Orsaken härvid är delvis av estetisk natur: vissa kan inte och bör inte skriva, men förstår det inte riktigt själva, men har ändå möjlighet därtill ity avsaknad av effektiv kvalitetsgallring på internet samt det faktum att vem som helst uppenbarligen har rätt att nyttja det offentliga rummet till att sprida sin egen avföring och blotta sig. Detta dessutom med smileys, felaktig satsbyggnad och utropstecken.

Givetvis äger var och en sin fulla rätt att inneha vilken typ av åsikter som helst, baserade på hur lösa grunder som helst. Men det betyder inte att man äger rätt att framföra dem hur som helst, det betyder heller inte att man äger rätt att besudla andra människors estetiska sinne med eljest vulgära uttrycksformer. Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Yttrandefrihet åsyftar INTE till att var och en kan vräka ur sig vad som helst eller säga precis vad han/hon tycker.

Tryckfriheten och yttrandefriheten har som syfte att säkerställa den demokratiska processen på så sätt att information (läs: som har relevans för samhället) ska kunna spridas och i offentlighet (dvs media) kunna diskuteras och debatteras. Om fler människor kunde ställa sig själva frågan “vad har detta för relevans”, innan de agerar sina egna publicister, så skulle vi nog ha ett betydligt behagligare och seriösare debattklimat i det här landet.Det tråkigaste är ju att framtidens samhällsmedborgare får sig till livs det mesta av sin samhällsinformation via källor som just den här. Kvaliteten hos Sveriges cirka 2000 pappersblaskor må vara undermålig, men de har inte lika stor spridning som bloggarna och de har allt som oftast både ansvarig utgivare och korrekturläsare.

Allt jävla skräpbloggande (som exempelvis det här du nu läser), OCH alla jävla skittidningar urvattnar bara det offentliga rummet. Att försöka få sig relevant information till livs i dagens offentlighet är ungefär som att stå framför en gödselspridare och försöka fånga guldkorn därur med tänderna. Och det värsta är att bonden som sprider skiten inte ser det som skit, utan för honom själv är det guld då det träffar åkern så att hans säd kan växa i skiten.

Men skit är det likafullt, oavsett hur bonden personligen värderar det.

Jag önskar att jag kunde säga: ni vet vilka ni är, men det kan jag ju inte inte eftersom ni inte vet.

//JSS

Undertecknad är även han en av landets alla bilägare. Som stolt innehavare av ett livsfarligt plåtmonster designat av hundätare och tillverkat av proletärer i en före detta kommunistdiktatur (läs:liten,  billig och driftsäker bil), så bar det givetvis av till en tvättinrättning.

De medborgare som är fastighetsägare, dvs äger mark som de kan besudla bäst fan de vill själva med lortigt vatten efter biltvätten, behöver knappast göra som jag. Men övriga bilägarna boende i lägenhet eller i radhus brukar få ta en tur ned till macken några gånger om året för att vårda sitt plåtskrälle. För er som inte har bil och tror att bensinmackar är som SevenEleven fast för bilburna, kan jag upplysa er om att förr i tiden så åkte man faktiskt till macken för att, inte bara tanka, utan även köpa reservdelar till bilen, meka med den i deras GDS-(gör-det-själv)hallar eller tvätta den. Det finns fortfarande en och annan mack som erbjuder dessa möjligheter, men de är inte många.

Nåväl, mitt ärende var så att tvätta fordonet ifråga. Detta gjordes på en mack modell större där både så kallad automattvätt och GDS-hall fanns att tillgå. Jag valde den sistnämnda och gjorde några intressanta iakttagelser.

• En könsfördelning verkade föreligga. Då jag passerade (den relativt långa) kön till automattvätten noterade jag ett antal kvinnliga bilägare, men i GDS-hallen (som var fylld) lyste de med sin frånvaro. Där fanns unga gossar med fjun på läppen och halvtrimmade BMWs, medelålders familjefäder med hängbuk och Volvo crosscountry, sura gubbjävlar som körde Saab och skäggiga konstnärstyper som körde KIA (dvs undertecknad). Men inte en enda kvinna.

• Det fanns även minst lika många tvättekniker som gubbar. Ingen lögade fordon likt en annan eller med samma ordningsföljd i tvättmomenten. Den enda likheten förelåg i den masturberande ömhet som uppvisades. Unga killar i träningsbyxor, gubbar i chinos och gummistövlar, män i jeans och T-shirt; alla gned de plåt med samma omsorg som om det vore den egna skinnflöjten. Att det gjordes publikt får en att undra om det rör sig om kamratlig homoerotik eller studentikos runkbulle? You decide. Själv lutar jag åt det förstnämnda då alla inblandade tycktes ta sig an uppgiften med stort allvar. Dessutom var det ingen som drack upp smutsvattnet efteråt.

Säger det här någonting? Går det att dra någon analys ur detta? Det rör sig förvisso om ett liten urvalsgrupp på endast en mack, men jag tycker att jag stöter på tendensen oavsett vilken mack jag besöker, och det har blivit några stycken med åren. Jag har sällan eller aldrig sett en kvinna, som inte är passiv deltagare (dvs står och tittar på, och även de är få), i en GDS-hall. Har det något att göra med det lätt homoerotiska beteendet hos tvättar-männen, eller beror det homoerotiska beteendet på avsaknaden av kvinnor?

Eller lider bara bilägande män av plåtofili? Jag är själv inget undantag, jag tvättar hellre bilen för hand än kör igenom en automattvätt. Det sker instinktivt. Men jag lägger inte ned hälften av det engagemang i tvättandet som många av de andra gubbarna gör. Den kärlek som många män visar i handlaget då de smeker plåten med löddriga svampar får dem att framstå som de mest ömsinta älskare som en kvinna (eller annan man) kan önska. Jag betvivlar dock att frun får smaka samma behandling.

Kanske är det avundsjuka som håller kvinnorna borta. Bilarna är ofta konkurrerande om uppmärksamheten, något som blir plågsamt uppenbart vid biltvättandet. Eller är det bitterhet som väcks då de blir påminda om att den rapande och pruttande slusken med ölmage som de tvingas kalla make, faktiskt visar kan visa prov på romantik (iaf om smekningarna ges en kall bilplåt).Fast hur är det med de kvinnor som inte lider av det syndrom som kallas make eller pojkvän?

Ytterligare en förklaring kan röra prioritering. Kvinnorna väljer automattvätten eftersom det går fort och är effektivt. Bilen är i sig ett sekundärt intresse och ses i första hand som ett transportmedel och inte som en familjemedlem (vilket flertalet män tycks anse den vara).

Vilket än svaret är så är noteringarna intressanta. Och om jag någonsin skulle bli porrfilmsregissör så tror jag att GDS-hallen skulle utgöra en förträfflig scen. It makes the straight guys homo.

GDS-hallen: ett smultronställe för studier i beteendevetenskap. Och gayporr.

//JSS

Först lite semantik:För att underlätta förståelse för ordens betydelse i olika konstruerade former kan man använda sig av semantiska begrepp; I detta fall kan man göra distinktioner mellan sakpåståenden och värdesatser. Ett sakpåstående är med andra ord något som förmedlar rena fakta, dock behöver de nödvändigtvis inte vara sanna. Här följer två exempel på rena sakpåståenden: “Det är 45 lägenheter i huset jag bor i” eller “Min katt leviterar”. Värdesatser är däremot något som är värdeladdat, t ex: “Hyreshuset är fult” “Katten är ond”. Dock kan även blandningar/gränsfall förekomma som t ex: Det är 45 trista lägenheter i mitt hus” eller “Min anskrämliga katt leviterar”.

I princip alla påståenden som kan kommenteras med tesen “smaken är som baken”är värdesatser. Vi tenderar att förhålla oss till vår omvärld på olika sätt i vår vardag och därmed har vi alla individuella uppfattningar om saker och ting, om något är hemskt, ont, rätt, fel, roligt, vackert o.s.v. Områden man kan dela in dessa i kan vara moraliska och estetiska men också efter våra sinnen; syn- hörsel-, smak-och övriga förnimmelseintryck som reagerar med ett värderande tänkande. Dessa värderingar kan i sin tur t ex ha skapats av positivt eller negativt laddade personliga minnen (ex. “jag hatar hundar för en hund bet mig en gång”), samt kulturellt betingade uppfattningar (ex. “det är fel att stjäla”).

Till vardags värderar vi nästan konstant vår omvärld och dessa värderingar ligger sedan till grund för vårt humör som sedan till viss del ligger till grund för våra handlingar (dock i varierande grad beroende på individens rationella kapacitet). En värdesats behöver dock inte innehålla värderande uttryck för att klassas som en sådan utan ibland värderar man även utan att använda värderande ord. I talad form kan man dessutom komplettera med tonfall och kroppsspråk för att tydliggöra sina värderingar ännu mer än i den skrivna formen, i den skrivna formen får man hålla till godo med typografi och smileys . I övrigt bör en språklig utsaga alltid granskas efter kontext då mycket kan vara underförstått i olika sammanhang, jfr dessa två:
En tjänsteman på invandrarverket granskar en årsrapport:
-Invandrarna blir fler och fler.
En SD-sympatisör under en Salem-demonstration:
-Invandrarna blir fler och fler.

Totalt sett bör det alltid tydliggöras i vilken kontext sakpåståenden och värdesatser befinner sig i innan man med säkerhet kan yttra sig om vad som är vilket. I vissa fall framkommer det extra tydligt medan språklig begränsning/otillräcklighet kan problematisera i vissa fall. Vi har tyvärr inte varit tillräckligt konsekventa när vi skapat vårt språk. I många fall kan språket förvirra mer än förklara, detta kan grunda sig i kulturell mångfald, rent grammatiskt språkliga skillnader m.m. I övrigt blir det knappast lättare med tanke på att sanna fakta kan vara falska fakta i olika sammanhang samt de allmänna begränsningarna i ett kulturellt tänkande baserat på rätt och fel, sant och falskt. Om man vill komplicera det hela ytterligare kan man applicera en konstruktivistisk grundsyn och påstå att dylika begrepp är bristfälliga tolkningar skapade/konstruerade av människan och inte nödvändigtvis en korrekt bild av verkligheten.

Och nu med detta som grund går vi till analysen. I brist på en ren värdeargumentation blir det dock en värdelös förklaring:

JAG har alltid utgått från att jag är helt värdelös, likaså är alla andra. Enligt mig så är allt levande lika mycket eller lite värt då ordet värde i den här kontexten inte utgör en konkret måttenhet. Kort sagt; Jag förnekar gärna ordet värde till vardags. Med det vill jag dock poängtera att jag hyser vissa narraktiga drömmar om en utopi där varelser i allmänhet mår en aning bättre och har lite trevligare i allmänhet. Denna dröm är dock i högsta grad självisk och utgör ett rent tidsfördriv för mig. En omvärld där folk (och fä) mår bättre i allmänhet blir en bättre värld för mig att leva i. Med bättre menar jag mer bekymmersfri för mig samt de varelser/människor JAG mår bra av att se må bra. Det skänker alltså MIG nöje att empatisera med dessa. Att känna detta nöje är dock för mig ett aktivt val som jag likaså kan omdefiniera till motsatsen vid behov (nej, jag är inte psykopat, jag har en “default-inställning” som kan liknas vid “rättfärdighet/godhet” då den skapats av under uppväxten med hjälp av inlärd kristen etik och Bamse).

Dock kan jag inte “tro” på något så abstrakt och odefinierat som rätt och fel, gott och ont. Likväl är jag vegetarian och har varit det i snart 17 år samt handlar nästan enbart ekologiskt (när den globala marknaden tillåter det). Motivationen till detta är inte heller grundad i rätt eller fel utan snarare av rent själviska skäl. Jag mår bättre av att inte sponsra en industri jag finner avsmak för – lite som att sluta umgås med en bekant för att hans hygien är under all kritik och sprider en otäck odör. Anledningen till att jag mår bättre av det är en från omvärlden inlärd magkänsla – kalla det moral om så vill. Denna magkänsla har jag i ett aktivt val valt att behålla, enbart på grund av lathet då livet blir lättare/bekvämare att leva när man har en magkänsla att gå efter än ingen känsla alls – plus att folk tycker du är lite märklig om du inte känner något för någonting. Så länge man är kapabel till att känna hela känsloregistret kan man fortfarande kategoriseras som “normal”, dock är förmågan att “sortera” dessa känslor det intressanta här.
Anm. För att undvika Kierkegaards definition av ångest kort sagt.

Om man återgår till denna magkänsla känns det definitivt som om den har vissa åsikter angående naturen. Magkänslan ser alltså mycket hellre en grönskande planet med bevarad biologisk mångfald än en kall, grå, död och förorenad dito. Om dessutom andra människor förespråkar/brinner för/önskar/värderar en grönskande planet med bevarad biologisk mångfald tycker jag att det är “trevligt” – av själviska skäl. För mig spelar det ingen roll om folk tror att det är “rätt” eller “finner mening” i att värna om naturen samt resonerar som mig; d.v.s. använder sig av hemmasnickrad vardagsfilosofi – ju fler som vill göra det “trevligare” blir i slutändan; “trevligt” för mig. Dock har som bekant solen en begränsad livslängd (och befinner sig för närvarande i medelåldern), växthuseffekten ökar i hastighet och inget varar för evigt så det som sker sker – men det är möjligt att det går att ha “trevligt” ett tag till.

Apropå “det som sker, sker” så bör man ha i åtanke att naturens välmående vanligtvis är som störst när massa varelser kan ha ihjäl varandra i Darwins ordning. Något större värde sätts inte så länge näringskedjorna fungerar. Vi människor är inte heller ensamma om att ha utrotat arter och förstört delar av vår omvärld men vi gör det i betydligt större utsträckning än andra arter. Vår empati verkar fungera som starkast när det gäller varandra och sedan andra däggdjur, mindre bra med fisk och “kornögda” djur samt genomuselt för insektsvärlden inte alls för amöbor, bakterier m.m. Detta kan man anta är naturens gång och att ha ihjäl varelser kan för oss både vara nödvändigt och oundvikligt (myror i köket eller anfallande, vilda lejon). Med en sådan motivation känner de flesta ingen skuld för att ha tagit ett liv. Nu när vi inte heller behöver förstå våra handlingar till vardags har vi också slutat försöka förstå deras konsekvenser och förpassat dessa konsekvenser till naturdokumentärerna på TV. Om vi nu är inkapabla till att lära oss av historien samt förstå innebörden av fakta, trots en mycket egenkär inställning till vårt hyllade förnuft/förstånd, bör vi då inte gå under? Det kan tyvärr inte jag svara på utan jag utvecklar det hela med min tidigare nämnda magkänsla angående värdetänkande.

Ekosofin och andra liknande filosofiska inriktningar/uppfattningar är alltså “trevliga” i min bok och det är också “mycket trevligt” om t ex fler börjar sopsortera eller fler länder minskar sina utsläpp i världshaven (men jag kan inte argumentera för det då argumenten tycks ihåliga för mig). Dock fungerar säkert ekosofi och liknande utomordentligt för människor av en annan personlighetstyp än min och ökar med stor sannolikhet både deras samt naturens välmående när den praktiseras. Många ser helt enkelt inte sina känslor och värderingar som ett aktivt val baserat på irrelevanta instinkter. Just därför kan rätt och fel existera som självklara begrepp och sanningar i deras respektive världsbilder.

Ett dynamiskt förhållande till naturen med hjälp av ekosofin eller liknande ser jag tyvärr inte på kartan. Främst på grund av att det kan bli svårt att övertyga industrin och världsekonomin om ekosofins värde nu när kapitalismen i princip blivit gällande världsreligion varpå till och med Kanada skiter blankt i Kyotoavtal och allt vad det nu heter. Att döma av människans natur så verkar det inte riktigt som om den är byggd för att göra världen mer human och demokratisk (min narraktiga utopi). Det största skälet till att vi krigar mindre nu för tiden är förmodligen för att det kostar för mycket pengar.
…Och pengar är mäktigare än en naturpark, sa dystergöken.

P.S. Fuck Bamse…

Byggnadsarbetaren han sliter i sitt armods svett. Sliter och hamrar, sågar och bär.En redig karl med samvetet rent. Ut med gästarbetare som ingen skatt vill betala. Byggarbetaren är en hederlig karl. Ska vi ta fakturan under bordet tro?

Se han sliter, opp i ottan när slipsnissen sova, kaffe på macken, kanske extra frukost hos grossisten. Började han klockan sju? Han hade så mycket att göra innan han dök upp kvart över tio.

Stackars byggnadsarbetaren, ingen förstå hans slit och dilemma, ingen vill betala och ingen blir nöjd. Dom får vad dom betalar för är en ständig devis, så kommer polacken och gör det lika precist. Men byggnadsarbetaren lämnar ju garanti, eller hur?

Om finansmannen

 Då herr finansmannen likt kapar´n styr skutan kan väl inget gå fel? Över kobbar och skär, med portföljen likt en huggare, det går undan månntro, men det säger sig självt när nån annan får ro.

Han far fram med en evig energi, skriver på avtal och säljer och spar. Ja så fort går det att försäljning var av innan köpet var klart. Han är sannerligen kvick vår finansman.

Stackars finansmannen, ingen förstår. Att han håller rodret på det skepp som förlist, på den stormiga ocean som marknaden är  genom krascher och kris. Men att kaptenen följer skutan i kvav, är väl klart då han själv är Poseidon som är upphov till detta stormiga hav…

Om politikern

Då herr politikern får råda så är det blott för att tjäna. Tjäna folket givetvis. Såsom kusinen som ingenstans har att bo, eller hans svåger som jagats av skattmasen. Jo herr politikern han råder och tjänar. Folket givetvis, men först sig själv så klart.

Hör hur han talar till folket. Till folket talar han att nu ska det bli ändring! Jajamensan. Men vad ändring tro? Reformer? Subventioner? Bäst att inget fråga, han kanske blir sårad då.

Stackars herr politikern, utstå spe och spott det får han. Lögner och förtal. Höll han inte sina löften kanske? Han lovade ju sin fru en ny villa. Nu kan han sova gott!

Om polisen

Se herr polisen så duktig och stolt. Stilig och trygg skyddar han oss. Lyfter på hatten åt damen i kappa, förutsatt att hon är svensk förstås.

När larmet går då rycker han ut, för att skydda och tjäna, försvara vår stad. Försvara mot vad? Mot buset han ser överallt. Mot dig och mig och mor och far.  Mot dess invånare givetvis, ja det är ju faktiskt konstapelns devis.

I fullaste rustning likt en stolt militär, med pistol och batong. Glatt utför han sitt värv och besegrar sin drake: en tonårig flicka som frågade varför och besudlade hans stad. Att utrota buset, att skydda och tjäna, det gör en konstapeln både lycklig och glad.

Om väktaren

Värst har väl väktaren, denna olyckans karl. Han sliter så hårt i sin utsatta tjänst. Trots att han skäller, har sig och slår så inte ett endaste tack för det slitet han får.

Hans barndom var svår inga vänner han fick, inte förrän han gick med i en klubb för såna som han. Där fick han bröder som lärde honom allt: Hur man hatar och skriker, och givetvis höger om, sieg heil, marsch framåt och halt.

Men det värsta av allt, de som grämer honom mest, trots allt han har lärt sig och trots allt hans slit. Så fick han aldrig bli en utav våldets elit. Ty, att bli konstapel i Sverige krävde mer, än att skrika och hota, spotta och slå på allt fanskap man ser.

…så då till sist

konstnären och kulturarbetaren

Om konstnären själv får välja, så väljer han blott inget. Inget förutom vin, kvinnor, berömmelse och en sång vill säga. Och kanske lite färg och några penslar samt en pannå eller två, och givetvis staffli. En öl på puben vore inte så dumt. Nya kläder kanske? En öl till tack!

Se så han sliter i sin atelje! Men vad sliter han i? Oj då! Han har visst nakenmodell på besök, i alla fall ett fotografi av henne, det är därför han sliter i…. Hmm, vi ska nog lämna konstnären åt hans slitsamma arbete.

Stackars konstnären, inga pengar har han, och utstå terpentin och arbetsförmedlingens tjat. Se han snyter sig i trasan. Är det terpentintrasan månntro? Nu lägger han sig till ro i sin fattigdom och njuter terpentinruset och kokainet han köpte på Riche igår kväll.

God natt då konstnären, och sov så gott.

fick precis några timmar över. Viket dumt uttryck. “Fick” timmar. Av vem då? Och vad blev dom över i från? Blev det för mycket i den kronologiska soppan eller vad? Att nyttja termen timmar överhuvudtaget blir lite väl ödesmättat också. Den så kallade fritiden omvärderas till att vara en nedräkning inför ordinarie kronologiska linje istället för att vara just fritid. Fy fan för klockor och allsköns tidmätarverktyg. Fritid förresten, ytterligare ett idiotiskt ord, all tid är väl för satan fri, eller äger någon den och har låst in den? Jag disponerar i alla fall fritt över min rörelse i kronologin, att tro något annat är bara dumt. Om någon annan serverar mig timmar som tillhör mig så är det väl för att jag tillåter det och inget annat. Oavsett vad saken gäller så ligger ju valet i slutändan på mig själv att utföra handlingar eller icke-handlingar under den tid jag förfogar över, så måste det ju vara eftersom jag själv också får ta konsekvenserna av mitt handlande eller icke-handlande. Således är all tid fritid eftersom jag fritt disponerar över den och har bara mig själv att skylla om så icke skulle vara fallet.

Kvalitetstid är ett annat fint ord, jag undrar fortfarande hur det skulle vara att uppleva en sån. Kan det vara när man sover och inte behöver stå ut med klockan? Taskigt att man missar den för att man har full upp med att sova. Eller när man dör, för då kan i alla fall ingen hävda att man slösar med den eftersom man har gått ur den. I vilket fall som helst lär man missa upplevelsen av den, annars skulle den ju knappast vara kvalitativ i relativitet till den fria eller bundna tiden som inte alls kan anses vara kvalitativ den är förbunden och förslavad till en medvetenhet om kronologin och snarare kan anses vara kvantitativ då den är i stort sett jämt och överallt. Hursomhelst så är kvalitetstid en upplevelse man känna sig minst sagt snuvad på, men man kan i alla fall nöja sig med en väl tilltagen fritid som kan förslösas i väntan på kvalitetstid.

Ur led är för fan tiden…

// Daniel Inte Alls Nyholm

1.

Telefonens signal ekar i det nedsläkta radhuset. Det ringer ett tag innan man kan se en individ sakta resa sig ur soffan i vardagsrummet varpå denne griper efter telefonen på bordet. Mannen hade mörkt, kortklippt hår, bar mörka jeans och en rutig skjorta samt var väl runt förtioårsåldern. Han såg rätt bra ut, var välbyggd och man skulle kunna tro att han var betydligt yngre än han faktiskt var. Han förde telefonen till munnen och svarade med släpig röst:

-Hallå.
Hej Erik, det är Ernst.
-Jo, jag hör det.
-Stör jag?
-Nej, jag gör ingenting speciellt.
-Bra, har du ringt Fonus?
-Nej…
-Okej, då får väl jag göra det då. Har du åtminstone kollat efter gravsten?
-Nej.
-Nähä, Men vad ska det stå då? Älskad maka och älskad syster? Har du några ideer alls?
-Nej.
-Men något önskemål har du väl? Något kärleksfullt? Ni var ju ändå gifta i fem år.
-Jag kommer inte på något. Du kan nog det där bättre, du har ju känt henne hela livet. Jag är så dålig på sådant där…
-Jaha, men kan vi åtminstone bestämma prisklass och vad allt kan tänkas kosta.
-Jag har inga pengar alls. Att bo ensam i det här huset är jävligt dyrt.
-Jo det är ju klart. Men några ideer för begravningen måste du väl ha?
-Inte som jag kommer på.
-Har du gjort något alls de senaste veckorna?
-Nej. Jag var på puben i tisdags, men jag var tydligen inte välkommen.
-Åk ut till stugan och vila upp dig, du behöver nog det. Jag får väl ta hand om allt.
-Ja, kanske det. Tack.
-Hej…
-Hur är det med Uno förresten? Hur tar han det att hans moster är död?
-Du är full…
*klick*

Radhuset är nu åter helt tyst igen.

2.

Pappa hade blivit så konstig den senaste tiden. Han satt mest bara och muttrade vid telefonen och skrev olika ord på små lappar. Om han inte gjorde det så gick han ut till garaget för att “fixa med bilen”. Jag hade frågat vad det var för fel på den flera gånger men då muttrade pappa bara surt att “Sådant förstår du dig inte på så det är ingen idé att förklara det för dig”.
Idag hade pappa ringt till Erik, moster Evas man. Först hade han låtit snäll på rösten sedan lät han bara hård och kall. Jag kunde inte höra exakt vad han sa då han hade stängt dörren till sitt arbetsrum men en sak hörde jag klart och tydligt: Han hade sagt “åk ut och vila upp dig, du behöver nog det” men det lät som om han egentligen sa “jag ska döda dig”. Jag hade aldrig hört honom använda den tonen förut. Det skrämde mig och jag förstod inte vad det var som var fel. De brukade ju komma överens.
När han hade talat färdigt och kommit ut ur arbetsrummet hade jag frågat var moster Eva var någonstans (då jag inte hade pratat med eller sett henne på flera månader). Pappa hade sagt att hon var bortrest och tonen i hans röst gjorde att jag inte vågade fråga vart hon hade rest trots att jag var hemskt nyfiken.

Jag tyckte mycket om min moster och nu började jag hoppas på att hon hade presenter med sig när hon kom hem, det hade hon haft den gången hon varit i Egypten. Då fick jag en massa godis och en konstig kamel av olivträ som luktade jättegott.

Trött efter telefonsamtalet gick jag ut i garaget, satte jag mig ner på det dammiga golvet och stirrade stint på bilen, en röd Saab sportkombi. Den var nylackad, ren och såg välskött ut. Jag visste mycket väl att det inte var något fel på den men det var svårt att bli kvitt känslan av att det var något som inte var som det skulle. I vilket fall som helst var det svalt och skönt på garagegolvet. Det var alltid lättare att koppla av här ute än inne i huset. Jag kunde nästan övertyga mig själv om att jag gjorde någon nytta här, att jag hade en uppgift. Det var som sagt inget fel på bilen men allt blev lättare om jag inbillade mig att det var det.

Att prata med Erik hade varit ett rent helvete. Lyckligtvis hade jag inte sagt vad jag egentligen tyckte till honom; Att han var ett svin och att han bitvis bar skulden till att min syster nu var död. Den skiten hade inte ens kommit till sjukhemmet där hon låg. Istället hade han kommit dragandes med den mycket lama ursäkten “att han inte gillade sjukhus”. Visserligen kunde jag litegrann om Eriks historia och det måste väl sägas att han hade vissa bakomliggande skäl till sin sjukhusskräck. Dock tycktes det som att min systers hjärta brast när hon insåg att hennes make aldrig skulle dyka upp varpå hon började snabbt tyna bort tills hon en dag var helt borta. Jag undrade vad det är för sorts människa som inte besöker sin hustru när hon ligger på dödsbädden?

Istället för att läxa upp honom hade jag nu sagt att han borde åka ut till sin stuga i skärgården och vila upp sig, det behövde han nog. Jag hade även lovat att ta hand om bestyren och de skyhöga kostnaderna inför begravningen för att möjliggöra detta. Där gick hela semesterkassan. Jag var så förbannat snäll ibland. Plötsligt fick jag ett anfall av raseri och slog hårt till bilen med knytnäven medan jag utbrast
-Biljävel, vad är det för fel på dig?

Jag gläntade försiktigt på dörren till garaget och kikade in genom springan. Pappa satt på golvet helt stilla och andades tungt. I en plötslig rörelse slog han till sin fina röda bil och sa något argt till den sedan blev han helt tyst och stilla igen. Det tycktes passera en evighet tills han till slut fick syn på mig och utbrast med hög röst:
-Ut härifrån! Ser du inte att pappa fixar med bilen?

Förskräckt stängde jag dörren och småsprang till köket för att söka trygghet hos mamma. Pappa skrämde mig när han var på det där konstiga humöret.

Mamma satt i köket, läste tidningen och rökte en av sina äckliga cigaretter. Jag sprang fram till henne och frågade försiktigt varför pappa slår på sin bil och pratar med den. Hon suckade och förklarade trött att det inte är lätt att vara vuxen ibland och att jag borde vara barn ett tag till. Jag satte mig vid köksbordet och tittade på mamma medan jag begrundade den informationen hon hade gett mig. Plötsligt hördes en krasch och det började tjuta och tuta.

Nu såg jag att min sexårige son Uno stod och kikade på mig genom dörrspringan med ett vettskrämt ansiktsuttryck. Med ens kände jag skam och skuldkänslor över att han sett mig i en stund som denna. Jag ville förklara att “pappa är ledsen för att hans syster är död och arg på Erik” men det kom bara ut ett ilsket:
-Ut härifrån! Ser du inte att pappa fixar med bilen?

Jag konstaterade missmodigt att jag i nuläget var en riktigt usel pappa och även hur lik jag hade blivit min egen far. Nu såg jag också att slaget jag tilldelat bilen hade skapat en präktig buckla i plåten. Jag var verkligen min far upp i dagen. Hur skulle jag ha råd att fixa det här när jag precis hade blivit tvungen att lägga ut nära 30 000 kr på en begravning? En tanke dök upp; om jag fick det att se ut som om bilen hade blivit vandaliserad av ungdomar eller något liknande kanske jag möjligtvis kunde få försäkringen att täcka skadan. Självrisken var ju trots allt rätt låg. Jag gick bort till redskapsbänken och tog upp en kofot. Bilden av Erik dök upp för mitt inre.

Mamma och jag stod som paralyserade i dörren till garaget. Billarmets tjut var öronbedövande. Det var glas över hela golvet. Pappa stod och hoppade på bilen som förryckt medan han upprepade gånger slog den med en kofot. Han var illröd i ansiktet. Jag började nu förstå innebörden av vad mamma sagt och beslutade mig i den sekunden att vara barn ett bra tag till. Mamma säger bra saker ibland. Det var då hon sprang fram mot honom…

3.

Den orakade mannen sträckte sömnigt på sig, gick ut på altanen och tände en cigarett. Den lilla stugan hade förvisso vita knutar men var målad i en brandgul ton i övrigt. Detta skapade en stark kontrast mot det klarblåa havet som omgav den till nästan tre fjärdedelar. Varför den var målad i denna färg hade mannen inte en aning om trots att stugan tillhörde honom och hade så gjort sedan urminnes tider. Stugan hade målats om några gånger sedan dess men i samma färg. Det tycktes enklast så.

Han knäppte förstrött på den gamla radion som alltid stod på bordet året runt. På något konstigt sätt hade den överlevt i flera år trots att den borde ha blivit rejält fuktskadat vid det här laget. På radion var det Håkan Juholt som talade om skolsituationen i Stockholms förorter samt hur den kunde förbättras. Mannen konstaterade att Juholt kanske skulle börja med att besöka en förort (eller åtminstone googla på information om förorter) innan han yttrade sig. Han kom på sig själv med att sitta och reta upp sig varpå han föraktfullt stängde av radion. Nu hördes bara ljuden från havet.

Huset var belägen på en mycket liten ö vilket skapade intrycket av att huset var betydligt större än i verkligheten, särskilt när man såg den från havet. Ön ifråga var belägen en bra bit öster om Möja, precis där Stockholms skärgård slutade. Möja var också den enda form av samhälle i närheten, det tog dock sin lilla tid att ro hela vägen till affären i Långvik. Mannen hoppades innerligt att han hade mat så det räckte ett tag till. Han var inte helt bekväm med tanken på att besöka civilisationen än. Det kändes som att han precis hade lämnat den trots att han hade varit helt själv i två hela veckor.

Mannen hade mörkt, kortklippt hår, bar mörka jeans och en rutig skjorta samt var väl runt förtioårsåldern. Enligt andra såg han bra ut, var välbyggd samt hade bra hållning. Man skulle kunna tro att han var betydligt yngre än han faktiskt var. Dock förmedlade dennes kroppsspråk nu att avancerad tankeverksamhet pågick. Främst genom sättet han satt och rökte på vilket påminde starkt om en rörlig Rodins tänkaren.

Blåbärsriset omgav stugan framför verandan. Ett minne av hur han vid unga år tultade runt och åt av bären infann sig. Han mindes även smaken av nykokad blåbärssylt hustrun Eva hade kokat för något år sedan, medans han hade suttit och löst korsord. Varför han inte hade hjälpt till kom han dock inte ihåg. Han mindes dock att han titta mer på henne än korsordet. Det kändes som att det hade utspelats i ett helt annat liv. Det var bara minnesbilder utan tillhörande känslor. Det var kontentan av hela problematiken – han hade för tillfället inga känslor alls.
Mannen, som för övrigt hette Erik Jensen, undrade vad som skulle komma härnäst. Han hade sjukskrivits från sitt arbete som inköpsansvarig på K-Rauta i en månad efter hustruns död. Allt hade gått så fort. Det som tyngde honom mest just nu var att han borde sörja. Han hade en vag känsla av att det var det man skulle göra i en sån här situation. Frånvaron av sorgekänslor gjorde honom dock mycket rädd. Sjukskrivningen tog slut om två veckor men innan dess skulle begravningen hållas. Detta innebar att han skulle bli tvingad att återvända till Stockholm. Han var inte helt bekväm med den tanken men han kunde inte sätta fingret på exakt varför.

Hustruns bror hade tagit på sig ansvaret att styra med begravningen och övriga göromål, detta var han dock mycket tacksam över. Var det något han hatade så var det byråkrati och enligt hans mening; onödiga, traditionsbundna ceremonier. Brodern hade ansett att Erik borde få vila ut efter det inträffade. Deras välvilja hade dock slagit fel och han hade tagit det som att han blev bortkörd snarare än “hjälpt” i detta fall.

Var det verkligen vila han gjorde nu? Det fanns så mycket att uträtta men härifrån kunde han inte göra något av det. Radhuset måste säljas, hans egen lön räckte inte till att betala både radhus och sommarstuga nu när de inte var två som delade på det längre. Hennes ägodelar, vad skulle göras med dem? Det tycktes både bra och dåligt att de aldrig hade fått barn.

Erik tog ett djupt bloss på cigaretten och övervägde i vilken ordning han skulle utföra dagens sysslor. Dessa var: ringa återbud till psykologen i Stockholm, frosta av frysen, tömma dasset, ösa ur ekan (då det hade regnat under natten) och kanske, om han orkade, rensa mossa från takpannorna. Han tog fram mobiltelefonen ur jeansfickan, iakttog den med avsmak varpå han åter förpassade den till fickan igen. Sedan blev han sittandes ett tag, tomt stirrandes på ingenting alls.

En timma senare satt han på bryggan med en folköl och metade med brödsmulor. Det kändes som det mest logiska han kunde företa sig denna dag.

4.

Ernst satt på Rotebro krog och funderade på hur det kunde ha gått så fel. Han hade blivit förvisad från sitt eget hem. Karin hade sagt att hon var rädd för honom, att hon inte ville att han skulle komma hem, att hon skulle ringa polisen om han gjorde det. Okej, det där med bilen kanske inte var helt genomtänkt men han hade ju försökt förklara att det var för försäkringspengarnas skull. Att han däremot hade slagit till henne när hon försökt hindra honom hade han ingen ursäkt för. Dock hade han dock bett om förlåtelse på sina bara knän samt svurit vid allt han höll heligt att han aldrig skulle göra nå¨got liknande. Hon hade dock vägrat lyssna på det örat och han hade fått spendera en vecka på en bekants soffa på Kung Hans väg i Rotebro. Lägenheten var belägen i samma hus som Christer Petterson hade bott i en stor del av sitt liv. Denna insikt gjorde inte underverk med Ernsts självkänsla och han hade börjat stanna till på Rotebro krog efter jobbet, dels för att han inte ville inkräkta för mycket, dels för att han behövde dränka sina sorger.

Mannen han bodde hos, vid namn Anders var en gammal barndomskamrat till Ernst och trots deras olikheter hade de hållit kontakten i alla år. Anders var sjuksriven på grund av en svårartad form av reumatism och låg mest och stönade av smärta när han inte ville diskutera diverse konspirationsteorier, vilket var en hobby Ernst inte helt delade med denne. Allt från Palmemordet till elfte september kunde behandlas på de mest märkliga sätt och förvisso kunde det ibland vara en smula underhållande att lyssna på sjuklingens monologer men Ernsts tankar var för tillfället någon annanstans. Det hela hjälptes inte av det faktum att Anders brukade enorma mängder marijuana i medicinalsyfte. Han påstod att ingen annan medicin hjälpte men konsekvenserna blev att slaget vid Lutzen hade kunnat utspela sig i den lilla lägenheten så Ernst kände att både hans tankar och sikt blev betydligt klarare nere på krogen.

Tio år av äktenskap, och Karin förstod inte vad han gick igenom? Han hade förlorat sin syster. Lite förståelse kunde man väl ha hoppats på? Förbannade subba. Kände han henne överhuvudtaget?

Nu kom Anders in i lokalen, beställde en öl och gick och satte sig vid Ernsts bord.
-Jaså, du mår bättre, sa Ernst besviket.
Sjuklingen nickade glatt och det märktes att den här ölen inte var hans första. Detta manifesterade sig i en upphetsad monolog baserad på nya fakta om Anders Behring Breiviks kopplingar till frimurarna. Ernst gjorde några tappra försök att följa samtalets röda tråd men kom snart på sig själv med att blunda mentalt varpå hans egna bekymmer tog över hans tankebanor. Anders verkade inte märka att hans vän var en smula frånvarande utan fortsatte upphetsat om kopplingarna mellan frimurare, korsriddare, den heliga graalen och terrorattackerna i Norge.

-Jag vill inte att du ska komma hit, jag är är rädd för dig, hade hon sagt i telefonen.

Ernst rös längs med hela ryggraden och såg ett välbekant ansikte framför sin inre blick.

-Allt är hans fel…

5.

Erik funderade på om någon hade klistrat fast en varningskylt någonstans på honom. Var han än gick vägrade folk att se honom i ögonen. Vänner verkade avvikande och frågade inte hur han mådde. Överhuvudtaget hade många av människorna han mött sedan han återvänt till Stockholm stora svårigheter att bemöta honom på ett alldagligt sätt. De verkade ha svårt att komma på något att säga vilket hade resulterat i förvirrade samtal om vädret. Deras blick tycktes även vara fäst på en osynlig prick belägen ca 8 centimeter till höger om hans huvud.

Förvisso hade Erik stött på detta beteende förut i tonåren när hans mor legat på sjukhem med cancer och sedan gått bort. Förutom att utveckla en avsky och skräck för sjukhus hade han då dragit slutsatsen att det helt enkelt var svårt för många att prata om döden när den var så nära och i många fall resulterade det i att man blev behandlad som en spetälsk. I ett samhälle som det här var döden något som skulle hålla sig i tidningarnas rubriker och ännu hellre, på TV.

Erik hade bekänt sin avsaknad av sorg för psykologen när han var där för några dagr sedan. Hon berättade om hur Kierkegaard och Heidegger såg på sorg och ångest varpå hon rutinerat konstaterade att han fortfarande befann sig i ett chocktillstånd och att det var ångest som blockerade sorgen. Sedan bad hon om 120 kr för sitt “expertutlåtande”. Hon kunde lika gärna ha påstått att han hade malaria vad honom anbelangade.
Åtminstone var det ingen som sa åt honom vad han skulle göra längre. Detta tog han som en invit till att dricka upp sina sista kronor på Södermalms gator. Efter att ha gått av tunnelbanan i Slussen gick han från Ryssgården upp mot Götgatan, tog ut pengar på bankomaten och det dröjde inte länge tills han hittade ett välbekant ställe.

Erik hade frekventerat Krogen Papa Gallo när han varit yngre och han mindes det som ett trevligt, anonymt och billigt ställe. Främst för att det var beläget på ett sådant sätt att det inte var många som såg det utan bara passerade det. Ett ställe för självanalys, mediterande och begrundande. Han hade varit där med Eva någon gång mindes han nu vagt. Hon hade inte gillat maten.

När han kom in i lokalen märkte han att det mesta var sig likt, typisk sliten pubinredning och samma bartender stod kvar bakom disken, dock hade det tillkommit en massa tv-apparater som visade fotbollsmatcher Detta var Erik föga positivt inställd till då han hyste ett allmänt oientresse när det kom till sport. I övrigt var det precis lika folktomt som det brukade vara, bara ett äldre alkoholiserat par som satt och mumlade i ett hörn och två killar i tjugoårsåldern som hypnotiserade satt och betraktade bollen som sparkades fram och tillbaka på teveapparaterna. Erik blev vänligt bemött av bartendern när han satte sig vid bardisken och beställde en stor stark. Priserna tycktes dock ha tredubblats och han bestämde sig för att det bara fick bli en öl här då hans ekonomiska resurser var relativt begränsade.

6.

Kan han inte hålla käften, snart? tänkte Ernst bittert. Samtalet, eller rättare sagt monologen hade nu glidit in på huruvida vissa flygplan sprutar ut substanser som hjälper illuminati att hjärntvätta folket för att få de att konsumera mera och gå till sina trista arbeten. Anders hade hittat egna svar på hur allt låg till och fungerade här i världen.

Ernst hade funnit sig i situationen ochy istället för att försöka påverka den i någon annan riktning höll han sig tyst och drack mer. Det var svårt att få något utbyte av Anders de dagar han självmedicinerade. I övrigt var denne en duktig webdesigner men för tillfället hade sjukdomstillståndet tvingat honom till denna mindre konkreta tillvaro. Om han bara satt och nickade medhållande verkade Anders uppfatta det som konversation medan Ernst själv kunde vara ifred med sina grubblerier.

Vad hade han kvar nu? Ingen son, ingen fru, inget hus, ingen bil. Frågan var hur länge han kunde behålla jobbet nu när han var tvungen att pendla till Gustavsberg från Rotebro varje dag. Det innebar nästan fem timmars pendlande om dagen.

Han kom knappt ihåg hur allt hade gått till. Allt hade gått så fort. Vad var det som fått honom att slå till henne? Ett ursinne han aldrig förut känt hade gripit tag i honom och gjort honom oförmögen att kontrollera sina egna handlingar. Det var den där jävla Eriks fel. Varför hade han inte tagit hand om Ernst syster? Hur kan man strunta i att ens fru ska dö? Hur självupptagen och egocentrerad kan en människa vara? Att inte ta hand om sina nära och kära? Bör en sådan människa överhuvudtaget få andas luften på denna jord?

Och Karin, hon hade säkert någon annan på jobbet. Hon hade jobbat sent ofta den senaste tiden. Att hon dessutom verkat allmänt oengagerad när Eva dött tydde på att det var något som var fel. Hon hade drivit honom hit. Hon var ett av skälen till att han bodde i Christer Petterssons gamla hus med en paranoid knarkare.

Det var då Ernst bestämde sig för att det var Karin och Eriks fel att han blivit av med allt. Det kändes lättast så.

7.

Den här barstolen känns lite vinglig. Papa Gallo borde verklig investera i en renovering och nya möbler, det har ju sett ut så här i minst femton år. Hur många öl har jag druckit nu? Jag skulle ju bara ta en…

Eva är död. Jag är här. Är jag förpliktigad att känna något? Ska jag ha dåligt samvete nu? Förvisso var jag inte och besökte henne men jag ringde henne varje dag. Ska jag vara stark i telefonen eller svag på sjukhuset? Jag gav henne det stöd jag kunde.

Jag önskar verkligen att de kunde sänka ljudet på fotbollsmatchen. Bartendern verkar tyvärr väldigt engagerad så det tjänar nog inte till att fråga.

Min fru. Eva. Var hon så viktig? Nej. hon var en vanlig varelse som av en slump råkat kollidera med mina drömmar och sedan stannat där en längre tid. Vid kollisioner av kontinentalplattor brukar vulkanisk aktivitet uppstå. Så var det också med oss, eller snarare med våra visioner och drömmar. Sex hade vi också. Det var skönt för det mesta. Det där lite som lyrik. Tomt i glaset nu igen…

-En till tack.
-Carslberg?
-Mmm.

Om jag nu ska leka hobbypsykolog kan jag konstatera att jag fortfarande har kvar en viss handlingskraftighet, vilket tyder på att jag inte gått ner mig. Även att jag låter mina känslor fullfölja sin egen utveckling och inte följer någon inlärd mall för hur jag bör känna mig tror jag också är väldigt sunt. Att min “jag ger fan i allt-inställning” har växt från en ärtas storlek till en grapefrukts är förvisso oroväckande men fullkomligt naturligt. Trots att jag är medveten om den typen av tänkande samt dess konsekvenser så vill min logiska sida på något sätt bejaka den, förmodligen på grund av det är en naturlig utveckling. Lite hedonism kan vara frälsningen för en sjuk själ. Undrar om jag ska passa på att köpa en gammeldansk också medans jag är inne på det spåret? Ja, det gör jag…

-Det blir 57 kronor. Tack.

Vad var det nu kärringen sa? Jo… Kierkegaard påstår att ångesten är känslan man får av att inte överenstämma med sig själv. Om jag hårddrar det kan jag med detta konstatera att jag inte längre har ångest. Fast med tanke på att Kierkegaard var tämligen förvirrad själv så kanske jag inte borde dra några förhastade slutsatser…

-Jävlar, såg du det där?
-Va, nej?
-Vilken jävla räddning.
-Jaså… En gammeldansk också.
-Yes sir!
-Tack.

Bartenderns leende är smittsamt. Något säger mig ändå att också jag börjar bli tillfreds. Gammeldansken satt där den skulle också. Ja ska nog ringa min chef och säga att jag kan börja jobba på måndag. Det tjänar ingenting till att vara ledig för att sörja nu när jag har sörjt klart. Och hur svårt är det egentligen att köpa och sälja byggvaror? Lite hederligt arbete kan väl knappast skada någon? Eller vänta. Jag kanske inte ska ringa chefen nu…

-Men paaaaasssssssssa då!!!

Jag älskade henne, det gjorde jag verkligen. Hon var så vacker där i blåbärsriset. Och alla dessa fina, underbara minnen. Tillsammans definierar de mig. Det är alltså såhär det känns att sörja? Där har jag något att leva för. Jag lever för mig och för minnena jag består av. Jag är så lycklig. Till och med att titta på fotboll vid en bardisk tillsammans med en bartender är lyckan. Den lyckan är en del av mig själv. Jag själv är lyckan, lyckan är jag. Sorg är lycka… Hädanefter ska jag bara maximera min lycka, bara göra bra saker för mig själv. Jag tror bestämt jag har blivit… Vad var det nu var det hette? Tutilu… Utilitarist?

-Måååååål! Jaaaaaaa!! Vad fan? Du har nog fått lite för mycket ikväll. Du kan för fan inte sitta och gråta till fotboll. Jag ringer en taxi åt dig. Vart ska du?
-Sollentuna… Jag är lykkli tror jag…
-Jaså det säger du…
-Hon va så vacker när hon plockade blåbär….
-Mmhhm…

8.

Rotebro Krog var egentligen en lunchresturang och med tanke på dess klientel var det nog bäst så. Servicehusen i Rotebro hade sedan Beckomberga och ett flertal mentalsjukhus stängt fått ta emot ett hundratal, plötsligt friskskriva mentalpatienter. Detta var ju ett tag sedan och flera av dessa hade nu skaffat barn varav samtliga bodde i servicehusen vid Rotebro Torg. Eftersom det dessutom för tillfället bara fanns en enda krog att tillgå samlades alla där. Ägarna av Rotebro krog hade därmed lärt sig att ha tidiga stängningstider, mest för att minimera antalet packade mentalpatienter och deras avkommor, vilket lätt kunde bli både obehagligt och missprydande.

Ernst och Anders var helt oförberedda när sista beställningen plötsligt ropades ut. Ernst beställde snabbt in varsin öl till. Anders var då i färd med att förklara att Cannabis botade alla sjukdomar och att det var därför det var olagligt att bruka det. För att tydliggöra tog han upp en färdigrullad joint ur fickan och tände den demonstrativt medan han visade den för samtliga kroggäster och deklarerade högljutt att “Cannabis botar cancer”.

Krogens ägare förklarade dock vänligt att han får bota cancer utanför krogen, gärna en bit ifrån uteserveringen.

På grund av detta befann sig även Ernst utanför krogen minus sin nyköpta öl. Han såg då ingen annan råd än att hjälpa sin vän med att botemedlet av cancer varpå han tog några djupa bloss och höll andan så länge han kunde varje gång.

-Det är doppat, visst är det schysst?
Ernst som inte visste vad doppat betydde nickade medhåll.
-Jag har mer, du kan ta det. Jag ska gå upp och lägga mig nu. Jag blev så jävla trött av allt vi pratat om, sa Anders och räckte över en liten påse med en svart kaka, rizla och en liten fickkniv. Ernst tog förvirrat emot det och blev sedan stående, hållandes i både påse och fickkniv, mitt på Rotebro torg, helt själv. Han märkte knappt att hans kamrat nu var borta. Världen snurrade och verkade röra sig rakt mot honom. Kallsvetten bröt fram samtidigt. Olika mönster och bilder uppenbarade sig. Han såg Erik framför sig, i färd med att slå sönder hans bil där hans syster Eva satt medan hans fru Karin stod tätt bakom honom med handen nersträckt i Eriks byxor, till synes i full färd med att tillfredställa honom. Hans son Uno kom fram och frågade honom varför de gjorde sådana konstiga saker. Sedan började alla att klappa i händerna. Allting pulserade i Ernsts huvud och han såg nu världen med nyväckta ögon. Han visste precis vad som behövde göras.

När den sista bussen från Rotebro mot Sollentuna avgick satt Ernst på den.

9.

Pappa hade aldrig varit borta så här länge. Jag hade frågat mamma varför pappa inte fick komma hem. Han hade ju förklarat att han bara slagit på bilen för att få pengar. Det tyckte jag lät riktigt smart. Mamma höll inte med och var jättearg. Jag tror det var för att pappa hade slagit mamma.

Det var mitt i natten det ringde i telefonen, det var pappa. Jag blev jätteglad, men han lät lite konstig och andfådd.
-Hej Uno, hälsa mamma att jag är på väg hem.

Samtidigt låg det en man på gatan i ett lummigt och blomstrande radhusområde i Sollentuna, denna vackra sensommarnatt.

Mannen hade mörkt, kortklippt hår, bar mörka jeans och en rutig skjorta samt var väl runt förtioårsåldern. Han såg rätt bra ut, var välbyggd och man skulle kunna tro att han var betydligt yngre än han faktiskt var. Han låg på mage med ansiktet ner i asfalten. Man kunde se en röd fläck sprida sig från ett sår längs hans rygg. Han konstaterade att han var lycklig, trots att han blivit knivhuggen upprepade gånger. Sedan dog han. Hans ena hand kramade hårt om ett föremål. Det var ett blåbär.

David Knezevic och Moderatmännen är upprörda över att gymnasieelever har uppmanats att besöka uppsättningen som en del av sin utbildning.

Som om det vore farligt att bredda sin kunskap om de argument som förs och har förts inom samhällsdebatterna i historien.
Motståndet mot Turteaterns uppsättning och att den (som David Knezevic skriver på Facebook-evenmanget för demonstrationen som skulle gått av stapeln idag) “har uppnått sina mål” bevisar ju med all tydlighet att “extremfeminsterna” har rätt i sin kritik av patriarkatet. Det är ju verkligen förtryck från (moderat)männens sida det handlar om här!
Nu borde ju verkligen gymnasieungdomar få ta del av SCUM-manifestet som en del av utbildningen inom samhällskunskap, (och inte bara som en del av den idéhistoriska utbildningen där man eventuellt jämför Solanas med Freud). Moderaternas egna argument biter dem i rumpan och David Knezecivs blotta existens blir ett enda stort argument emot hans egna minst sagt unkna åsikt som han stenhårt förfäktar – nämligen motståndet mot ideologisk och filosofisk diversitet i samhällsdebatten. David, liksom så många andra neo-liberaler vägrar erkänna att det finns andra åsikter eller andra människors intressen än hans egna.

David Knezevic skriver: Vi är många som har fått nog av att våra söner får utstå väldigt mycket skit från rådande stats- och mediefeministiska ordning.

Jodu David, jag kan säga dig att vi är jävligt många som har fått nog av att våra döttrar behandlats som skit av rådande stats- och populistpatriarkala ordning. Våldtäkter, hustrumisshandel, lägre löner och så vidare och vidare.

Och jag tycker fan inte det är okej att låta någon rik, vit, man från Sigtuna ostört få upprätthålla den ensidiga strukturen genom att försöka “skydda” min son, hans egen som och alla andra söner från kunskap och förståelse om att det FINNS ojämlikheter, det finns förtryck, det finns folk som blir lidande på grund av dessa strukturer.

Och framför allt så får de lära sig att det går att säga ifrån. Vilket Solanas gjorde, om än med högljudda medel i ett mediebrus som ständigt kräver megafon om man inte står på rätt sida i maktstrukturen.

//Daniel Nyholm – mansgris och far