det skänker alltså MIG nöje att empatisera med dessa. Att känna detta nöje är dock för mig ett aktivt val som jag likaså kan omdefiniera till motsatsen vid behov (nej, jag är inte psykopat, jag har en “default-inställning” som kan liknas vid “rättfärdighet/godhet” då den skapats av under uppväxten med hjälp av inlärd kristen etik och Bamse).

Dock kan jag inte “tro” på något så abstrakt och odefinierat som rätt och fel, gott och ont. Likväl är jag vegetarian och har varit det i snart 17 år samt handlar nästan enbart ekologiskt (när den globala marknaden tillåter det). Motivationen till detta är inte heller grundad i rätt eller fel utan snarare av rent själviska skäl. Jag mår bättre av att inte sponsra en industri jag finner avsmak för – lite som att sluta umgås med en bekant för att hans hygien är under all kritik och sprider en otäck odör. Anledningen till att jag mår bättre av det är en från omvärlden inlärd magkänsla – kalla det moral om så vill. Denna magkänsla har jag i ett aktivt val valt att behålla, enbart på grund av lathet då livet blir lättare/bekvämare att leva när man har en magkänsla att gå efter än ingen känsla alls – plus att folk tycker du är lite märklig om du inte känner något för någonting. Så länge man är kapabel till att känna hela känsloregistret kan man fortfarande kategoriseras som “normal”, dock är förmågan att “sortera” dessa känslor det intressanta här.
Anm. För att undvika Kierkegaards definition av ångest kort sagt.

Om man återgår till denna magkänsla känns det definitivt som om den har vissa åsikter angående naturen. Magkänslan ser alltså mycket hellre en grönskande planet med bevarad biologisk mångfald än en kall, grå, död och förorenad dito. Om dessutom andra människor förespråkar/brinner för/önskar/värderar en grönskande planet med bevarad biologisk mångfald tycker jag att det är “trevligt” – av själviska skäl. För mig spelar det ingen roll om folk tror att det är “rätt” eller “finner mening” i att värna om naturen samt resonerar som mig; d.v.s. använder sig av hemmasnickrad vardagsfilosofi – ju fler som vill göra det “trevligare” blir i slutändan; “trevligt” för mig. Dock har som bekant solen en begränsad livslängd (och befinner sig för närvarande i medelåldern), växthuseffekten ökar i hastighet och inget varar för evigt så det som sker sker – men det är möjligt att det går att ha “trevligt” ett tag till.

Apropå “det som sker, sker” så bör man ha i åtanke att naturens välmående vanligtvis är som störst när massa varelser kan ha ihjäl varandra i Darwins ordning. Något större värde sätts inte så länge näringskedjorna fungerar. Vi människor är inte heller ensamma om att ha utrotat arter och förstört delar av vår omvärld men vi gör det i betydligt större utsträckning än andra arter. Vår empati verkar fungera som starkast när det gäller varandra och sedan andra däggdjur, mindre bra med fisk och “kornögda” djur samt genomuselt för insektsvärlden inte alls för amöbor, bakterier m.m. Detta kan man anta är naturens gång och att ha ihjäl varelser kan för oss både vara nödvändigt och oundvikligt (myror i köket eller anfallande, vilda lejon). Med en sådan motivation känner de flesta ingen skuld för att ha tagit ett liv. Nu när vi inte heller behöver förstå våra handlingar till vardags har vi också slutat försöka förstå deras konsekvenser och förpassat dessa konsekvenser till naturdokumentärerna på TV. Om vi nu är inkapabla till att lära oss av historien samt förstå innebörden av fakta, trots en mycket egenkär inställning till vårt hyllade förnuft/förstånd, bör vi då inte gå under? Det kan tyvärr inte jag svara på utan jag utvecklar det hela med min tidigare nämnda magkänsla angående värdetänkande.

Ekosofin och andra liknande filosofiska inriktningar/uppfattningar är alltså “trevliga” i min bok och det är också “mycket trevligt” om t ex fler börjar sopsortera eller fler länder minskar sina utsläpp i världshaven (men jag kan inte argumentera för det då argumenten tycks ihåliga för mig). Dock fungerar säkert ekosofi och liknande utomordentligt för människor av en annan personlighetstyp än min och ökar med stor sannolikhet både deras samt naturens välmående när den praktiseras. Många ser helt enkelt inte sina känslor och värderingar som ett aktivt val baserat på irrelevanta instinkter. Just därför kan rätt och fel existera som självklara begrepp och sanningar i deras respektive världsbilder.

Ett dynamiskt förhållande till naturen med hjälp av ekosofin eller liknande ser jag tyvärr inte på kartan. Främst på grund av att det kan bli svårt att övertyga industrin och världsekonomin om ekosofins värde nu när kapitalismen i princip blivit gällande världsreligion varpå till och med Kanada skiter blankt i Kyotoavtal och allt vad det nu heter. Att döma av människans natur så verkar det inte riktigt som om den är byggd för att göra världen mer human och demokratisk (min narraktiga utopi). Det största skälet till att vi krigar mindre nu för tiden är förmodligen för att det kostar för mycket pengar.
…Och pengar är mäktigare än en naturpark, sa dystergöken.

P.S. Fuck Bamse…

This entry was posted in Angående... and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Värdelöst tydliggörande av värdelösheten

  1. Sofie says:

    Ha ha ha, detta måste vara det roligaste jag läst inom filosofi! Sitter ärligt på mitt favorit café längst Stockholmsgator och skrattar för mig själv. Vet inte om det är tragiskt eller bara jävligt underhållande. Tack för att du tillfälligt boostade mig till att skriva en uppsats inom filosofi med utgångspunkt filosofiska drömmar.

  2. D says:

    ╱╱┏╮
    ╱╱┃┃
    ▉━╯┗━╮
    ▉┈┈┈┈┃
    ▉╮┈┈┈┃
    ╱╰━━━╯

Leave a Reply to Sofie Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>