Sur gubbe angående eventuell debatt kring Pippi Långstrump, chokladbollar och kort minne

Jaha, Pippi lätt redigerad (två minimala och obetydliga skitsaker som inte ändrar historien ett skvatt har tagits bort). Då kan vi antagligen vänta oss massiv debatt-anstorming av typen: “Rör inte mina negerkungar och kines-imitationer” och “Astrid Lingdren var smygnazist”.

Med hänvisning till mitt allmänt koleriska tillstånd så tror jag att jag undviker att läsa tidningar, se på tv eller gå in på internet tills stormen bedarrat. Hur länge höll negerbolls/pepparkaks/Tintin-i-Kongo-tjafset på?

2003 gjordes den första DO-anmälan mot en konditori i Sjöbo angående begreppet “negerboll”. Anmälan lades ned eftersom anmälaren inte personligen blev kränkt. Men debatten lyftes angående diskursen kring ord som å ena sidan halvt tagits ur sin kontext och används i till synes harmlösa sammanhang och å andra sidan i sin rätta kontext ingår i ett kolonialt synsätt som de senaste fyrtio åren ansetts utgöra ett fundament för fortsatt strukturellt förtryck – i det här fallet rasism.

Allmän påminnelse angående strukturellt förtryck: det är alltså INTE ett medvetet och organiserat förtryck som vissa postkoloniala teoriers belackare gärna vill hävda att strukturellt betyder, utan inbyggt i systemet så att säga just därför att det är omedvetet och normaliserat. (Tål alltid att påminnas om).

I och med Tintin-i-Kongo-tjafset 2012 så kom även Blackface-debatten på allvar till lilla Sverige och nidbilder samt andra visuella uttryck integrerades i det svenska medvetandets uppfattning om vad som kunde tänkas utgöra attribut i den numera väkända och ständigt omdebatterade strukturella rasismen.

Tycka vad fan man vill om sakers tillstånd. Men trots att debatten har gått het i det offentliga rummet i minst ett decennium i Sverige så tycks inte mycket ha hänt, något som märktes i somras när en restaurang i Gävle saluförde “fördomsfria negerbollar”. Det blir samma jäva tjafs, några skriker rasism och några tjuter om yttrandefrihet. Enda skillnaden är väl att det (förhoppningsvis) blir lite mer avslaget är förut, bortsett från de högljudda ungdomar som var för unga då men vars mevetandenivåer höjts de senaste åren till den milda grad att de i sann ungdomlig anda anser sig besitta all världens sanning och känner sig manade att bedriva intellektuellt korståg mot alla som är dumma nog att tycka annorlunda än de.
Det sistnämda gäller en hel del vuxna också eftersom dåligt minne och sviktande omdöme tycks vara något som kommer med åren.

En vädjan: snälla, håll munhuggandet på en någorlunda vettig nivå den här gången.

Tack på förhand.

//Daniel SurGubbe

Posted in Angående... | Leave a comment

Valdagen 2014

Jag skulle kunna skriva en lång raljerande harang om varför jag i egenskap av ideologiskt refraktär nihilist och självutnämnd oberoende observatör, väljer att rituellt bränna den röstsedel som blivit mig tilldelad att använda i den sanslösa fars som kallas “riksdagsval Sverige 2014″ och som i mångt och mycket är något av ett direkt hån mot nyckelbegreppen “demokrati”, “mångfald” och “frihet”.

Jag avstår dock ifrån att göra det då jag raljerar så mycket om det i vanliga fall ändå.

Istället citerar jag några vackra strofer av riksfyllot och skalden Evert Taube:

 

Jag sjöng vid bondens knut: – Nu är sommaren här !
-Det är våren som är slut, svarar bonden så tvär.
– Djupt gick tjälen här i nord och sanna mina ord,

Det är krig och politik som har fördärvat vår jord !

Jag sjöng för handelsman där han stod i butik :
– Se, nu blommar ju din strand och nu glittrar din vik !
Men han svarade burdus : – Ja du går i glädjerus,

men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus

Och oavsett om vi får en ny regering eller det bara blir ett lättare platsbyte på stolarna i Riksdagen så kommer ändå krig, girighet, religion, ideologi och politik i största allmänhet fortsätta att ställa till förtret för de flesta människor på ett eller annat sätt.

// D

Posted in Uncategorized | Tagged | Leave a comment

Samlarbilder inför Valet 2014

 

Eftersom vi dragit igång igen nu efter lång tids tystnad och eftersom det är tramsval nu snart så bjuder vi på några samlarbilder.

Ett hett tips är att skriva ut bilderna på jobbet i stort format och i färg (det blir billigast så) och sedan kan ni springa runt i valstugorna och på torgmöten och försöka få samlarbilderna signerade. Ett pris utlovas till den som lyckas få ihop signaturer av samtliga partiledare.

Eventuella likheter med riktiga människor är förstås enbart en tillfällighet. Varken “verklighetens folk” eller “det sovande folket” ser ju knappast ut så här på riktigt.

Lycka till!

Samlarbilder på de största dumhuvudena i samtliga riksdagsparasiter inför valet 2014. Förhoppningsvis får Gudrun vara med nästa gång och en eller två av ovanstående har åkt ut...


 

 

 

Posted in Angående... | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Angående Malmö-incidenten och polisens roll i samhället

Har fascinerat noterat folks upprördheten över polisens agerande i Malmö. Många känner sig förstås kränkta och några har blivit skadade på riktigt. Man kan tycka vad man vill om den saken beroende på vilket perspektiv man anlägger. Polisen och dess anhängare anser att ett våldsamt upplopp stävjades, de flesta vars hjärta sitter lite längre till vänster och även de som har det i mitten anser att polisen attackerade en ”fredlig” motdemonstration och vissa drar det så långt att man hävdar att polisen hjälpte demonstranterna, dvs SVP som av motståndarna kallas nazister (ett epitet jag är benägen att hålla med om då deras ursäkt till partiprogram är nästan identiskt med NSDAPs från 1921).

Att grupperingar som dömts ut som rasistiska, fascistiska eller nazistiska oavsett vad de själva anser sig vara, i en stor del av den populistiskt lagda befolkningens ögon är lovligt byte kan man förvisso knappast förneka. Ordet ”Rasist” i Sverige 2014 äger samma brännmärkande konnotationer som populärkulturen gjort gällande att ”häxa” skulle ha gjort under den spanska inkvisitionens tid.
Man kan tycka vad man vill om den saken. Det får bli ämne för en annan krönika, och även det faktum att det är en stor skillnad på innebörden i begreppen rasism, fascism och nazism. Skillnader som är värda att redas ut. Något vi heller inte ska gå in på här och nu.

Nej, det som intresserar mig med Malmö-incidenten är förvåningen. Människor tycks vara uppenbart förvånade över att svenska polisen tar till så våldsamma metoder mot vad som uppfattas som ”fredliga” demonstranter.

De har uppenbarligen glömt bort incidenter som Ådalen 1931 eller Göteborg 2001.
Sanningen är att polisen i Malmö ”bara” gjort sitt jobb precis som de skall göra det. Nämligen att skydda staten med alla medel som finns till buds.
Nu kan det vara på sin plats att reda ut begreppet ”staten”. Staten är INTE dess medborgare, även om vissa romantiskt lagda demokrati-vurmare gärna skulle vilja göra gällande att så är fallet. Staten är en egen organism med en egen agenda och med en egen överlevnadsinstinkt. Denna kallas för ”raison d’etat”, på engelska ”national interest”, begreppet och teorin härrör redan från statskunskapens fader Niccolo Machiavelli (1469-1527). Det är väl också det här som i folkmun något ospecificerat betecknas som ”systemet”.
Statens medborgarna, alltså vi, är egentligen bara att ses som något sorts kvalster som i bästa fall lever i symbios med samhällskroppen, i värsta fall som parasiter som staten då anser sig tvungen att bekämpa. Med andra ord: samhället vill bara ha ”nyttiga idioter”, om vi trilskas förvandlas vi till parasiter som måste slås ned.
De flesta vänstergrupper hör till den kategorin i större grad än extremhögern. Anledningen till att det är så är helt enkelt att de vänsterorienterade idéerna, som exempelvis anti-rasistiska manifestationer/grupper, fått större genomslag i samhället än de (ännu) marginaliserade extremhögra, och därmed blivit maktfaktorer. De har alltså makt att sätta agenda och därmed ”hota” statens utveckling. Hos den bruna falangen är det bara Sverigedemokraterna som är i närheten av att kunna det, men där sköter både den tredje statsmakten samt övriga regeringspartier den ideologiska saneringen så gott de kan.

Hur ser då idealtillståndet för statens utveckling ut?

Det korta svaret är konvergens. Likriktning. Utan störningsmoment. Och givetvis ekonomiskt välstånd. Allt i syfte att fortsätta existera så länge som möjligt.
Det här skall inte förväxlas med välfärdssamhället. Det är ju inte för medborgarna staten söker välstånd. Medborgare skall finnas till för staten, inte tvärtom.
Ur statens perspektiv är det önskvärt att alla medborgare följsamt går i samma riktning för att tillsammans fylla statens kistor så att staten, inte dess medborgare eller eventuella etniska grupperingar, kan överleva på sikt. Eventuell välfärd för medborgare är snarare att betrakta som en bieffekt av detta. Mår vi någorlunda bra och arbetar är staten nöjd, mår vi dåligt och inte kan bära tillräckligt med guld till kistorna blir staten mindre nöjd.
Det ultimata samhället ur perspektivet ”raison d’etat” är en myrstack eller en bikupa.

 

Det är det här som polisen är satt att övervaka.
Glöm allt det där med demokrati och mänskliga rättigheter. Representativ demokrati innebär att vi som medborgare har rätten att deltaga i ett spektakel vart fjärde år som alltid syftar till samma sak: att ge oss bröd och skådespel så vi håller oss på mattan ett tag till medans ett antal så kallade ”politiska partier” fortsätter att fördela runt statliga resurser på, ett för STATEN, så ändamålsenligt sätt som möjligt. Begrepp som mänskliga rättigheter, demokrati och frihet är inget annat än valfläsk; små mutor och eftergifter för att förhindra revolt. Ty revolt är oekonomiskt. Och när eftergifter inte hjälper då är det brutal disciplin som gäller. Våldskapitalet får då tala. Och det är faktiskt det som är fascism i dess egentliga mening.

Livet i myrstacken har sin gilla gång och ve den som sätter sig upp emot dess system.

Då viner batonger och pistolkulor. Eller så blir man nedriden av hästar och överkörd av polisbilar.

Och glöm inte bort att riktig frihet kan ingen skänka eller sälja, den tar man. Nöj dig aldrig med mindre för då är du en myra.

 

//JSS – kackerlacka i myrstacken

Posted in Angående... | Tagged , , , , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Rätten till den egna existensen och destruktionen av densamma – en dissektion av ett humanistiskt samhälle

Detta skulle kunna vara ett manifest. Om jag i egenskap av humanistisk refraktär nihilist skulle bry mig om sådana. Eftersom jag nu inte gör det så är detta snarare bara några sarkastiska tankar om det vi kallar samhälle och dess eventuella anspråk på att vara humanistiskt.

Den mest grundläggande delen av de så kallade mänskliga rättigheterna och som borde vara utgångspunkten för alla som gör anspråk på att kalla sig humanister, torde vara den oinskränkta rätten till den egna existensen. Det vill säga subjektets fullständiga rätt över sin egen kropp, sina egna tankar och handlingar. E contrario innebär detta att rätten slutar och skyldigheterna tar vid där en annan individs rätt börjar.

Jag menar att denna fundamentala rätt inte existerar i någon nation i världen, icke då heller i den vi lever och kallas medborgare i. Skyddsobjektet för det mesta av lagstiftning är i slutändan staten, inte individen. Själva det grundläggande syftet med lagstiftning är i första hand att konsolidera statsapparaten, det vill säga att herden med eljest sin stav för samman fåren i en bestämd riktning. Det så kallade raison d’État eller ”National interest”, och som saknar vettig översättning på svenska.

Statens raison d’État nummer ett är som hos alla organismer sin egen existens, vilket innebär att då det kommer till samhällets syn på individernas rättigheter måste intresset utgå från produktion. Ur samhällets syn måste varje individ kunna vara lönsam för samhället för att samhället skall kunna fortsätta existera, därför formuleras lagstiftning gällande enskildas existens med utgångspunkt i deras potentiella lönsamhet. Förlust måste minimeras. Av det skälet är det inte önskvärt att individen lider skador på sin person eller egendom då detta förhindrar hen från att uppfylla sin önskade produktionskvot, i form av arbete och konsumtion, eller gud förbjude blir en ”kostnad” för samhället.

Detta är alltså det grundläggande syftet till det liberala samhällets humanism. Den har föga med människokärlek, moral och etik att göra, även om dessa syften gärna används som svepskäl.

Men man ska kalla saker vid sitt rätta namn som Olof Palme sa. Och det hade han nog rätt i. Kommunikation är svår nog som den är med alla missförstånd som så lätt uppstår när vi svassar som katter kring gröt. Den humanism som präglar den liberala demokratiska ideologin är omsorg om samhället som aktör på marknaden och ingenting annat. I ett sant liberalt, det vill säga frihetligt, samhälle präglat av riktig humanism, det vill säga omsorg om individernas behov och viljor, så torde rätten till den egna existensen och även rätten till destruktion av den egna existensen, vara central.

Var och en skall ha rätt att göra precis vad fan hen vill så länge det inte kränker en annans rätt att göra precis vad fan hen vill…

 

Här följer ett antal punkter som bör prägla lagstiftningen och normbildningen i ett humanistiskt samhälle.

 

  • Våld. Individen skall vara skyddad från att utsättas för våld, fysiskt som psykiskt, från andra. Däremot skall oinskränkt rätt att utsätta sig själv för våld råda. Självmord är en rättighet lika mycket som mord inte är det.

 

  • Droger. Att döva, utvidga eller bara tillfredsställa sina egna synapser är självfallet upp till den enskilde att avgöra om hen vill. Att kriminalisera brukande och innehav för eget behov skapar bara mer kriminalitet. Det är bara då det även innebär ”kostnader för samhället”. Att hyckla genom att låta alkohol, den främsta katalysatorn till våldsbrott, vara tillåtet visar bara på absurditeten. Varför tillåta ett rent gift och sedan förbjuda centralstimulantia, är det månne rädslan för konkurrens mot det statliga monopolet som spökar? . Legalisering av droger innebär en fri och öppen konkurrens på drogmarknaden och därmed lägre priser samt möjlighet till produktinsyn och kvalitetskontroll. Precis som med alla andra varor på den ”fria” marknaden.

Att alkohol dessutom har betydligt större skadeverkningar på kroppen än opiater, THC eller andra narkotikaklassade preparat tillsammans vet varenda en med minsta insyn i medicin. Inte för att skadeverkan ska spela någon roll (se punkten ovan). Att bränna sin egen mäsk och odla sin egen hampa för att sedan dricka och röka torde vara en självklarhet i ett frihetligt samhälle. Eventuella brott som under rus begås mot andra individers existensrätt skall dock inte ses med blida ögon.

 

  • Sex. Det bör vara upp till den enskilde att själv välja med vem, vilka, hur och under vilka premisser, man idkar sexuellt umgänge. Det är verkligen ingen annans ensak om någon vill ha flera fruar/män, idkar frustande analsex med en pensionär eller tar betalt för en herdestund. Så länge alla inblandade frivilligt deltar. Heteronormativitet och idealet om den falska kärnfamiljen ligger som en blöt filt över de flesta människors begär. Gud kommer INTE dyka ned från ett moln med ljungande blixtar om du sodomiserar dig själv med en flaska, inte heller om du ingår månggifte, att det sistnämnda fortfarande är ett brott i Sverige är sanslöst och vittnar bara om statens kontrollbehov över sina invånare och autistiska behov av att inordna dem i likadana små enheter. Och slutligen: prostitution. Det går att komma åt människohandel på andra sätt än att förbjuda köp av sexuella tjänster, skärpt kopplerilagstiftning (återigen punkt ett) och ökade resurser på att komma till rätta med hallickar (detta torde även gälla arbetsgivare/slavdrivare inom andra sektorer, exempelvis landstinget). Att hävda alla människors rätt och sedan raljera över att vissa väljer att köpa sex (av andra som väljer att sälja) med bortförklaringar om moral och etik är inte bara inkonsekvent, det är rent äcklande hyckleri. Och den som försöker yla om att ”unga kvinnor säljer sig för att få råd med droger” ombeds vara tyst och ta en titt på punkt två.

 

  • Rock n´roll. Vi kan väl kalla det yttrandefrihet också. Att var och en skall äga rätt att tycka, säga och klä sig (eller inte klä sig) eller rent allmänt se ut, måste väl också vara självklart. Och här kommer några skyldigheter också: det torde vara förbjudet att kalla sig kränkt om det inte har rört sig om ett riktigt övergrepp (se punkt ett!). Vidare behöver man faktiskt inte offentligt vräka ur sig allt man tycker, det har liksom inte alltid relevans att vädra sitt eget oförstånd om man säger så. Och slutligen: man får faktiskt stå för det man säger, om man vräker ur sig något osedvanligt oförskämt till någon annan så har man kanske gjort sig förtjänt av en smäll på käften. Yttrandefrihet är inte rätten smäda andra men det är däremot rätten att replikera på oförskämdheter.

 

Våld, droger, sex och rock n´roll är allt ett humanistiskt samhälle behöver. Keep on rockin´in the free world som Neil Young skulle sagt.

//JSS

Posted in Allmänt | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Angående: Det fria ordet

Fenomenet bloggar är ett av de viktigaste skälen till att yttrandefriheten borde inskränkas rejält.

Orsaken härvid är delvis av estetisk natur: vissa kan inte och bör inte skriva, men förstår det inte riktigt själva, men har ändå möjlighet därtill ity avsaknad av effektiv kvalitetsgallring på internet samt det faktum att vem som helst uppenbarligen har rätt att nyttja det offentliga rummet till att sprida sin egen avföring och blotta sig. Detta dessutom med smileys, felaktig satsbyggnad och utropstecken.

Givetvis äger var och en sin fulla rätt att inneha vilken typ av åsikter som helst, baserade på hur lösa grunder som helst. Men det betyder inte att man äger rätt att framföra dem hur som helst, det betyder heller inte att man äger rätt att besudla andra människors estetiska sinne med eljest vulgära uttrycksformer. Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Yttrandefrihet åsyftar INTE till att var och en kan vräka ur sig vad som helst eller säga precis vad han/hon tycker.

Tryckfriheten och yttrandefriheten har som syfte att säkerställa den demokratiska processen på så sätt att information (läs: som har relevans för samhället) ska kunna spridas och i offentlighet (dvs media) kunna diskuteras och debatteras. Om fler människor kunde ställa sig själva frågan “vad har detta för relevans”, innan de agerar sina egna publicister, så skulle vi nog ha ett betydligt behagligare och seriösare debattklimat i det här landet.Det tråkigaste är ju att framtidens samhällsmedborgare får sig till livs det mesta av sin samhällsinformation via källor som just den här. Kvaliteten hos Sveriges cirka 2000 pappersblaskor må vara undermålig, men de har inte lika stor spridning som bloggarna och de har allt som oftast både ansvarig utgivare och korrekturläsare.

Allt jävla skräpbloggande (som exempelvis det här du nu läser), OCH alla jävla skittidningar urvattnar bara det offentliga rummet. Att försöka få sig relevant information till livs i dagens offentlighet är ungefär som att stå framför en gödselspridare och försöka fånga guldkorn därur med tänderna. Och det värsta är att bonden som sprider skiten inte ser det som skit, utan för honom själv är det guld då det träffar åkern så att hans säd kan växa i skiten.

Men skit är det likafullt, oavsett hur bonden personligen värderar det.

Jag önskar att jag kunde säga: ni vet vilka ni är, men det kan jag ju inte inte eftersom ni inte vet.

//JSS

Posted in Angående... | Tagged , , , | Leave a comment

Sexistisk och generaliserande analys ang: Vård av fortskaffningsmedel

Så här i slutskedet av vintern så tenderar en stor del av befolkningen att börja putsa och gno som den värsta askungen. Asfalt, salt, skit och blodstänk ska bort från grillen och fälgarna ska helst blända övriga trafikanter där man far fram i landets mesta mordvapen. Bilen skall tvättas när vårsolen tittar fram.

Undertecknad är även han en av landets alla bilägare. Som stolt innehavare av ett livsfarligt plåtmonster designat av hundätare och tillverkat av proletärer i en före detta kommunistdiktatur (läs:liten,  billig och driftsäker bil), så bar det givetvis av till en tvättinrättning.

De medborgare som är fastighetsägare, dvs äger mark som de kan besudla bäst fan de vill själva med lortigt vatten efter biltvätten, behöver knappast göra som jag. Men övriga bilägarna boende i lägenhet eller i radhus brukar få ta en tur ned till macken några gånger om året för att vårda sitt plåtskrälle. För er som inte har bil och tror att bensinmackar är som SevenEleven fast för bilburna, kan jag upplysa er om att förr i tiden så åkte man faktiskt till macken för att, inte bara tanka, utan även köpa reservdelar till bilen, meka med den i deras GDS-(gör-det-själv)hallar eller tvätta den. Det finns fortfarande en och annan mack som erbjuder dessa möjligheter, men de är inte många.

Nåväl, mitt ärende var så att tvätta fordonet ifråga. Detta gjordes på en mack modell större där både så kallad automattvätt och GDS-hall fanns att tillgå. Jag valde den sistnämnda och gjorde några intressanta iakttagelser.

  • En könsfördelning verkade föreligga. Då jag passerade (den relativt långa) kön till automattvätten noterade jag ett antal kvinnliga bilägare, men i GDS-hallen (som var fylld) lyste de med sin frånvaro. Där fanns unga gossar med fjun på läppen och halvtrimmade BMWs, medelålders familjefäder med hängbuk och Volvo crosscountry, sura gubbjävlar som körde Saab och skäggiga konstnärstyper som körde KIA (dvs undertecknad). Men inte en enda kvinna.
  • Det fanns även minst lika många tvättekniker som gubbar. Ingen lögade fordon likt en annan eller med samma ordningsföljd i tvättmomenten. Den enda likheten förelåg i den masturberande ömhet som uppvisades. Unga killar i träningsbyxor, gubbar i chinos och gummistövlar, män i jeans och T-shirt; alla gned de plåt med samma omsorg som om det vore den egna skinnflöjten. Att det gjordes publikt får en att undra om det rör sig om kamratlig homoerotik eller studentikos runkbulle? You decide. Själv lutar jag åt det förstnämnda då alla inblandade tycktes ta sig an uppgiften med stort allvar. Dessutom var det ingen som drack upp smutsvattnet efteråt.

Säger det här någonting? Går det att dra någon analys ur detta? Det rör sig förvisso om ett liten urvalsgrupp på endast en mack, men jag tycker att jag stöter på tendensen oavsett vilken mack jag besöker, och det har blivit några stycken med åren. Jag har sällan eller aldrig sett en kvinna, som inte är passiv deltagare (dvs står och tittar på, och även de är få), i en GDS-hall. Har det något att göra med det lätt homoerotiska beteendet hos tvättar-männen, eller beror det homoerotiska beteendet på avsaknaden av kvinnor?

Eller lider bara bilägande män av plåtofili? Jag är själv inget undantag, jag tvättar hellre bilen för hand än kör igenom en automattvätt. Det sker instinktivt. Men jag lägger inte ned hälften av det engagemang i tvättandet som många av de andra gubbarna gör. Den kärlek som många män visar i handlaget då de smeker plåten med löddriga svampar får dem att framstå som de mest ömsinta älskare som en kvinna (eller annan man) kan önska. Jag betvivlar dock att frun får smaka samma behandling.

Kanske är det avundsjuka som håller kvinnorna borta. Bilarna är ofta konkurrerande om uppmärksamheten, något som blir plågsamt uppenbart vid biltvättandet. Eller är det bitterhet som väcks då de blir påminda om att den rapande och pruttande slusken med ölmage som de tvingas kalla make, faktiskt visar kan visa prov på romantik (iaf om smekningarna ges en kall bilplåt).Fast hur är det med de kvinnor som inte lider av det syndrom som kallas make eller pojkvän?

Ytterligare en förklaring kan röra prioritering. Kvinnorna väljer automattvätten eftersom det går fort och är effektivt. Bilen är i sig ett sekundärt intresse och ses i första hand som ett transportmedel och inte som en familjemedlem (vilket flertalet män tycks anse den vara).

Vilket än svaret är så är noteringarna intressanta. Och om jag någonsin skulle bli porrfilmsregissör så tror jag att GDS-hallen skulle utgöra en förträfflig scen. It makes the straight guys homo.

GDS-hallen: ett smultronställe för studier i beteendevetenskap. Och gayporr.

 

//JSS

Posted in Angående... | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Värdelöst tydliggörande av värdelösheten

Angående värdelösheten.

Först lite semantik:För att underlätta förståelse för ordens betydelse i olika konstruerade former kan man använda sig av semantiska begrepp; I detta fall kan man göra distinktioner mellan sakpåståenden och värdesatser. Ett sakpåstående är med andra ord något som förmedlar rena fakta, dock behöver de nödvändigtvis inte vara sanna. Här följer två exempel på rena sakpåståenden: “Det är 45 lägenheter i huset jag bor i” eller “Min katt leviterar”. Värdesatser är däremot något som är värdeladdat, t ex: “Hyreshuset är fult” “Katten är ond”. Dock kan även blandningar/gränsfall förekomma som t ex: Det är 45 trista lägenheter i mitt hus” eller “Min anskrämliga katt leviterar”.

I princip alla påståenden som kan kommenteras med tesen “smaken är som baken”är värdesatser. Vi tenderar att förhålla oss till vår omvärld på olika sätt i vår vardag och därmed har vi alla individuella uppfattningar om saker och ting, om något är hemskt, ont, rätt, fel, roligt, vackert o.s.v. Områden man kan dela in dessa i kan vara moraliska och estetiska men också efter våra sinnen; syn- hörsel-, smak-och övriga förnimmelseintryck som reagerar med ett värderande tänkande. Dessa värderingar kan i sin tur t ex ha skapats av positivt eller negativt laddade personliga minnen (ex. “jag hatar hundar för en hund bet mig en gång”), samt kulturellt betingade uppfattningar (ex. “det är fel att stjäla”).

Till vardags värderar vi nästan konstant vår omvärld och dessa värderingar ligger sedan till grund för vårt humör som sedan till viss del ligger till grund för våra handlingar (dock i varierande grad beroende på individens rationella kapacitet). En värdesats behöver dock inte innehålla värderande uttryck för att klassas som en sådan utan ibland värderar man även utan att använda värderande ord. I talad form kan man dessutom komplettera med tonfall och kroppsspråk för att tydliggöra sina värderingar ännu mer än i den skrivna formen, i den skrivna formen får man hålla till godo med typografi och smileys :) . I övrigt bör en språklig utsaga alltid granskas efter kontext då mycket kan vara underförstått i olika sammanhang, jfr dessa två:
En tjänsteman på invandrarverket granskar en årsrapport:
-Invandrarna blir fler och fler.
En SD-sympatisör under en Salem-demonstration:
-Invandrarna blir fler och fler.

Totalt sett bör det alltid tydliggöras i vilken kontext sakpåståenden och värdesatser befinner sig i innan man med säkerhet kan yttra sig om vad som är vilket. I vissa fall framkommer det extra tydligt medan språklig begränsning/otillräcklighet kan problematisera i vissa fall. Vi har tyvärr inte varit tillräckligt konsekventa när vi skapat vårt språk. I många fall kan språket förvirra mer än förklara, detta kan grunda sig i kulturell mångfald, rent grammatiskt språkliga skillnader m.m. I övrigt blir det knappast lättare med tanke på att sanna fakta kan vara falska fakta i olika sammanhang samt de allmänna begränsningarna i ett kulturellt tänkande baserat på rätt och fel, sant och falskt. Om man vill komplicera det hela ytterligare kan man applicera en konstruktivistisk grundsyn och påstå att dylika begrepp är bristfälliga tolkningar skapade/konstruerade av människan och inte nödvändigtvis en korrekt bild av verkligheten.

 

Och nu med detta som grund går vi till analysen. I brist på en ren värdeargumentation blir det dock en värdelös förklaring:

JAG har alltid utgått från att jag är helt värdelös, likaså är alla andra. Enligt mig så är allt levande lika mycket eller lite värt då ordet värde i den här kontexten inte utgör en konkret måttenhet. Kort sagt; Jag förnekar gärna ordet värde till vardags. Med det vill jag dock poängtera att jag hyser vissa narraktiga drömmar om en utopi där varelser i allmänhet mår en aning bättre och har lite trevligare i allmänhet. Denna dröm är dock i högsta grad självisk och utgör ett rent tidsfördriv för mig. En omvärld där folk (och fä) mår bättre i allmänhet blir en bättre värld för mig att leva i. Med bättre menar jag mer bekymmersfri för mig samt de varelser/människor JAG mår bra av att se må bra. Det skänker alltså MIG nöje att empatisera med dessa. Att känna detta nöje är dock för mig ett aktivt val som jag likaså kan omdefiniera till motsatsen vid behov (nej, jag är inte psykopat, jag har en “default-inställning” som kan liknas vid “rättfärdighet/godhet” då den skapats av under uppväxten med hjälp av inlärd kristen etik och Bamse).

Dock kan jag inte “tro” på något så abstrakt och odefinierat som rätt och fel, gott och ont. Likväl är jag vegetarian och har varit det i snart 17 år samt handlar nästan enbart ekologiskt (när den globala marknaden tillåter det). Motivationen till detta är inte heller grundad i rätt eller fel utan snarare av rent själviska skäl. Jag mår bättre av att inte sponsra en industri jag finner avsmak för – lite som att sluta umgås med en bekant för att hans hygien är under all kritik och sprider en otäck odör. Anledningen till att jag mår bättre av det är en från omvärlden inlärd magkänsla – kalla det moral om så vill. Denna magkänsla har jag i ett aktivt val valt att behålla, enbart på grund av lathet då livet blir lättare/bekvämare att leva när man har en magkänsla att gå efter än ingen känsla alls – plus att folk tycker du är lite märklig om du inte känner något för någonting. Så länge man är kapabel till att känna hela känsloregistret kan man fortfarande kategoriseras som “normal”, dock är förmågan att “sortera” dessa känslor det intressanta här.
Anm. För att undvika Kierkegaards definition av ångest kort sagt.

Om man återgår till denna magkänsla känns det definitivt som om den har vissa åsikter angående naturen. Magkänslan ser alltså mycket hellre en grönskande planet med bevarad biologisk mångfald än en kall, grå, död och förorenad dito. Om dessutom andra människor förespråkar/brinner för/önskar/värderar en grönskande planet med bevarad biologisk mångfald tycker jag att det är “trevligt” – av själviska skäl. För mig spelar det ingen roll om folk tror att det är “rätt” eller “finner mening” i att värna om naturen samt resonerar som mig; d.v.s. använder sig av hemmasnickrad vardagsfilosofi – ju fler som vill göra det “trevligare” blir i slutändan; “trevligt” för mig. Dock har som bekant solen en begränsad livslängd (och befinner sig för närvarande i medelåldern), växthuseffekten ökar i hastighet och inget varar för evigt så det som sker sker – men det är möjligt att det går att ha “trevligt” ett tag till.

Apropå “det som sker, sker” så bör man ha i åtanke att naturens välmående vanligtvis är som störst när massa varelser kan ha ihjäl varandra i Darwins ordning. Något större värde sätts inte så länge näringskedjorna fungerar. Vi människor är inte heller ensamma om att ha utrotat arter och förstört delar av vår omvärld men vi gör det i betydligt större utsträckning än andra arter. Vår empati verkar fungera som starkast när det gäller varandra och sedan andra däggdjur, mindre bra med fisk och “kornögda” djur samt genomuselt för insektsvärlden inte alls för amöbor, bakterier m.m. Detta kan man anta är naturens gång och att ha ihjäl varelser kan för oss både vara nödvändigt och oundvikligt (myror i köket eller anfallande, vilda lejon). Med en sådan motivation känner de flesta ingen skuld för att ha tagit ett liv. Nu när vi inte heller behöver förstå våra handlingar till vardags har vi också slutat försöka förstå deras konsekvenser och förpassat dessa konsekvenser till naturdokumentärerna på TV. Om vi nu är inkapabla till att lära oss av historien samt förstå innebörden av fakta, trots en mycket egenkär inställning till vårt hyllade förnuft/förstånd, bör vi då inte gå under? Det kan tyvärr inte jag svara på utan jag utvecklar det hela med min tidigare nämnda magkänsla angående värdetänkande.

Ekosofin och andra liknande filosofiska inriktningar/uppfattningar är alltså “trevliga” i min bok och det är också “mycket trevligt” om t ex fler börjar sopsortera eller fler länder minskar sina utsläpp i världshaven (men jag kan inte argumentera för det då argumenten tycks ihåliga för mig). Dock fungerar säkert ekosofi och liknande utomordentligt för människor av en annan personlighetstyp än min och ökar med stor sannolikhet både deras samt naturens välmående när den praktiseras. Många ser helt enkelt inte sina känslor och värderingar som ett aktivt val baserat på irrelevanta instinkter. Just därför kan rätt och fel existera som självklara begrepp och sanningar i deras respektive världsbilder.

Ett dynamiskt förhållande till naturen med hjälp av ekosofin eller liknande ser jag tyvärr inte på kartan. Främst på grund av att det kan bli svårt att övertyga industrin och världsekonomin om ekosofins värde nu när kapitalismen i princip blivit gällande världsreligion varpå till och med Kanada skiter blankt i Kyotoavtal och allt vad det nu heter. Att döma av människans natur så verkar det inte riktigt som om den är byggd för att göra världen mer human och demokratisk (min narraktiga utopi). Det största skälet till att vi krigar mindre nu för tiden är förmodligen för att det kostar för mycket pengar.
…Och pengar är mäktigare än en naturpark, sa dystergöken.

P.S. Fuck Bamse…

Posted in Angående... | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 Comments

…arbete är värdighet

Om byggnadsarbetaren

Byggnadsarbetaren han sliter i sitt armods svett. Sliter och hamrar, sågar och bär.En redig karl med samvetet rent. Ut med gästarbetare som ingen skatt vill betala. Byggarbetaren är en hederlig karl. Ska vi ta fakturan under bordet tro?

Se han sliter, opp i ottan när slipsnissen sova, kaffe på macken, kanske extra frukost hos grossisten. Började han klockan sju? Han hade så mycket att göra innan han dök upp kvart över tio.

Stackars byggnadsarbetaren, ingen förstå hans slit och dilemma, ingen vill betala och ingen blir nöjd. Dom får vad dom betalar för är en ständig devis, så kommer polacken och gör det lika precist. Men byggnadsarbetaren lämnar ju garanti, eller hur?

 

 

Om finansmannen

 Då herr finansmannen likt kapar´n styr skutan kan väl inget gå fel? Över kobbar och skär, med portföljen likt en huggare, det går undan månntro, men det säger sig självt när nån annan får ro.

Han far fram med en evig energi, skriver på avtal och säljer och spar. Ja så fort går det att försäljning var av innan köpet var klart. Han är sannerligen kvick vår finansman.

Stackars finansmannen, ingen förstår. Att han håller rodret på det skepp som förlist, på den stormiga ocean som marknaden är  genom krascher och kris. Men att kaptenen följer skutan i kvav, är väl klart då han själv är Poseidon som är upphov till detta stormiga hav…

 

Om politikern

Då herr politikern får råda så är det blott för att tjäna. Tjäna folket givetvis. Såsom kusinen som ingenstans har att bo, eller hans svåger som jagats av skattmasen. Jo herr politikern han råder och tjänar. Folket givetvis, men först sig själv så klart.

Hör hur han talar till folket. Till folket talar han att nu ska det bli ändring! Jajamensan. Men vad ändring tro? Reformer? Subventioner? Bäst att inget fråga, han kanske blir sårad då.

Stackars herr politikern, utstå spe och spott det får han. Lögner och förtal. Höll han inte sina löften kanske? Han lovade ju sin fru en ny villa. Nu kan han sova gott!

 

 

Om polisen

Se herr polisen så duktig och stolt. Stilig och trygg skyddar han oss. Lyfter på hatten åt damen i kappa, förutsatt att hon är svensk förstås.

När larmet går då rycker han ut, för att skydda och tjäna, försvara vår stad. Försvara mot vad? Mot buset han ser överallt. Mot dig och mig och mor och far.  Mot dess invånare givetvis, ja det är ju faktiskt konstapelns devis.

I fullaste rustning likt en stolt militär, med pistol och batong. Glatt utför han sitt värv och besegrar sin drake: en tonårig flicka som frågade varför och besudlade hans stad. Att utrota buset, att skydda och tjäna, det gör en konstapeln både lycklig och glad.

 

Om väktaren

Värst har väl väktaren, denna olyckans karl. Han sliter så hårt i sin utsatta tjänst. Trots att han skäller, har sig och slår så inte ett endaste tack för det slitet han får.

Hans barndom var svår inga vänner han fick, inte förrän han gick med i en klubb för såna som han. Där fick han bröder som lärde honom allt: Hur man hatar och skriker, och givetvis höger om, sieg heil, marsch framåt och halt.

Men det värsta av allt, de som grämer honom mest, trots allt han har lärt sig och trots allt hans slit. Så fick han aldrig bli en utav våldets elit. Ty, att bli konstapel i Sverige krävde mer, än att skrika och hota, spotta och slå på allt fanskap man ser.

 

…så då till sist

konstnären och kulturarbetaren

Om konstnären själv får välja, så väljer han blott inget. Inget förutom vin, kvinnor, berömmelse och en sång vill säga. Och kanske lite färg och några penslar samt en pannå eller två, och givetvis staffli. En öl på puben vore inte så dumt. Nya kläder kanske? En öl till tack!

Se så han sliter i sin atelje! Men vad sliter han i? Oj då! Han har visst nakenmodell på besök, i alla fall ett fotografi av henne, det är därför han sliter i…. Hmm, vi ska nog lämna konstnären åt hans slitsamma arbete.

Stackars konstnären, inga pengar har han, och utstå terpentin och arbetsförmedlingens tjat. Se han snyter sig i trasan. Är det terpentintrasan månntro? Nu lägger han sig till ro i sin fattigdom och njuter terpentinruset och kokainet han köpte på Riche igår kväll.

God natt då konstnären, och sov så gott.

Posted in Lyrik | Leave a comment